Skillnad mellan versioner av "Ernst Jünger"

Nuvarande version från 8 februari 2010 kl. 17.42

Biografi

Jünger föddes i Heidelberg och växte upp i Hannover. Han gick i skolan från 1901 till 1913 och var medlem i Wandervogelrörelsen. Som artonåring rymde han hemifrån för att gå med i franska främlingslegionen och tjänstegjorde i Nordafrika. Hans far övertalade honom att komma tillbaka till Tyskland där han rycker in som frivillig i Första världskriget och stred på västfronten. 1917 fick han järnkorset av första graden och året därpå den högsta militära ordern Pour le mérite. Han skildrade sina erfarenheter från kriget bland annat i böckerna I stålstormen (In Stahlgewittern, 1920), Der Kampf als inneres Erlebnis (1922) och Das Wäldchen 125 (1925). I stålstormen ansågs av många glorifiera kriget, medan andra hyllade Jüngers ärliga och trovärdiga beskrivningar. André Gide skrev 1942 om Jüngers bok att det var "otvivelaktigt den vackraste bok om kriget jag känner; fullständigt trovärdig, verklig, ärlig."

Han tjänstegjorde som Löjtnant i Weimarrepubliken till 1923. Han studerade marinbiologi, zoologi, botanik och filosofi och blev känd entomolog. 1925 gifte han sig med Gretha von Jeinsen (1906-1960) och fick två söner, Ernst (1926-1944) och Alexander (1934-1993).

1927 flyttade han till Berlin, som han senare lämnade 1933. Under Andra världskriget tjänstegjorde han som kapten i det av Tyskland ockuperade Paris. Där socialiserade han med prominenta konstnärer som Picasso och Jean Cocteau. Och skyddade Picasso och andra vänsterintellektuella från den tyska milisen (som jagade den franska motståndsrörelsen) och Sicherheitsdienst (Tysklands underrättelsetjänst).

Jünger var en inspiration för konservativa anti-nazister. Han var nära vän med de äldre preussiska officerer som genomförde (det misslyckade) 20 juli-attentatet mot Hitler. Innan kriget var över dog hans äldsta son Ernst jr. i ett av armens fångläger i Italien där han satt inspärrad för att ha deltagit i "subversiva diskussioner".

Efter kriget blev Jünger belagd med publiceringsförbud av den brittiska ockupationsmakten för att inte ha gjort tillräckligt mycket motstånd mot naziregimen. Med boken Der Friede (skriven 1943 och publicerad utomlands 1947) markerade Jünger slutet för hans politiska engagemang.

Hans första fru Gretha dog 1960 och 1962 gifte han sig med Liselotte Lohrer.

26 september 1996 konverterade Jünger till romersk-katolska kyrkan. Han dog 17 februari 1998 i Riedlingen, Schwaben.

Jüngers relation till nationalismen och nazisterna

Under 1920-talet publicerade Jünger artiklar i flera nationalistiska tidskrifter. Han talade om kriget som en inre händelse, som kan ge soldaten en mystik erfarenhet. Han kritiserade den bräckliga och instabila demokratin i Weimarrepubliken, och hävdade att han "hatade demokratin som pesten". Han var aldrig medlem i den nationalsocialistiska rörelsen. Han kritiserade emellertid heller aldrig regimen öppet innan kriget, men han avböjde en plats i riksdagen som han erbjöds efter nazistpartiets maktövertagande 1933. Han avböjde senare också en plats i den nyinrättade Tyska diktarakademin. I Über Nationalismus und Judenfrage (Om nationalism och judefrågan) beskrev han judarna som ett hot för Tysklands enande. 1932 publicerade han Der Arbeiter där han uppmanade till total mobilisering av samhället. 1933 söktes hans hus igenom av Gestapo och från och med 1938 förbjöd nazisterna honom att publicera. I På marmorklipporna (Auf den Marmorklippen, 1939) använde Jünger metaforer för att beskriva sina negativa uppfattningar av situationen i Hitlers Tyskland. Boken var också ett försvar av tyrannmordet. Boken förbjöds förvånansvärt nog inte, troligen pågrund av den höga aktning Jünger hade i nationalistiska kretsar. I boken formuleras en stark kritik av den våldsamma massan och den föregriper också förintelselägren, vilket noterades och hjälpte Jüngers anseende efter krigsslutet.

Den moderna nihilismen enligt Jünger

"Förfallet" och den moderna nihilismen är ett centralt tema hos Jünger och de andra konservativa revolutionärerna, som de i stor utsträckning ärvt från Friedrich Nietzsche (som själv kallade sig "radikal aristokrat"). Nihilismen behandlas som tendens och tillstånd både hos den enskilda människan och i samhället som med framväxten av det moderna samhället har blivit en normalitet. I essän Över Linjen (tillägnad Martin Heidegger på dennes 60-årsdag 1949) diskuterar Jünger närmare nihilismens funktion i den moderna tiden.

Nihilismen är, enligt Jünger, en på många sätt destruktiv tendens; den river ner, bryter sönder, upplöser. Nihilismen (av latinets nihil, ingenting) innebär avsaknaden av absoluta värden, av en högre ordning, upplösandet av alla stora historier ("Metanarrativ"), alla absoluta sanningar, osv. Med andra ord den accelererande föränderligheten (kapitalets konstanta revolutionerande av sig själv i allt högre takt, det som Jünger kallar "verkstadskaraktären" och som analyseras noggrannare i Der Arbeiter) har gett upphov till upplevelsen av att befinna sig i en ständig övergångsfas där både historien och framtiden hela tiden måste uppfinnas.

Det är enligt Jünger felaktigt att karaktärisera nihilismen som sjuk, ond eller kaotisk. Inget hindrar den från att vara frisk, god och ordnad. Den nihilistisk kraften är inte bara en våldsam och destruktiv kraft på det materiella planet (ekonomiskt, ekologiskt, etc) utan även mentalt och själsligt.

"Människan känner sig exploaterad i ett flertal olika avseenden, inte bara ekonomiskt. Reduktionen kan vara rumslig, andlig och själslig; den kan beröra det sköna, det goda, det sanna, näringslivet, hälsan och politiken - men som resultat lägger man alltid märke till den som förtvining. Det utesluter inte att den under långa perioder står i förbindelse med en växande maktutveckling och slagkraft." (Över Linjen)

Det moderna samhället är ett väloljat maskineri som är fullkomligt värdeneutralt; masspartierna, staten, armén, de kapitalistiska förvaltningsformerna, fackföreningarna, etc. är enbart former vars innehåll kan anta olika värdemässiga och idémässiga riktningar allt efter behov; de är inte a prioriskt drivna av moral eller värderingar. Hygien, kontroll, nykterhet och effektivitet präglar denna ordningens nihilistiska former, som skyr både kaos och anarki.

Likaså kan nihilismen vara "god", i bemärkelsen filantropisk; dess apparater tjänar helt enkelt till att upprätthålla ordningen genom välfärd och välgörenhet, så länge detta är effektivt (vi bevittnar nu en utveckling bort från denna "godhet"). Mestadels är emellertid nihilismen varken "god" eller "ond"; den är ingetdera, eller bådadera, dvs i grunden likgiltig. Förbrytelser och oförrätter blir alltså meningslösa begrepp, då de förutsätter en fungerande moralisk ordning - dvs just det nihilismen löser upp. Häri ligger enligt Jünger problemet med alla försök att värja sig eller bromsa utvecklingen, att “rädda det som räddas kan”. Nihilismen omöjliggör alla steg tillbaka.

Både hos Nietzsche och Dostojevskij (som båda används som referenser av Jünger) består nihilismen av ett antal faser: Tvivel - pessimism - handling i "ett rum utan värden och gudar" - uppnåendet av ett högre stadium med nya värden, som enbart kan uppnås genom den tidigare värdeförlusten.

Tendenser av det här slaget har alltid funnits, men idag har de blivit globala. Denna nihilismens så att säga sista fas leder enligt Jünger mot det han kallar "världsstaten". Huvudet (dvs mänsklighetens huvud) har passerat linjen - nollpunkten, och kroppen är på väg mot den, medan det tidigare var så att huvudet närmade sig och kroppen befann sig på säkert avstånd. Nihilismen är alltså en normalitet - tillvaron som helhet rör sig över den kritiska linjen. Det finns i detta ett dubbelt problem för den som söker en produktiv lösning på det rådande tillståndet (som enligt Jünger är ohållbart i längden): dels är all tro på en universell väg, ett säkert recept på framgång (dvs en ren kamp) fullkomligt passé och meningslös, och dels resulterar en traditionellt konservativ hållning - som vill "rädda det som räddas kan" av gamla värden och förlorad äkthet - i en museal samlariver; när allt som är fast förflyktigas, är det meningslöst att söka spara glimtar av det förflutna som reliker.

Teknik och mobilisering

Jüngers förståelse av teknik, något som framför allt Der Arbeiter (1932) behandlar, kan sägas relatera till Heideggers analys av densamma (även om Heideggers mest inflytelserika text om teknik, essän Die Frage nach der Technik, publicerades först 1954, finns flera beröringspunkter mellan texterna). För Jünger är arbetaren inte en fråga om klasser, identitet eller relationer till den samhälleliga produktionen, utan om en historisk gestalt, som genom sitt sätt att bli till sätter hela samhällsordningen i sin avbild. Der Arbeiter är på samma gång en samtidsdiagnos och en profetia över den tekniska utvecklingens konsekvenser, inte utan propagandistiska och romantiserande under- och övertoner

Den moderna tidens tilltagande tekniska karaktär förvandlar enligt Jünger samhället till en enorm "smedja" eller ett "arbetsrum"; en tätnande symbios mellan tekniska förhållanden och mänsklig erfarenhet som etablerar sin sanning genom alla sociala sfärer. Både människan och maskinen är delar av detta "arbetsrummets språk", som representerar arbetarens gestalt - och som besitter både en grammatik och en metafysik. Arbetaren, det vill säga den moderna människan, exkluderar samtidigt de subjektiviter som inte talar detta språk: borgaren, den kristne, nationalisten, etc. Arbetarens gestalt är helt enkelt det centrum som kodar alla de tekniska mångfaldernas blivanden, och på så vis formulerar den moderna tiden.

Arbetarens gestalt mobiliserar krafter som inte möts vid nationsgränser eller mellan klasser; de enda väsentliga krigen i modern tid utkämpas mellan olika historiska strata, mellan utvecklingens protagonister och dess antagonister (förstått i bredare termer än t ex bejakandet av framsteg eller fasthållandet vid gamla värden). Det moderna krigets alla fronter rör sig kring en huvudfront, kring vilken förstörelsen strålar. Skillnaden mellan segrare och förlorare handlar om i vilken utsträckning man förmått förstå och utnyttja den tekniska utvecklingen och dess konsekvenser.

Det gäller enligt Jünger att bejaka den moderna teknikens förstörande tendens, eftersom ett totalt upplösande av den gamla ordningen är en förutsättning för en ny form av mänskligt liv. Kriget - förstått i bred bemärkelse som arbetarens destruktiva kraft - förvisar alla ekonomiska och framstegsinriktade element genom sin nakna maktkaraktär; kriget är ett medel vars hårdhet inte motsvaras av lika hårda viljor eller motiv. Bortom dess uppenbara, enskilda resultat finns det på ytan osynliga resultatet: världens mobilisering genom arbetarens gestalt.

"Först då [när människan förmår ansluta sig till arbetarens livsföring] kommer man att känna de verkliga krafter som ligger dolda i vår tid, och vars sanna mening inte kommer att visas genom framsteg utan genom herravälde." (Der Arbeiter)

Dödsfruktan och gemenskap

Över Linjen tar även upp möjligheten till mänsklig gemenskap i nihilismens tidsålder, eller, för att använda Jüngers eget lätt metaforiska språkbruk: huruvida trädgårdar och vilda stigar kan upprättas utan Leviathans intrång. Ty även om den moderna tiden har underkastat sig nästan alla aspekter av livet, existerar likväl områden som inte går att fullständigt inkorporera.

För Jünger är avsaknaden av dödsfruktan en central aspekt av dessa "luckors" eller trädgårdars beskaffenhet (han nämner även konsten och kärleken som potentiella tillflyktsorter) - den som inte fruktar döden är "överlägsen all jordisk makt." Först när jaget inte längre räds sin egen död, förmår det uträtta något väsentligt i förhållande till den generella värdeförlusten; eftersom skräcken för att dö inpräntas trots nihilismens brist på mening och tillhörighet, blir frånvaron av dödsfruktan ett närmast revolutionärt förhållningssätt, ett av de få utrymmen som det nihilistiska tillståndet inte förmår penetetrera - ett förhållningssätt som potentiellt förmår föra samtiden ur det rådande tillståndets innehållsmässiga vakuum. Frånvaron av dödsfruktan innebär alltså inte en utökad nihilism, utan ett steg vidare, bortom.

"Friheten bor inte i tomheten, den vistas snarare i det oordnade och osöndrade, i de områden som visserligen går att organisera men som inte räknas till organisationen. Låt oss kalla det vildmarken; det är inte bara det område från vilket människan för sin kamp utan också det som ger henne anledning att hoppas på segern. [...] Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. [...] Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring i vrede." (Över Linjen)

Skogsvandraren och Anarken

Skogen är en priviligerad plats och utgångspunkt för Jüngers tankar om möjligheterna till motstånd mot det rådande. I bland annat Der Waldgang från 1951 utvecklar han dessa tankar. Han ansåg att den moderna tidens nihilistiska tillstånd odlade en viss form av rädsla och ångest - det "nihilistiska ryktet" - som är det mest väsentliga hindret att övervinna för att "rida ur" den moderna tiden och möjligen ge upphov till något annat. Rädsla har dominerat även under andra epoker men Jünger menar att tekniken spelar en avgörande roll under den moderna tiden och ställer nya problem. (Se ovan)

Det här kräver en "suverän vilja" som karaktäriseras i gestalterna Skogsvandraren (alt. stigmannen; der Waldgang) och Anarken. Tillflykten till skogen illustrerar det tillbakadragande från den här världen som är utgångspunkten för den som försöker övervinna rädslan. Det här innebär också en stor risk eftersom både det rådandes makthavare liksom dess motståndare vänder sig emot skogsvandraren. Han hotas av att anklagas både för att ha deltagit och för att ha undvikt att deltaga.

"It is indicative of a new feature in our world, in which foreigners may accuse the individual as a collaborator with popular movements, while political parties try him as a sympathizer of unpopular causes. The individual is thus placed between Scylla and Charybdis; he is threatened with liquidation either because he participated or because he failed to participate."

En andra risk är att försöka gör sig själv mer farlig än det man är rädd för. Det här förökar endast den allmänna, samhälleliga rädslan. Den stora utmaningen med skogsvandringen är enligt Jünger konfronterandet med Egot, jaget. Att se sig själv i andra och vice versa är en förutsättning för gemenskap och överlevnad:

"Anyone who has escaped from catastrophes knows that, in the last analysis, he owed his rescue to simple human beings who did not submit to the power of hatred and fear or to the automatism of slogans."

Skogsvandrarens tillbakadragenhet och introspektion utvecklas och kompletteras senare av gestalten Anarken, som Jünger beskriver i romanen Eumeswil. Anarken kontrasteras främst mot anarkisten som enligt Jünger är allt för insnärjd i ressentiment (det här är en kritik som i hög grad känns igen från Friedrich Nietzsche). "Anarkisten är dess [statens] dödsfiende, medan anarken inte erkänner den." (Eumeswil, s. 276) Anarkisten drivs av hat, medan anarken endast vill sig själv. Anarken lever som om den inte var av denna värld. I denna värld är anarken en främling, befinner sig alltid i exil, i periferin, där den till skillnad från anarkistens politiska motstånd snarare hela tiden söker flyktlinjerna, ständigt muterande för att behålla sin obestämbarhet.

I Eumeswil kontrasterar emellertid Jünger även Anarken och Skogsvandraren ("stigmannen" i Richard Matz svenska översättning) mot varandra när han skriver att: "Skillnaden ligger i att stigmannen har trängts ut ur samhället; anarken har däremot trängt ut samhället ur sig själv." (s. 145) Anarken är - för att återigen påskina Nietzsches inflytande på Jüngers tänkande - mer av en övermänniska, den som utstakat nya "högre" värden som den lever efter.

Bibliografi på svenska

• Heliopolis – roman, 1954 (Natur och kultur)
• Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation, 1975, ISBN 91-504-0281-1 (Cavefors bokförlag)
• På marmorklipporna, 1976, ISBN 91-504-0479-2. Ny utgåva. Övers. revid. med hänsyn till förf:s ändringar i 1960 års tyska upplaga. (Cavefors bokförlag)
• Psykonauterna – rus och droger, 1978, ISBN 91-504-0533-0 (Cavefors bokförlag; ny utgåva 2007, h:ström - Text & Kultur)
• Eumeswil, 1981, ISBN 91-7692-005-4 (Cavefors bokförlag)
• Farligt möte – roman, 1987, ISBN 91-86608-23-1 (inb.) (Interculture)
• Linjen, 1993, ISBN 91-87952-09-2. Innehåller Över linjen av Jünger och Om varafrågan av Martin Heidegger. (Propexus)
• Sturm, 2006, ISBN 91-85301-11-6 (Bokförlaget Augusti) - som dessutom innehåller komplett svensk bibliografi
• I stålstormen, 2008, ISBN 978-91-7353-267-9 (Atlantis)

Böcker om Jünger på svenska

• Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår, 1997, ISBN 91-7139-373-0, Carl-Göran Heidegren (Brutus Östlings Bokförlag Symposion).

• Människoskymning: Främlingskap, frihet, och Hegels problem hos Karl Marx och Ernst Jünger, 2002, ISBN 91-7139-561-X Johan Tralau (Brutus Östlings Bokförlag Symposion).