Kommunism

Kommunism (från franskan: communisme och ytterst av latin: communis, gemensam) är en benämning på flera närbesläktade idéer om att egendomen i ett samhälle bör vara gemensamt ägd. Begreppet beskriver också de sociala rörelser på olika sätt förverkligat egendomsgemenskap. I den marxistiska idétraditionen är kommunism benämningen på det tillstånd i samhällsutvecklingen där klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter behov - det klasslösa samhället.

Kort historik

Genom historien har det förekommit många rörelser som strävat efter egendomsgemenskap. Redan i Nya Testamentet (Apostlagärningarna) finns följande budskap, vilket antyder att de tidiga kristna i materiell mening var kommunister:

2:44 "Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; 2:45 de sålde sina jordagods och delade med sig därav åt alla, efter som var och en behövde".

4:32 "Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allting gemensamt."

En kristen världsbild har under de efterföljande seklerna legat till grund för flera kommunistiska rörelser. Under de tyska bondeupproren på 1520-talet formulerade prästen Thomas Müntzer till exempel rörelsen med slagordet Omnia Sunt Communia - "allt är gemensamt", och den engelska gruppen Diggers baserade under 1650-talet sin revolutionära verksamhet just på Apostlagärningarnas budskap om egendomsgemenskap.

Moderna, mer eller mindre sekulära kommunistiska rörelser växte fram under 1800-talet. Den ludditiska rörelsen kan i någon mening beskrivas som kommunistisk även om dess innehåll främst bestod av uppror och sabotage mot den framväxande industrikapitalismen, medan pariskommunen var ett tidigt exempel på arbetarklassens organiserade uppror - och även på hur en modern kommunistisk rörelse kan oskadliggöras både genom kapitalistisk repression och ideologi.

I och med arbetarrörelsens framväxt kom egendomsgemenskap alltmer att formuleras i socialistiska termer inspirerade av liberala rättighets- och rättviseideal, inte minst inom den utpräglat idealistiska utopiska socialismen. Parallellt med dessa tendenser formulerades emellertid en annan, materialistisk, förståelse av kommmunism, kanske främst representerad av Karl Marx men även av Michail Bakunin och Peter Kropotkin.

Sentida perspektiv

Begreppet kommunism används ofta för att beskriva den ideologi som skapades av Vladimir Lenin (leninism) i början av 1900-talet och som därefter vidareutvecklades i olika riktningar av efterföljare som Lev Trotskij (trotskism), Josef Stalin (stalinism) och Mao Zedong (maoism). Det förekommer också att länder som kallat sig socialistiska benämns som "kommuniststater" eftersom de haft ett styrande kommunistparti. Detta är dock enligt den marxistiska (och även den leninistiska) terminologin en självmotsägelse, då kommunismen inte bara är klasslös, utan även statslös (se stat). Enligt de flesta marxistiskt influerade teorier mister staten sin funktion först när samhällsklasserna är upplösta.

Det har under de senaste decennierna i stället blivit allt vanligare att betrakta kommunismen som en praktik, en materiell rörelse som, åtminstone som tendens, existerar redan idag. Kommunismen ses då inte som en ideologi eller ett väntande samhällstillstånd som ska realiseras genom politiska processer, utan som en existerande potential i klasskampen - som det uttryck för arbetarklassens kamp mot lönearbetet som förmår gå bortom klassens subjektiva funktioner i produktionssättet.

"Kommunismen är inte ett ideal som skall förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan, en uppgift att förbereda sig för. Kommunismen är rörelsen som försöker avskaffa de levnadsförhållanden som bestäms av lönearbetet och den kommer att avskaffa dem genom revolution." (Gilles Dauvé: Kapitalism och kommunism)

Synen på kommunism som en rörelse och inte ett tillstånd är emellertid inte ny; den lutar sig snarare mot 1800-talets materialistiska förståelser. Marx och Engels skriver i Den tyska ideologin:

"Kommunismen är för oss inte ett tillstånd, som ska etableras, ett ideal till vilket verkligheten måste anpassa sig. Vi kallar kommunismen den reella rörelse som avskaffar tingens nuvarande ordning."

Kommunistisk teori bör således inte förstås som en ideologi (även om bruket av begreppet kommunism kan fungera ideologiskt), utan utgör snarare den materiella rörelsens självförståelse - vilket än så länge också måste innebära en kritisk förståelse av det kapitalistiska produktionssättet. Engels skriver (i ”Die Kommunisten und Karl Heinzen”, Deutsche-Brüsseler-Zeitung nr 79, 3 oktober 1847):

"Mr. Heinzen föreställer sig kommunismen som en särskild doktrin som härrör ur en bestämd teoretisk princip som dess kärna och drar vidare konsekvenser av detta. Mr. Heinzen har väldigt fel. Kommunismen är ingen doktrin, utan en rörelse som växer från fakta snarare än principer. Kommunister förutsätter inte den eller den filosofin utan all förfluten historia och framförallt, dess verkliga och faktiska resultat i de civiliserade länderna. […] Till den grad kommunismen är en teori är den det teoretiska uttrycket för proletariatets situation i sin kamp och den teoretiska sammanfattningen av förutsättningarna för proletariatets frigörelse."

Betonandet av detta perspektiv, som kan beskrivas som antipolitiskt, innebär bland annat att förståelsens fokus förflyttas från ett hypotetiskt drömsamhälle till de möjligheter och begränsningar som finns här och nu. Kommunisering är ett begrepp som allt oftare används om denna pågående strävan efter att överskrida kapitalismen.