Hörnqvist om Foucault och maoisterna
Från Magnus Hörnqvists Foucaults maktanalys, sidorna 12-18.
Anledningen till Foucaults omformulering av maktproblemet 1972 är förmodligen tvåfaldig: det handlar dels om en fördröjd effekt av förändringen av politiska sympatier 1968 och dels om en omedelbar effekt av insteget i politiska kamper 1971. I februari -71 tillkännager Foucault personligen grundandet av GIP (Groupe d'Information sur les Prisons). GIP kommer att utgöra det mest betydelsefylla politiska projekt som Foucault någonsin deltar i, och erfarenheterna därifrån spelar en stor roll när han skriver Övervakning och straff (72-74). Det praktiska arbetet består i att samma i och sprida information om förhållandena i de franska fängelser. Uppgiften förefaller anspråkslös, men avslöjar inte vidden av den politiska funktionen. På grund av organisationens sammansättning har den för det första en genomslagskraft i medier. "GIP var", säger Defert och Donxelot som själva aktivt deltog, "en rörelse bestående av intellektuella; den bildades av människor som vigt sitt liv åt det borgerliga samhället men medvetet kastade sin prestige i vågskåle."[15] Det sociala anseendet utnyttjas och förbrukas i en sådan utsträckning att en kommunistisk dagstidning skulle komma att bönfalla regeringen att sätta stopp för vad den betecknar som en "fackförening för ligister".[16] Det tvetydiga yttrycket anspelar på GIPs dubbla funktion: dels är organisationen intensivt närvarande i kampen runt fängelserna och dels fungerar den som ett slags frontorganisation för en omtalad revolutionär gruppering, Gauche Prolétarienne. Gauche Prolétarienne bildas efter majhändelserna -68, som en förlängning av de mest radikala grenarna av studentrörelsen, och avser att utvidga upproret. Gruppen företräder en populistisk maoism, men det är på det praktiska planet som dess huvudsakliga betydelse ligger. Varhelst det drar ihop sig till sammanstötningar med polis och myndigheter - på gatan, vid fabriksportarna och utanför fängelsemurarna - deltar aktivister från maoistiska kretsar. Det avspeglar sig också i det officiella språkbruket; när Gauche Prolétarienne kriminaliseras som organisation 1970 blir beteckningen maoist liktydig med militant aktivist. Gruppen är aldrig särskilt stor till antalet, men saknar inte initiativförmåga och har rykte om sig att genomföra effektfulla, direkta aktioner.[17] Därutöver ingår maoistiska aktivister - av taktiska skäl, för att undvika isolering - i politiska projekt som både omfattar och riktar sig till humanistiskt lagda personer i allmänhet, och det är här GIP kommer in i bilden.[18]
När Foucault offentliggör GIPs existens är presskonferensen förlagd så att den blir en solidaritetsyttring med den hungerstrejk som just inletts av fångar knutna till Gauche Prolétarienne. Sammanlagt sitter drygt hundra vänsterradikaler fängslade runt om i Frankrike för olika politiska brott. De politiska aktivisternas möte med de "vanliga" fångarna utvecklar sig till en explosiv blandning. Hungerstrejken innanför murarna finner stöd i en mängd aktioner utanför murarna: sympati-hungerstrejker i ett tiotal städer, demonstrationer utanför anstalterna och även några attentat mot polisstationer. Fler grupper bildas med anknytning till fångkampen, och förhållandena på fängelserna blir helt plötsligt ett tema i den dagspolitiska debatten. I december -71 utbryter fängelserevolten i Toul, iscensatt av 200 fångar, den första fängelserevolten i Frankrikes historia förbunden med en solidaritetsrörelse utanför murarna som är kapabel att ge resonans åt kraven. Revolten i Toul följs av ett trettiotal fängelseuppror samma vinter.[19]
Foucault är med, anordnar demonstrationer, blir inbegripen i våldsamma konfrontationer och initierar undersökningar som avser att synliggöra förtrycket. Han när hela tiden en dröm, som går rakt igenom alla projekt och överträffar ställda förväntningar. "Jag drömmer om den intellektuelle som slår sönder sanningar och generaliseringar; den som -- mitt i samtidens tröghet, bland alla inskränkningar -- lokaliserar och markerar de svaga punkterna, öppningarna, kraftlinjerna, som oavbrutet är i rörelse, utan att veta exakt vart han är på väg eller vad han kommer att tänka imorgon, därtill är han alltför uppmärksam på nutiden. Den intellektuelle, som vart han än rör sig bidrar till att ställa frågan som handlar om att få reda på om revolutionen är värd besväret, och av vilket slag (jag menar, vilken revolution och vilket besvär), varvid det är underförstått att frågan bara kan besvaras av dem som är villiga att riskera sina liv för att omsätta den i verkligheten."[20]
Under fångkampens mest intensiva skede var Foucault onekligen beredd att riskera en hel del för att utforska framkomligheten för en revolutionär process, i teorin och i praktiken. Han gjorde ett flertal ansträngningar att ta sig ur den intellektuelle kritikerns snäva roll, sympatisörens avvaktande och lediga hållning. Det finns till och med tecken som tyder på att han övervägde en upptrappning av konfrontationen med statsmakten, utöver den direkta konflikten med polisen. Några av de mer militanta maoisterna i Gauche Prolétarienne planerade tyngre aktioner, och Foucault hörde till dem som konkret deltog i diskussionen kring konceptet väpnad kamp i Frankrike.[21] Hur långt Foucault själv var beredd att gå är inte känt. På den ideologiska fronten angreps Benny Lévi (alias Pierre Victor), en av ledarna för Gauche Prolétarienne, utifrån en jämförelsevis radikalare position i en lång diskussion om folklig rättvisa. Lévi undviker, ansåg Foucault, att ifrågasätta de tekniker och det tänkande som ligger till grund för den borgerliga rättsskipningen. Samma skådespel kommer därför att upprepas i det postrevolutionära samhället, även om aktörerna byta ut.[22] Förtrycket är strukturellt betingar och måste underkastas en så grundlig kritik som möjligt. Det gäller också den egna funktionen i statsapparaten. "Positionen som professor är för närvarande närmast ohållbar", säger Foucault. "Vilka personliga åsikter han [eller hon] än har, upprätthåller professorn -- i egenskap av statstjänsteman -- systemet för vidarebefordran av den kunskap som efterfrågas av regeringen, det vill säga, av borgarklassen vars intressen företräds av regeringen."[23]
Men om Foucault under åren 71-72 tenderade att _säga_ gränslöst radikala saker, inramades hans personliga och politiska verksamhet fortfarande av mycket bestämda gränser. Tillämpar man Foucaults standard på honom själv -- "radikalitetens väsen är fysisk /.../ är själva existensens radikalitet"[21] -- blir utfallet motsägelsefullt. Foucaults tillvaro var fragmenterad, han levde olika liv som löpte parallellt med varandra. Det fanns få kontakter mellan det homosexuella umgänget, den politiska bekantskapskretsen och den akademiska miljön. Radikaliteten balanserades mot konvenansen. Att Foucault deltog i militanta demonstrationer och diskuterade väpnad kamp hindrade honom inte från att -- utan minsta anmärkning -- uppfylla det akademiska livet alla förpliktelse.[25]
Foucaults tillvaro hann aldrig genomgå en djupare politisk metamorfos. Under v¨ren och sommaren -72 utbryter en häftig diskussion inom den maoistiska rörelsen och resten av vänstern kring två händelser. I februari kidnappas en hög tjänsteman på Renault av ett maoistiskt kommando, som hämnd för företagets dödsskjutning av Pierre Overny, och i april mördas en arbetarklassflicka i Bruay, varefter misstankarna riktas mot en ansedd borgare i staden. Diskussionen handlar om hur folklig rättvisa ska praktiseras och huruvida väpnade aktioner är berättigade.[26] De interna stridigheterna sammanfaller med yttre svårigheter, med en tillbakagång i flertalet sociala kamper och rörelser. Fångkampen rinner ut i sanden och en mängd minimala förbättringar; nederlaget kan avläsas i det rekordhöga antalet självmord på fängelserna hösten -72.[27] Vid årsskiftet upplöses GIP, och under 1973 fortsätter den maoistiska rörelsens förfall.[28] Ett år senare går Giscard d'Estaing, representanten för den bestående ordningen, segrande ur presidentvalet. "Det årtionde som började med förhoppningar om en radikal social förändring bevittnade, efter 1974, en återgång av kraft från vänsterradikal militans i riktning mot de stora partierna, vilket endast slutade i valnederlagets bitterhet."[29] När Foucault senare uttrycker sin besvikelse över det vänsterradikala engagemanget överhuvud så färgas den säkert av känslan av nederlag i slutfasen.
