Skillnad mellan versioner av "Baruch Spinoza"
Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'right'''Baruch Spinoza''' (1632-1677) var en judisk-nederländsk filosof. Spinoza utövade ett betydande inflytande på Upplysningens tänkande och moder…') |
Iammany (Diskussion | bidrag) m |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| − | [[Bild:spinoza.jpg|right]]'''Baruch Spinoza''' (1632-1677) var en judisk-nederländsk filosof. Spinoza utövade ett betydande inflytande på [[Upplysningen]]s tänkande och modern bibelkritik, men fick sitt verkliga genomslag först postumt. Endast två verk gavs ut under hans livstid, först ett "geometriskt" sammandrag av Descartes filosofi (1663), som influerade honom djupt, och senare ''Tractatus theologico-politicus'' (1674) som dock gavs ut anonymt i rädsla för eventuella konsekvenser. Traktatet orsakade kontroverser och fördömdes skarpt, vilket ledde till att skriften konfiskerades av den annars toleranta holländska staten, och Spinoza själv drog sig undan från offentligheten. Spinozas ''magnum opus'' är den postuma '''''Etiken''''', i vilken han lägger ut sin metafysik. Erkänd som en av den västerländska filosofins stora verk, och samtidigt ökänt kryptisk, mycket på grund av att den är | + | [[Bild:spinoza.jpg|right]]'''Baruch Spinoza''' (1632-1677) var en judisk-nederländsk filosof. Spinoza utövade ett betydande inflytande på [[Upplysningen]]s tänkande och modern bibelkritik, men fick sitt verkliga genomslag först postumt. Endast två verk gavs ut under hans livstid, först ett "geometriskt" sammandrag av Descartes filosofi (1663), som influerade honom djupt, och senare ''Tractatus theologico-politicus'' (1674) som dock gavs ut anonymt i rädsla för eventuella konsekvenser. Traktatet orsakade kontroverser och fördömdes skarpt, vilket ledde till att skriften konfiskerades av den annars toleranta holländska staten, och Spinoza själv drog sig undan från offentligheten. Spinozas ''magnum opus'' är den postuma '''''Etiken''''', i vilken han lägger ut sin metafysik. Erkänd som en av den västerländska filosofins stora verk, och samtidigt ökänt kryptisk, mycket på grund av att den är strukturerad enligt den euklidiska geometrins metodik. |
Senare under efterkrigstiden i framför allt Frankrike kunde man skönja ett nyintresse för Spinozas tänkande från vänsterintellektuellt håll. [[Louis Althusser]] försökte "rena Marx från [[Hegel]]" genom att ersätta Hegel med just Spinozas [[materialism]], så som Althusser tolkade den. Andra framträdande Spinozaläsare är Étienne Balibar, som fokuserade på Spinozas politiska skrifter, och [[Gilles Deleuze]]. Den idag mest namnkunnige spinozisten är dock troligen [[Antonio Negri]]. För Negri är Spinozas '''absoluta immanens''' en given utgångspunkt för en materialistisk teori om [[multituden]] och det gemensamma. Det är onekligen det immanentistiska perspektivets styrka, parallellismen mellan kropp och idé, mellan multitud och det gemensamma, ett perspektiv som ser till sammansättningar av krafter, deras hastigheter, den ständiga rörelsen, ett perspektiv som rätt använt höjer sig över både viljan och nödvändigheten. Negri menar också att Spinoza, som holländare runt mitten av 1600-talet, tidigt erfor en form av [[kapitalism]], en tid av omvälvning och kris. Därför är han, menar Negri och andra, en samtida tänkare. | Senare under efterkrigstiden i framför allt Frankrike kunde man skönja ett nyintresse för Spinozas tänkande från vänsterintellektuellt håll. [[Louis Althusser]] försökte "rena Marx från [[Hegel]]" genom att ersätta Hegel med just Spinozas [[materialism]], så som Althusser tolkade den. Andra framträdande Spinozaläsare är Étienne Balibar, som fokuserade på Spinozas politiska skrifter, och [[Gilles Deleuze]]. Den idag mest namnkunnige spinozisten är dock troligen [[Antonio Negri]]. För Negri är Spinozas '''absoluta immanens''' en given utgångspunkt för en materialistisk teori om [[multituden]] och det gemensamma. Det är onekligen det immanentistiska perspektivets styrka, parallellismen mellan kropp och idé, mellan multitud och det gemensamma, ett perspektiv som ser till sammansättningar av krafter, deras hastigheter, den ständiga rörelsen, ett perspektiv som rätt använt höjer sig över både viljan och nödvändigheten. Negri menar också att Spinoza, som holländare runt mitten av 1600-talet, tidigt erfor en form av [[kapitalism]], en tid av omvälvning och kris. Därför är han, menar Negri och andra, en samtida tänkare. | ||
Nuvarande version från 8 mars 2014 kl. 20.20
Senare under efterkrigstiden i framför allt Frankrike kunde man skönja ett nyintresse för Spinozas tänkande från vänsterintellektuellt håll. Louis Althusser försökte "rena Marx från Hegel" genom att ersätta Hegel med just Spinozas materialism, så som Althusser tolkade den. Andra framträdande Spinozaläsare är Étienne Balibar, som fokuserade på Spinozas politiska skrifter, och Gilles Deleuze. Den idag mest namnkunnige spinozisten är dock troligen Antonio Negri. För Negri är Spinozas absoluta immanens en given utgångspunkt för en materialistisk teori om multituden och det gemensamma. Det är onekligen det immanentistiska perspektivets styrka, parallellismen mellan kropp och idé, mellan multitud och det gemensamma, ett perspektiv som ser till sammansättningar av krafter, deras hastigheter, den ständiga rörelsen, ett perspektiv som rätt använt höjer sig över både viljan och nödvändigheten. Negri menar också att Spinoza, som holländare runt mitten av 1600-talet, tidigt erfor en form av kapitalism, en tid av omvälvning och kris. Därför är han, menar Negri och andra, en samtida tänkare.
Grunddragen i Spinozas metafysik
Spinoza börjar utifrån substansen, ett för alla kroppar gemensamt immanensplan. Kropparna affekterar varandra på olika sätt, och förmågan att affektera och affekteras definierar den enskilda kroppens säregenhet. Kropparna ska därför inte primärt förstås som en form utan som en komplex sammansättning av hastigheter. Kropparna kan vara vad som helst; en människa, ett träd, en kollektivitet, en tanke, ett moln. Spinoza kallar dem modus och de finns i oändligt antal och utgör vad vi upplever som världen, alla i grunden uttryck av substansen. Varje modus strävar efter att bevara och växa, denna strävan kallar Spinoza conatus. Varje modus existens är ändlig men förbinds med substansens evighet genom attributen som, också i oändligt antal, är substansens essens. Som människor kan vi dock endast förstå två av attributen: tänkande och utsträckning. När vi förstår ett modus genom attributet tänkande förstår vi det som dess idé. Som utsträckning; den fysiska platsen i rummet. Det råder en parallellism mellan de två attributen, mellan kropp och sinne, sak och idé. Kroppens affektioner och sinnets idéer korresponderar med varandra. I den mån idéer uttrycker essensen i ett modus är de sanna, och adekvata. Precis som (förmodar jag) kroppar växer och blir starkare genom positiva affektioner, utvecklas adekvata idéer till gemensamma begrepp.
Evigheten är en definierande term för substansen. “Nödvändigheten och evigheten är alltså absolut korrelativa med substansens existens.” (49) Människan (modus) är i varaktigheten, som har början och slut. Vi kan inte se evigheten som något “bortom” eller “efter” varaktigheterna. Och varaktigheten saknar inte något, det finns ingen brist, bara olika sammansättningar där kroppar kan negera eller uppgå i varandra. Inget försvinner, inget tillkommer. Bara en hel positiv substans. Alla essenser tillhör evigheten, och i alla varaktighetens ögonblick finns evigheten. Varaktigheten utgör “en dynamisk materia som, par excellence, tillhör den ansträngning med vilka alla varelser strävar framåt i existensen.” (61) Försöker vi förstå tingen utifrån “externa relationer”, alltså kronologisk tid, separerar vi dem från substansen och missförstår därför. “Att determinera tingen i enlighet med den mätbara tidens abstrakta mått innebär därför inte bara att man undgår att se dem som singulära verkligheter som existerar i enlighet med sina conatus, det vill säga fortskridande i sitt vara. Vi missar också den essentiella kopplingen genom vilken de på ett nödvändigt sätt härrör från substansen: på så vis förefaller oss tingen alltså godtyckliga och fullkomligt förvirrade.” (66-67) Vi upplever, erfar händelser linjärt och försöker därför begripa dem på det sättet men vår ofullständiga kunskap ser inte sambanden i helheten. “Vi skapar alltså en Historia genom vilken vi vill förklara världen.” (86)
[Citaten från Fredrika Spindlers Spinoza.]
Länkar
- Spinoza för vänstern
- Spinoza and Marx, av Eugene Holland.
- The Politics of Spinozism — Composition and Communication, av Alberto Toscano.
