|
|
| Rad 1: |
Rad 1: |
| − | [Bild:Mini clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras. | + | [[Bild:Mini clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras. |
| | | | |
| | | | |
Versionen från 13 februari 2021 kl. 17.44
Climate Leviathan – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.
– Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.
The coming revolution – Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle.
The Coming Revolution är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.
