Skillnad mellan versioner av "The long depression"

Nuvarande version från 3 februari 2018 kl. 11.36

Michael Roberts är nog mest känd som slagkraftig marxistisk ekonom med bloggen The Next Recession. Han har tidigare publicerat boken The Great Recession. A Marxist View (2009). I hans senaste bok, The Long Depression. How it Happened, Why It Happened, and What Happens Next (2016), argumenterar han för att Karl Marx teori om lagen om profitkvotens fallande tendens fortfarande är relevant. Roberts hävdar att den inte bara är huvudförklaringen till kapitalets senaste kris 2007-2008, och den efterföljande recessionen som vi fortfarande lever i, utan att den också förklarar kapitalismens historiska depressioner och recessioner under 1800- och 1900-talet. Eftersom Marx teori ger ett bra svar på varför kapitalet krisar, går det följaktligen också att få en antydan om ungefär hur och när nästa kris kan tänkas inträffa.

Roberts är tydlig med att hans resonemang baseras på empirisk evidens och att han inte har någon ambition att föra en renodlad teoretisk diskussion om Marx kristeori. Eftersom hans utläggningar om Marx teori är av funktionell art, snarare än en analys av dem som sådana, är boken inte ett egentligt inlägg i den samtida teoretiska marxistiska diskussionen. The Long Depression bör i stället främst ses som ett inlägg i den ekonomiska krisdiskussionen.

Metodiskt menar Roberts att han inspirerats av Marx som började med konkreta fenomen från vilka han abstraherade reella faktorer, i form av teori, varpå han återvände till det konkreta genom att använda fakta för att visa på dess realitet. Verkligheten kan på så sätt stärka teorins förklarande kraft genom att modifiera den.

Roberts poängterar att Marx ansåg att lagen om profitkvotens fallande tendens var den politiska ekonomins viktigaste. Roberts understryker vidare att han anser teorin vara logiskt konsistent och den fortsatt kraftfullaste förklaringen av orsaken till kapitalismens återkommande och regelbundna kriser. Han vänder sig mot den anmärkningsvärt utbredda frånvaron av vederhäftig och stringent förklaring till kapitalismens kriser i den dominerande neoklassiska nationalekonomin – något som även har poängterats av flera av traditionens ledande företrädare efter krisen 2008-2009. Roberts kritiserar också marxister som betonar överproduktion och underkonsumtion som huvudsaklig förklaring till kapitalets kriser – i stället för otillräcklig profit i den produktiva ekonomin.

Marx’s law of profitability has been relegated to the background or dismissed by most Marxists. The reason is partly an accident of history and partly because it is safer to adopt underconsumption or overproduction or divert to financial panics or debt crises as causes. They lend themselves to a ”cure” that does not require ending the capitalist mode of production.

It is an accident of history in the sense that the leading Marxists of the late nineteenth century and early twentieth century had not read volume 3 of Capital or part 4, called Theories of Surplus Value, and had no access to the Grundrisse notes. In these publications, Marx’s law is spelled out in the clearest fashion as a theory of crises.

Till bokens främsta behållningar hör Roberts kritiska genomgång av hur ekonomer från olika traditioner har försökt att förklara krisen 2008-2009. Han går i kapitlet ”The Great Recession of the Twenty-First Century” hårt åt mot ledande ekonomer från såväl den neoklassiska skolan, den keynesianska och postkeynesianska skolan, den heterodoxa strömningen, som från den Österrikiska skolan. En viss begränsad välvilja verkar Roberts faktiskt hysa gentemot ekonomer från den sistnämnda skolan som framför allt lyft fram kreditens destabiliserande funktion för världsmarknaden. Om inte tidigare så blir det där tydligt vilken överlägsen förklaringsförmåga ett fokus på profiten har som huvudsaklig verkande kraft i kapitalets utveckling.

Det jag finner mest intressant med The Long Depression är Roberts resonemang om kapitalismens nuvarande tillstånd och den framtida utvecklingen. Han vänder sig vid flera tillfällen mot att kapitalismen skulle befinna sig i ett permanent och slutgiltigt kristillstånd. Inom en snar framtid kommer en global ekonomisk depression varefter Roberts menar att kapitalismen kommer att återhämta sig, samtidigt som han understryker att det finns ekologiska gränser för kapitalismens fortsatta utveckling. I det avslutande kapitlet resonerar han exempelvis som följer:

The Long Depression can come to an end when profitability in the major economies has been sufficiently restored by a further devaluation of capital values through another slump. Assuming that capitalism in any major economy is not replaced by a planned economy owned in common and controlled by the majority, or that there is not a new devastating world war in the next decade, capitalism will eventually recover.

That does not mean capitalism will march on forever in a series of booms and slumps. There is a limit to the exploitation of absolute surplus value through new areas of surplus labor coming under the control of capital globally. Increasingly, surplus value will only be expanded relatively through new technology. That new technology will include a robot revolution. Artificial intelligence will be exploited by capital to replace labor in many jobs that seem untouchable right now.

But the robotic revolution will exacerbate the contradiction under capitalism between developing the productivity of labor and appropriating more value in profit for capital. The first will exert increased limits on the latter.

Moreover, before we get to that contradiction, capital in its rapacious drive for more value has so seriously damaged the planet that we face an environmental and ecological crisis over the next generation that will increase already growing inequalities and pose major struggles over land, water, and resources.

(…)

Capitalism will not just collapse of its own accord. Crises and even a breakdown are endogenous because of the main contradiction within the capitalist mode of production, of accumulation for profit and not need. But also it is possible for capitalism to recover and soldier on ”endogenously” when sufficient old capital is destroyed in value (and sometimes physically) to allow a new period of rising profitability.

Capitalism can only be replaced by a new system of social organization through conscious action of human beings, in particular by the majority of people (the working class globally). Without such conscious action, capitalism can stumble on or society may eventually fall back into barbarism. By ”barbarism”, I mean a decisive drop back in the productivity of labor and living conditions to precapitalist times.

Jag blir inte riktigt klok på hur Roberts tänker angående återhämtning och en stabil produktiv ekonomi – och då är de nyss citerade resonemangen förmodligen de mest klargörande i hela boken. Med största sannolikhet kommer kapitalismen de kommande decennierna fortsätta att genomgå hög- och lågkonjunkturer med relativa återhämtningar. Den generella tendensen till fallande profitkvot i produktionssfären har sina motverkande tendenser: arbetskraftens minskade löneandel, förbilligandet av konstant kapital genom ny teknologi, exploatering av global arbetskraft, ökad spekulation i improduktiva sektorer som fastigheter, börsen och finansiella instrument. Men som Marx påpekat kommer likväl profitkvoten att falla i det långa loppet.

Alla relativa återhämtningar kommer i frånvaron av en tillräckligt lönsam realekonomi med stabil profit tills vidare att fortsätta vara avhängiga ett aldrig tidigare skådat kreditberoende – och därmed en tro på en dynamisk framtida profit i frånvaron av en samtida sådan. Menar Roberts att kapitalets organiska sammansättning i längden skulle kunna bli lägre och därmed mer arbetsintensiv? Hur skulle den generella profiten på investeringar annars kunna växa då det bara är levande arbetskraft som kan generera profit? Som han själv påpekar otaliga gånger gör ny teknologi i produktionssfären att det konstanta kapitalet ökar på det variabla kapitalets bekostnad. Automatisering, robotisering och digitalisering i produktionen av varor, tjänster och service syftar ju till att spara in omkostnader kopplade till arbetskraften. Det är ett fortsatt faktum, även om kapitalismen de kommande decennierna skulle träda in i ett nytt teknologiskt produktionsparadigm.

Eller antar Roberts att det är den globala reservarmén av arbetskraft, utanför OECD- och BRIC-länderna, som genom att till fullo inlemmas i värdeackumulationen ska återhämta och upprätthålla mervärdesskapandet?

Oavsett vilket har The Long Depression två uppenbara brister; dels att det är metodiskt problematiskt att mäta profitkvoter, dels att argumentationen tenderar att bli väl så monokausal och linjär.

Angående profitkvotens mätbarhet finns det två huvudsakliga mätmetoder: en baseras på hela den nationella ekonomin och en som enbart baseras på det nationella näringslivet. Roberts föredrar den förstnämnda metoden. Båda metoderna utgår emellertid från en inhemsk ekonomi, vilket innebär avgränsningsproblem eftersom det exkluderar en del sammanhängande kapitalrörelser rörande exempelvis företagens nationalitet (var huvudkontoret är placerat). Vidare kan mycket av mervärdet som bokförs som inhemskt härröra från profitering av utländsk arbetskraft.

Emellanåt undrar jag i fall Roberts inte tar profitkvotens fallande tendens mer för given än vad han faktiskt undersöker den. Det är i så fall ett förfarande som strider mot hans metodiska intentioner. Den stundtals strömlinjeformade och reduktionistiska förklaringen av ekonomiska kriser problematiseras emellertid delvis i kapitlet ”Cycles within Cycles”. Han sammanför och diskuterar där olika samverkande och motverkande cykler i kapitalismen. Förutom Marx hör Joseph Kitchin, Clément Juglar, Simon Kuznets, Nicolai Kondratiev och Joseph Schumpeter till de ekonomer vars teorier behandlas. Cyklerna rör olika aspekter av kapitalets utveckling med varierande utsträckning och varaktighet. Det är en föredömlig modell att vidareutveckla och tänka vidare med.

Jag höll redan Marx teori om lagen om profitkvotens fallande tendens för att vara den enskilt vederhäftigaste förklaringen av kapitalets återkommande, regelbundna och ofrånkomliga kriser. Ingen annan av de ofta åberopade förklaringarna är lika stringent och kraftfull. Roberts har, mina invändningar till trots, stärkt mig i den uppfattningen.