Antonio Negri

Fil:Antonionegri1.jpg

Antonio Negri föddes 1933 i Padua, Italien. Under femtio- och sextiotalet studerade han bland annat historia och statsvetenskap. Förutom det akademiska yrkeslivet, professur i Padua, blev Negri också mycket aktiv som journalist och politisk aktivist. Han arbetade bland annat med studenttidningen Il Bo och socialistpartiets Paduasektions egna tidning Il Progresso Veneto och var dessutom invald i kommunfullmäktige. Han satt kvar fram till 1963 då socialisterna bildade koalition med kristdemokraterna. Just sommaren 1963 förändrades Veneto mycket fort från en sömnig småstad till industriellt centrum. Negri och den grupp intellektuella som samlades på universitetet i Padua - Sergio Bologna, MariaRosa Dalla Costa, Alisa del Re, bland andra - samtalade med de ännu icke organiserade arbetarna. I augusti samma år kom första numret av Potere Operaio som extratidning till Il Progresso Veneto. Samma månad organiserades också en studiecirkel i Marx' Kapitalet för arbetarna vid petrokemifabrikerna i Porto Marghera. Som om det inte var nog startades ytterligare en tidskrift, av något tyngre teoretisk karaktär, i Turin av Rainiero Panzieri och Romano Alquati som hette Quaderni Rossi. Negri och Bologna och många andra från samma krets bidrog, liksom Mario Tronti och många av de mest framstående bland italienska vänsterintellektuella. Strömningen som kom att kallas operaismo var tongivande i den decennielånga kampvåg av radikal och ofta självständig klasskamp som utspelade sig i framför allt norra Italien. Till skillnad från många andra platser i Europa gick arbetare och studenter i hög grad samman i gemensamma kamper. Runt 1969 bildades en rad grupperingar till vänster om det italienska kommunistpartiet, till exempel Lotta Continua och Potere Operaio. Deras intensiva men kortvariga levnad slutade i upplösning 1973. Istället tog en mer brokig tendens över, Autonomia Operaia Organizatta, som sprang ur de många självständiga arbetarkommiteerna i fabrikerna som hade blivit otåliga med och fientliga till vänsterns gamla stela och sterila ideologier och partier.

Konflikterna intensifierades och var ofta militanta. Många upplevde det som ett öppet krig med staten. Beväpnade grupper uppstod, även terrorgrupper som Röda brigaderna. I april 1979 greps Negri anklagad för att vara inblandad i mordet på Aldo Moro, tidigare premiärminister. Nästan två dussin professorer, skribenter, journalister och andra inom Autonomiarörelsen greps samma dag. De anklagades alla för att vara hjärnorna bakom både Röda brigaderna, trots kritiken Autonomiarörelsen riktade mor terrorgrupperna, och i princip alla "terrorhandlingar" som inträffat i Italien under det årtiondet. Negri var den främsta måltavlan för statens och medias hetjakt, utsedd till cattivo maestro (den onda läraren som förleder ungdomen).

Sammansättningar och cykler

Den övervägande delen av Negris grundläggande samhällsanalys och begreppsapparat stammar från den här tumulta perioden. I Quaderni Rossi hade de tidigt börjat analysera arbetarklassens nya sammansättning. Med begreppet klassammansättning (alt. klasskomposition) ville de fånga en dubbelsidig och dynamisk process, en socialiseringsprocess som innefattar både tekniskt strukturella och politiska faktorer.

"By class composition, I mean that combination of political and material characteristics -- both historical and physical -- which makes up: (a) on the one hand, the historically given structure of labour-power, in all its manifestations, as produced by a given level of productive forces and relations; and (b) on the other hand, the working class as a determinate level of solidification of needs and desires, as a dynamic subject, an antagonistic force, tending towards its own independent identity in historical-political terms." (Archaeology and Project)

En grundprincip för strömningen var arbetarklassens kamp som "motorn" för kapitalismens utveckling. Arbetares arbetsvägran tvingar kapital att omstrukturera den tekniska och organisatoriska sammansättningen så att det som undkommer eller stör produktionens flöde fångas in och kontrolleras. Detta leder till en ständigt ökande socialisering, med "högre nivåer" för varje cykel, som har sina specifika former av motstånd.

Självvalorisering, immanent kommunism

Av de begrepp som kom ur operaismo är arbetarklassens förmering av sitt egna värde (autovalorizzazione) det som främst kopplas till Negri. Romano Alquati talade tidigt om det som "arbetarklassens möjlighet att använda produktivkrafterna för att öka värdet sig själv i motsättning till kapitalet, som en antagonistisk klass." (Citerat i Labor of Dionysus, s 200) För Negri handlar det om arbetarklassens makt att destrukturera kapital (främst genom arbetsvägran) och konstruera ny självständig sammansättning, separerad från kapitalets produktions- och reproduktionsprocesser. Det kan som Virno och Hardt beskriver det (i Radical thought in Italy, s 264) vara "gemenskapsbaserade former av social organisering och välfärd som är relativt självständigt från kapitalistiska produktionsförhållanden och statlig kontroll." Det är en form av immanent kommunism: frigörelsen av mänsklighetens kollektiva kapacitet från lönearbetet och staten.

Denna inneboende potential omformulerar Negri senare i ljuset av Spinozas tänkande. I studien L'anomalia selvaggia (1981), skriven i fängelse, tar Negri fasta på Spinozas privilegierande av konstituitiv makt (potentia) gentemot konstituerad makt (potesta). Potentia är hos Spinoza den materiella produktionen och konstitutionen av varat. Det har både en ontologisk och en politisk dimension: ontologiskt beskriver det en konstitutiv kollektiv praktik som producerar världen som en öppen dynamisk aktivitet; och politiskt är det grunden för revolutionär demokrati. Enligt Negri bottnar Spinozas potentia-begrepp i en icke-dualistisk materialistisk filosofi som leder till en etik som främjar passion, glädje och generositet, och framför allt till en politik för befrielse på materialistisk grund.

1983, fyra år efter han gripits och medan han fängslad väntade på dom, valdes han in i parlamentet som medlem i Radikala partiet. Med hjälp av den parlamentariska immunitet det innebar flydde han till Frankrike. Där stannade han i fjorton år. Han undervisade på universitetet i Paris och på Collège International de Philosophie (grundat av Jacques Derrida), och skrev, nu mycket influerad av Deleuze & Guattari bland andra. Han kom också att knyta kontakt med litteraturvetaren Michael Hardt som han senare har skrivit flera böcker tillsammans med.

Imperiet och multituden

Negri försöker läxa upp Alain Badiou och Slavoj Zizek, som inte tycks bli imponerade.

Efter fordismens och massarbetarens kris, i den nya klassammansättningen som kännetecknas av decentralisering, prekarisering och immaterialisering framträder det subjekt som Negri och de andra ur operaismo och autonomiarörelsen kallade den samhälleliga arbetaren (operaio sociale). Det är ett i högsta grad socialt och samtidigt diversifierat subjekt som i högre grad arbetar i kommunikativ, immateriell och affektiv produktion. Begreppet den samhälleliga arbetaren korresponderar utifrån Negris läsning med Spinozas multitud, en konstitutiv multiplicitet av singulariteter som bär på potentialen att realisera absolut demokrati. Multitudens biopolitiska produktion och motstånd hamnar i centrum för Negris fortsatta tänkande, från och med 90-talet i hög grad tillsammans med Michael Hardt.