Georges Bataille
Innehåll
Biografi
Om Batailles tidiga liv är ganska lite känt utanför de myter han själv odlade om sin barndom. Han växte upp i Reims, i provinsen Champagne, under småborgerliga förhållanden. Hans far led av långt framskriden syfilis med tilltagande sinnesjukdom som följd; han förlorade förståndet fullständigt när sonen var i femtonårsåldern. Enligt Batailles egen beskrivning bodde den blinde fadern i källaren, och hans vansinniga skratt var ständigt närvarande i hemmet. Det finns även insinuationer om att den unge Georges blev sexuellt utnyttjad av fadern, men inga konkreta beskrivningar styrker den bilden.
Bataille var en medelmåttig student och lämnade skolan som sextonåring, men började tidigt att skriva dikter och betraktelser, en verksamhet som påbörjades på allvar under en längre sjukhusvistelse under första världskriget (Bataille var inkallad men tillbringade på grund av en långdragen lungsjukdom i stort sett hela sin militära tid i sjuksängen). Han sökte sig under unga år mot kristendomen och längtade enligt egen utsago efter en religiös kallelse som aldrig infann sig. Framför allt var det livet som munk som attraherade den unge Bataille – efter kriget studerade han medeltida teologi vid École des Chartes i Paris och vistades tidvis i klostren La Barde respektive Quarr Abbey (på Isle of Wight), men då han inte fann den tro han sökte övergav han kristendomens förståelseramar till förmån för en betydligt mer öppen attityd till sökande och kunskap.
Som ett resultat av sina studier vid École des Chartes fick Bataille, efter en kortare vistelse i Spanien, anställning vid Bibliothéque nationale, som skulle komma att bli hans arbetsplats under resten av hans liv. Under samma period (det tidiga 1920-talet) kom han, framför allt genom sin bekantskap med den ryske författaren Lev Shestov, att intressera sig för Nietzsches tänkande – en influens som kanske mer än någon annan påverkade hans författarskap.
I och med uppbrottet från den konventionella religionen började Bataille också, i sitt sökande efter den extas som katolicismen nekat honom, att hänge sig åt excesser av alla de slag; erotiska, politiska, intellektuella och mystika. Hans gärning framstår som en ständigt pågående jakt på mänsklig erfarenhet, ett sökande vars enda konstant tycks vara en vägran att neka sig själv någon av livets aspekter – oavsett vilka former dessa tar sig.
Författarskap
Bataille skrev under diverse namn och pseudonymer, i olika sammanhang, på olika sätt och i skilda syften.
Som ”Lord Auch” skrev han den beryktade romanen L’Histoire de l’Oeil (”Ögats historia”, 1928), en på ytan grovt pornografisk berättelse kretsande kring olika runda objekt – ögon, ägg, testiklar, solar, vaginor och anus – och ingående men föga passionerade beskrivningar av erotiska handlingar av diverse slag. Romanen är inte först och främst en pornografisk historia; den är knappast att betrakta som en historia över huvud taget utan snarare som en undersökning av relationer mellan objekt – mänskliga, fysiska och språkliga – samt av övergångar mellan situationer och subjekt. I den meningen kan Ögats historia läsas som transgressiv litteratur, en litteratur som söker efter möjligheter till överskridande.
En av Batailles mest kända texter, vid sidan av Ögats historia, är La Part Maudite (”Den fördömda delen”), en ambitiös studie i ”generell ekonomi” som genom ett totalperspektiv på energins rörelse i sociala formationer försöker styrka Batialles tes att slöseriet är en av naturens – och även det mänskliga samhällets – fundamentala principer. När en struktur inte längre kan använda sin ackumulerade energi för att växa sig större, måste överflödet konsumeras på ett icke-produktivt sätt för att inte strukturen i fråga ska kollapsa. Detta tar sig olika sociala uttryck; i äldre kulturer, som till exempel hos Aztekerna eller olika inuitstammar, skedde det främst genom offer och rituella gåvosystem (så kallad potlach), som reglerade prestige, makt och status genom att distribuera slöseriet och upprätthålla den sociala ordningen. I Europa fungerade länge överklassens överdådiga lyxkonsumtion som en kanal för slöseriet, men i och med kapitalismens framväxt har konsumtionen alltmer kommit att spridas ut över alla samhällsskikt, vilket enligt Bataille successivt skapar nivellering med samhällelig kollaps som potentiell följd.
La Part Maudite som studie betraktad är en blandning av antropologi och ekonomi, skriven i en stil som utger sig för att vara akademisk men som samtidigt döljer det faktum att Batailles tolkningar av det empiriska materialet är minst sagt fantasifulla. Detsamma kan sägas om de flesta av hans "akademiska" texter; de är knappast att betrakta som bidrag till någon vetenskaplig disciplin, eftersom de ständigt rör sig utanför de kriterier för "vetenskaplighet" som det akademiska sammanhanget kräver. Detta innebär dock inte att Bataille sysslade med fria fantasier. Snarare tillämpar han en metod vars syfte inte är stärkandet av en vetenskaplig världsbild utan överskridandet av förståelseramar, upprättandet av nya relationer mellan studieobjekten och det subjekt som studerar dem. Det viktiga för Bataille var inte att skriva antropologi, ekonomi eller filosofi, utan att använda sig av de verktyg som vetenskaperna i fråga erbjöd för att bredda och fördjupa sin förståelse. Trots sina tillkortakommanden i förhållande till klassiskt vetenskapliga kriterier, är hans arbeten alltså varken felaktiga eller falska; de måste bara läsas ur en annan utgångspunkt än de akademiska genrer vars litterära stilar de utnyttjar.
Litterära temata
Det heliga. För Bataille är förståelsen av det heliga inte en fråga om religion, åtminstone inte i ordets konventionella betydelse. Helighet handlar inte om diktat från en allsmäktigt gud, eller om institutionaliserad förståelse av det bortomvärldsliga. Det rör sig snarare om en typ av avsubjektivering; jagets död, utträdet ur de begränsningar som separerar människor som enskilda individer (eller som kollektiv). Det heliga är den händelse som lämnar subjektet bakom sig, som ger människan tillträde till ett högre plan av erfarenhet.
Extasen. Det extatiska tillståndet är en väsentlig aspekt av närmandet till det heliga. Men sann extas, den extas som förenar motsatser och tillåter helighet och gemenskap, är för Bataille något mer än det tillfälliga uppgåendet i till exempel erotisk njutning, fascistisk masspsykos eller religiös hänryckning. Förvisso innebär dessa företeelser en tillfällig subjektets död, ett ögonblicks glömska. Men den extas Bataille sökte var en medveten sådan, ett tillstånd där subjektet förstår och inser betydelsen av sin egen död. Inte på rationell eller intellektuellt systematiserad väg, utan genom en djupare, instinktiv närvaro. Detta är givetvis en paradox, men paradoxen i sig möjliggör, genom sin omöjliga motsägelsefullhet, extasens potentiella befrielse.
Offret. Detta tema tar sig olika former: uppgivandet, självdestruktionen, det meningslösa slöseriet, den överdådiga konsumtionen och det oändliga lidandet. Bataille fascinerades av hur principen om överflödets nödvändiga avyttring formar mänsklig samvaro, och hur denna princip innehåller möjligheter till gemenskap och överskridande. Människooffret kom att inta en central plats i Batailles symbolvärld, där det stundtals fick illustrera slöseriets princip (som i La Part Maudite), men som i andra sammanhang (kanske främst i Acéphale) stod för det omöjliga elementet i all gemenskap. Subjekten kan bara förenas genom att dö, men döden kan inte vara ett ensamverk; Den samme måste offras av den Andre, och vice versa. Ömsesidigheten i offret - att samma handling dödar både den som offrar och den som offras - är en omöjlighet.
Gemenskap. Detta är kanske det främsta elementet i både Batailles författarskap och i hans engagemang i olika grupper och sammanslutningar, en aspekt av den mänskliga erfarenheten som tangerar alla andra frågor. Utgångspunkten är genomgående det motsägelsefulla i gemenskapens förutsättningar; det räcker inte med att betrakta hur kollektiv fungerar eller hur myter förmår skaror av individer att förenas under slagord och symboler. Gemenskap är för Bataille någonting bortom subjekten (även när de enas i kollektiv och således bildar nya subjekt), någonting som inte går att fixera eller ens beskriva på ett tillfredsställande sätt. Det rör sig om brottstycken, ögonblick, glimtar av möjliga relationer. Det finns olika sätt att närma sig denna gemenskapens flyktighet: litteraturen (författaren som genom språket deltar i andras ensamhet), kärleken (de älskandes vetskap om förälskelsens tidslighet intensifierar den och gör den evig trots sina begränsningar), revolutionen (det utbrott av irrationell förstörelse som raderar subjektens roller och förenar dem i extatiska ögonblick av annanhet), den mystika erfarenheten (upplevelsens av transcendens och högre plan av erfarenhet). Det som förenar dessa olika glimtar av gemenskap är deras omöjlighet, deras förmåga att bryta ned de separationer som de rådande relationerna postulerar som möjliga. I den meningen är gemenskapen för Bataille det han med egna ord beskriver som "En gemenskap för dem som inte har någon gemenskap."
Politiska och mystika engagemang
Bibliografi
- Histoire de l'œil, 1928 (som Lord Auch)
- Madame Edwarda, 1937 (som Pierre Angélique)
- L'Expérience intérieure, 1943
- Le Petit (som Louis Trente), 1943
- Le Coupable, 1943
- La Part maudite (tre delar), 1949
- L'Abbé C., 1950
- La Peinture préhistorique. Lascaux ou la naissance de l'art, 1955
- Le Bleu du ciel, 1957 (skriven 1935)
- L'Érotisme, 1957
- La Littérature et le Mal, 1957
- Les Larmes d'Éros, 1961 )
- L'Impossible, 1962 (första utgåvan 1947 med titeln La haine de la poésie)
- Ma mère, 1966 (oavslutad och postumt utgiven )
