Acéphale
Acéphale (från grek. a-cephalus, "huvud-lös" eller "utan-huvud") var namnet både på en tidskrift grundad av Georges Bataille, och på ett hemligt sällskap som Bataille och bland andra Pierre Klossowski var medlemmar i under 1930-talet. Det är ingen slump att namnet Acéphale delades mellan en publik och en hemlig sammanslutning; ambitionen med båda projekten var att undersöka möjligheterna till mänsklig gemenskap, med utgångspunkt i mystik och offer. Genom sina olika karaktärer kan tidskriften och det hemliga sällskapet sägas representera två skilda men förenade aspekter av denna undersökning.
Innehåll
Tidskriften Acéphale
Acéphale kom ut med fem nummer mellan 1936 och 1939. Bataille stod för merparten av bidragen, men även Klossowski, Georges Ambrosino, Jean Wahl och Jules Monnerot, mfl, författade texter till tidskriften. Det första numrets omslag pryddes av en teckning av André Masson, föreställande en huvudlös man som håller i en offerkniv och en brinnande bägare, med en labyrint i magen och ett kranium som kön - gestalten Acéphale. Symboliken i bilden antyder både avsaknaden av en förståelse grundad i konventionell rationalism, liksom betydelsen av offer och uppgivande i all verklig gemenskap. Men framför allt handlar den om möjligheten till transcendens som finns rotad i den mänskliga erfarenhetens monstruösa singularitet - något som knyter an både till gnosticismen och till Nietzsches övermänniska. För Bataille representerade gestalten Acéphale människans förmåga att gå bortom sig själv, att bli vad som helst som inte liknar henne själv; genom att avsvära sig rationalismens kontrollbehov likaväl som nödvändigheten av en ordnande Gud, kan människan lämna samtidens värld av likhet och bli, eller möta, en annan. I Den heliga sammansvärjningen (publicerad i Acéphales första nummer) skriver Bataille:
- "Människan har flytt från sitt huvud, likt en dödsdömd från sitt fängelse. Bortom sig själv finner hon inte Gud, som är ett förbud mot förbrytelser, utan en varelse som inte vet vad förbud är. Bortom det jag är möter jag en varelse som får mig att skratta, eftersom han är skapad av oskuld och av förbrytelse; han håller ett vapen av stål i sin vänstra hand och flammor likt dem i det Heliga Hjärtat i sin högra. Han förenar Liv och Död i samma utbrott. Han är inte mänsklig. Han är inte heller gudomlig. Han är inte jag men han är mer än jag: hans mage är den labyrint i vilken han har förlorat sig själv, i vilken han förlorar mig med sig själv, i vilken jag finner mig själv som honom - med andra ord, som ett monster."
Tidskriften Acéphale hade "religion, sociologi, filosofi" som sina ständiga teman. Även kritiken av fascismen är ett genomgående tema i Acéphale, kanske främst genom Batailles rentvående av Nietzsche, som vid denna tid huvudsakligen betraktades som en inspirationskälla för den tyska nationalsocialismen. Acéphales andra nummer innehåller bland annat en uppgörelse med Nietzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsche (texten är betitlad "Elisabeth Judas-Förster"), som använde broderns verk i sin egen antisemtiska och pro-nazistiska verksamhet. På så vis innebar Acéphale för Bataille ett återvändande till det politiska från en ny utgångspunkt (han hade några år tidigare övergivit det mer explicit politiska projektet Contre-Attaque, en sammanslutning med rötter i den surrealistiska rörelsen). Också de övriga numren rör sig kring Nietzsches tänkande, med utgångspunkt i bland annat det heliga, offret och döden.
Acéphale, det hemliga sällskapet
Mycket lite är känt om sällskapet Acéphale, bortsett från vissa rykten om några av dess ceremonier (bland annat att medlemmarna möttes vid midnatt under ett träd som slagits av blixten). Eftersom alla medlemmar svurit sig till tystnad rörande sällskapets göranden, existerar inga bevarade förstahandsredogörelser av vad Acéphale egentligen handlade om. Vissa allmänna konturer går dock att skönja, kanske främst tack vare Maurice Blanchot som, även om han aldrig personligen deltog i Acéphales gemenskap, stod Bataille nära och vars tänkande har flera beröringspunkter med de frågeställningar Bataille närmade sig med projektet i fråga.
Idén bakom sällskapet tycks centrera kring tre huvudsakliga temata: det irrationellas kraft, det esoteriska som princip, och människooffrets estetik. Alla dessa aspekter verkar emellertid ha syftat till en utökad förståelse av gemenskapens förutsättningar, bortom en klassiskt politisk/konstitutionell begreppshorisont. Hemligheten, eller avgränsningen mot yttervärlden, fungerar på ett paradoxalt sätt som en öppning mot det universella; genom att utgöra en extremt liten och begränsad grupp, utgör medlemmarna en helhet på samma sätt som hela mänskligheten utgör en helhet. Blanchot skriver i La Communauté Inavouable:
- "Varje medlem av gemenskapen är inte bara hela gemenskapen, utan inkarnerar även den våldsamma, disparata, söndersprängda och kraftlösa totaliteten av de varelser vars existens tenderar att vara enhetlig och vars resultat därför är det intet vilket de redan, och i förväg, har fallit in i. [...] Varje medlem av gruppen var inte längre bara ansvarig för gruppen, utan även för hela mänsklighetens existens."
Genom delandet av hemligheter som konkretiserades i ceremonier och ritualer, byggdes konceptionen av gemenskap kring en mystik förståelse av "varats totalitet", genom en sammanlänkning av glädje och död, lidande och njutning - en hyllning till livets alla aspekter utan undantag. Det är ett ethos utan band till konventionell, humanistiskt färgad förståelse och dess beroende av förnuftet:
- "Vi startar ett krig. Det är tid att överge de civiliserades värld och dess ljus. Det är för sent att vara resonabel och bildad - det har lett till ett liv utan attraktionskraft. Det är nödvändigt att, i hemlighet eller ej, bli fullkomligt annorlunda, eller att upphöra att vara. [...] Det mänskliga livet är utmattat av att fungera som universums huvud, eller som dess orsak. I samma utsträckning som livet har blivit detta huvud och denna orsak, i samma utsträckning som det har blivit en förutsättning för universum, har det underkastat sig slaveriet." (Den heliga sammansvärjningen)
Människooffret, en företeelse som genomgående är en viktig beståndsdel i Batailles författarskap, fick i Acéphale betydelsen av gemenskapens omöjlighet; den omöjlighet som är nödvändig för att gemenskap över huvud taget ska vara möjlig. Tanken på ett offer som på samma gång dödar offret och den som offrar är en av betydelserna hos den huvudlöshet som även betecknar frånvaron av rationalism och avsaknaden av ledarskap, och blir symbolen för den omöjliga gemenskapens anropande av en utsida.
Det klassiska offret (dvs både det hedniska gudaoffret och olika individers/kollektivs offer för diverse högre ändamål) kan betraktas som en sorts byteshandel: den som offrar gör det för att uppnå något, för att bevara en given ordning eller för att få förlåtelse för begångna oförrätter. Även om offret inte nödvändigtvis går att enkelt balansera mot kvantifierbara storheter, fungerar dess uppgivande i enlighet med en byteslogik; den som offrar ger något för att få något.
Acéphales tänkta människooffer (även om sällskapets slutgiltiga syfte var offrandet av en frivillig, utfördes ritualen aldrig eftersom den var omöjlig) transcenderar denna konserveringsprocedur. Det offer som saknar uppenbar mening - eller kanske snarare nytta - är ett uppgivande som går bortom den balansakt som utbytet innebär. Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion, utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion. Däremot upprättar han eller hon med nödvändighet en relation som innebär en form av paradoxal gemenskap. Uppgivandet av självet kan inte ske utan den andres delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras. Passivitet och aktivitet förenas i denna stund, eller upphör i alla fall att vara relevanta definitioner. I offrets uppgivande av alla kända kategorier öppnas dörren till någonting främmande och okänt, någonting fullkomligt utanför.
Acéphales "elva attacker"
Genom diskussion och cirkulerandet av texter, formulerade sällskapet Acéphale elva "attacker" eller principer som är uppbyggda som antagonismer:
- Slump mot massa
- Gemensam enighet mot den individuella bluffen
- Valbar gemenskap mot blodets, jordens och intressenas gemenskaper
- Självuppgivelsens religiösa kraft mot militär makt grundad på girighet och tvång
- Den rörliga framtidens förstörande av gränser mot det förflutnas vilja till orörlighet
- Den tragiske lagbrytaren mot ödmjuka offer
- Naturens obönhörliga grymhet mot den förnedrande bilden av en god gud
- Fritt och gränslöst skratt mot varje form av hycklande fromhet
- Kärlek till ödet, även det grymmaste mot pessimisternas och självömkarnas uppgivenhet
- Frånvaron av alla former av grund mot intrycket av stabilitet
- Glädje inför döden mot all odödlighet
Den gemenskap som framträder i dessa provokationer mot den rådande ordningen är en "religion utan gud", ett kompromisslöst bejakande av tillvarons imperfektion och oförutsägbarhet, av smärtan likaväl som glädjen. Men framför allt handlade Acéphale om en sorts dödens ethos - frånvaro av dödsfruktan, modet att våga dö för att på allvar kunna leva.
