Skillnad mellan versioner av "Bordigisterna"

Nuvarande version från 22 oktober 2026 kl. 19.41

Den politisk strömning som själva kallar sig italienska kommunistiska vänstern (”sinistra italiana”) och är mer kända som “bordigister”, kallade så efter deras främsta teoretiker Amadeo Bordiga, har sin bakgrund i Bordigas falang från splittringen av det italienska socialistiska partiet 1921. Bordiga stödde Zimmerwaldkonferensen och senare Ryska revolutionen. Han grundade tidskriften Il Soviet i december 1918 som blev strömningens första egentliga kanal. Strejkvågen och fabriksockupationerna under Biennio Rosso 1919-1920 ställde frågan om partiets roll i relation till facken och fabriksråden, där bordigisterna hävdade partiets nödvändighet för att leda klasskampen. När partiet vägrade utesluta den reformistiska falangen splittrades det och bordigisterna allierade sig med Ordino Nuevo (Antonio Gramscis tidskrift och strömning med säte i Turin) för att grunda Italienska kommunistpartiet, med Bordiga som sekreterare. Mars 1922 hölls den andra partikongressen och de så kallade Romteserna antogs, som definierar partiets roll och natur. Dessa teser har sedan dess varit grundläggande för bordigisterna.

• Amadeo Bordiga: Parti och klass (1921)
• Amadeo Bordiga: Ta över fabriken eller ta makten?
• Rome theses

Året innan hade Komintern på sin tredje kongress antagit enhetsfronten som taktik, vilket Bordiga motsatt sig och istället förordat en enhetsfront “underifrån”, vilket skulle innebära samarbete med proletära krafter på gräsrotsnivå men med tydlig gränsdragning mot allt samarbete på politisk nivå. Förutom vikten av att forma ett enhetligt parti som kunde leda utan att blandas upp med andra krafter, bottnade motsättningen också i en — gentemot Komintern och andra antifascistiska grupper — annan förståelse av fascismen. Bordigisterna menade att om partiet ska kunna upprätthålla en revolutionär vision inom proletariatet måste den borgerliga demokratin förkastas och motarbetas. Att försvara staten och kompromissa med partier som i praktiken låtit fascisterna gripa makten vore att både förråda proletariatet och överge chansen att verkligen utmana fascisterna. Också i kontrast till bolsjevikernas “demokratiska centralism”, som bordigisterna förstod som en av grundorsakerna till uteslutningen av radikala röster och likriktningen under rysk ledning, ställde de “organisk centralism” som skulle sätta programmet i centrum. Bordigisterna kritiserade Komintern för deras inblandning i andra partiers verksamhet och förespråkade att hela Internationalen skulle kunna diskutera och påverka bolsjevikstyret. Komintern stödde istället Gramsci (och Togliatti) som utmanövrerade vänstern och tog över ledningen av partiet 1923. Bordigisterna förlorar helt stödet vid tredje konferensen i Lyon 1926. Bordigisterna formar snart därefter Vänsterfraktionen i partiet. Deras nyvunna insikter och erfarenheter kodifierades i Lyonteserna. Detta skedde samtidigt som Mussolinis regim förföljde och fängslade många partiaktiva, inklusive Bordiga själv. Bordiga blir slutligen utesluten från partiet 1930, efter att ha motsatt sig stalinisternas anti-Trotskijkampanj. Efter en treårig förvisningen sattes Bordiga i husarrest. I och med det distanserade han sig från politiken och hängav sig åt sitt yrke som broingenjör. De bordigister som kunde flydde till Frankrike eller Belgien, eller gick under jorden. Fram till krigsslutet överlevde fraktionen utan något bidrag av Bordiga själv. Från 1928 publicerade fraktionen tidskriften Prometeo och en medföljande bullentin för teoretisk diskussion. Det hade förekommit en del samtal mellan bordigisterna och Trotskij och hans strömning men en definitiv brytning skedde 1933. Bordigisterna accepterade endast teserna från den Tredje internationalens två första konferenser, och då med reservationer.

• Report on fascism
• Lyon theses
• Bordigas prison manifesto
• Öppet brev till Trotskij

I exil i Frankrike (och på franska) började fraktionen publicera den teoretiska tidskriften Bilan 1933, med sloganen “Framtiden tillhör kommunismen.” Som namnet antyder var en huvuduppgift i Bilan att göra en balansräkning av perioden 1917-1933. Spanska inbördeskriget blir en central angelägenhet och leder till slut till en splittring. Den officiella positionen var att det spanska proletariatet inte hade lyckats formera ett klassparti eller etablera en proletär diktatur och att under antifascistisk flagg lämnat den borgerliga makten intakt. Kriget var imperialistiskt och Vänstern uppmanade proletärer att desertera på alla fronter, fraternisera och göra kriget till ett krig mot kapitalet. Andra kommunister och anarkister hade också kritiserat stalinisternas kontrarevolutionära position och även CNT-FAI:s kapitulation, men någon allians med bordigisterna, som ansågs mekaniskt tillämpa positioner tagna från första världskriget och inte vara giltiga för den spanska situationen, skedde aldrig. Men alla bordigisterna accepterade inte den officiella hållningen och en grupp formeras kring Ottorino Perone (Vercesi), som varit en ledande teoretiker och isolerat sig i Bryssel. I Marseilles bildas en annan grupp av italienska bordigister under ledning av Marc (en veteran från oppositionen) tillsammans med franska rekryter. Denna grupp omlokaliserar sig till Paris och etablerar kontakt med italienare som inte återvänt till Italien efter Mussolinis maktövertagande. De publicerar några nummer av tidskriften L’étincelle. I exil, under hotet om krig och sedan faktiskt världskrig, drabbades bordigisterna av extrem isolation, avhopp och resignation, och värre. Nederlaget för strejkerna i Belgien och Frankrike 1936 tolkades som en dödsstöt för de revolutionära krafterna i den historiska situationen. Huvuduppgiften blev teoretiska klargöranden och förberedelser inför en avlägsen framtid. När balansräkningen ansågs avslutad blev Bilan istället Octobre, med avsikten att publiceras internationellt på tre språk: franska, tyska och engelska. Fem nummer publicerades fram till 1936 (alla på franska?).

• The “popular front” triumphs in Spain
• Anti-fascism: formula for confusion

Efter amerikanernas invasion av Italien stiger Internationella kommunistiska partiet upp ur underjorden, börjar organisera och sprida propaganda. De propagerade mot kriget och partisanerna, organiserade celler i fabrikerna (främst i Turin, Milano och Parma) och höll offentliga sammankomster. I Neapel började Bordiga tillsammans med Renato Pistone forma en grupp. Mot slutet av 1945 och början av 1946 hålls en nationell konferens i Turin. De samlar några tusen medlemmar, börjar publicera veckotidningen Battaglia Communista och den teoretiska tidskriften Prometeo (denna gång inne på tredje serien). Bordiga var frånvarande från konferensen och blev inte medlem förens 1949, även om han på olika sätt deltog bitvis. Från och med konferensen uppstod djupa meningsskiljaktigheter om partiets natur och syfte, förhållande till andra revolutionära grupper, och många andra grundläggande frågor. Trots att partiet utifrån sett verkade vara ett massparti med tusentals medlemmar, 72 lokalgrupper, många offentliga möten, tydlig närvaro i fabrikerna, aktiv press, och så vidare, präglades det nästan direkt av interna stridigheter och splittringar. Den främsta klyftan var mellan å ena sidan Maffi, Bordiga och Vercesi, å den andra sidan Damen, Stefanini och Lecci. Den senare stöddes av majoriteten. De började knyta kontakter med en bred samling grupper, från Raya Dunayevskayas till anarkistiska och trotskistiska. Bordigas grupp började publicera Il Programma Communista. Den franska fraktionen börjar publicera L’Internationaliste och får ett visst fäste i några fabriker, inte minst på Renault i Paris, där de spelar en roll i strejken 1948. De lyckas dock inte få större spridning och misslyckadena får majoriteten av de franska medlemmarna att lämna partiet och ansluta sig till Socialisme ou Barbarie.

Det uppstod ett förnyat intresse för den kommunistiska vänsterns teorier och organisationer i och med Majrevolten 1968. Roger Dangeville och Jacques Camatte hade båda varit med i Internationella kommunistiska partiet (Bordigas grupp), men brutit med partiet 1967 och istället startat tidskrifterna Fil du Temps respektive Invariance. Vielle Taupe gjorde nytryck av några texter och påverkades av teorierna. Det existerar fortfarande grupper som gör anspråk på att bära vidare traditionen från den kommunistiska vänstern, men alla bara spillror av vad den en gång var.