Från politiken till livet: Befria anarkismen från vänsterismens kvarnsten

Från det att anarkismen definierades som en specifik radikal rörelse har den associerats med vänstern, en associering som alltid varit ansträngd och olustig. Vänsterister i maktpostioner (även de som kallade sig anarkister, som ledarna i CNT och FAI i Spanien 1936-37) upplevde anarkisternas anspråk på en total förändring av samhället och konsekvens i principen att målet måste ingå i kampen, dess väg och metoder, som ett hinder för deras politiska program. Äkta uppror spränger alltid ramarna för och överskrider alla politiska program och de mest konsekventa anarkisterna såg förverkligandet av sin dröm just i denna okända plats bortom de politiska programmen. Men, gång på gång, när upprorets eldar falnat (eller som i Spanien 1936-37, medans de fortfarande brann livligt) återgick ledande anarkister till sin gamla roll som "vänsterns samvete". Men om öppenheten i de anarkistiska drömmarna och dess inneboende principer har varit ett hinder för vänsterns politiska program har dessa program varit än större kvarnstenar runt den anarkistiska rörelsens hals och har tyngt den med en "realism" som förhindra den att drömma.

För vänstern är den sociala kampen mot exploatering och förtryck i allt väsentligt ett politiskt program som ska genomföras med alla till buds stående medel. En sådan uppfattning kräver en kampens metodologi, och en sådan metodologi krockar oundvikligen med några av de grundläggande anarkistiska principer. Till att börja med, politik som en särskild kategori av den sociala existensen är en separering av besluten om och över våra liv från utförandet av dessa beslut. Denna separering tillhör de institutioner som som tar och påtvingar oss dessa beslut. Det spelar mindre roll hur demokratiska eller konsensusledda dessa institutioner är; den inneboende separeringen och institutionaliseringen som finns i politiken är ett intrång på oss helt enkelt för att de kräver att beslut tas innan omständigheterna vilka de gäller har uppstått. Det gör det nödvändigt att dessa beslut blir generella regler som kan appliceras på alla situationer oavsett de specifika omständigheterna. Fröet till ideologiskt tänkande, där idéer härskar över individers handlande snarare än hjälper individer att utveckla sina egna projekt, finns här men det kommer jag gå in på senare. Lika viktigt är, ur ett anarkistiskt perspektiv, är det faktum att makten ligger i dessa beslutsfattande och genomförande institutioner. Och den vänsteristiska uppfattningen kring social kamp är just precis att influera, ta över eller skapa alternativa versioner av dess institutioner. Med andra ord, det är en kamp för att förändra, inte att upplösa dessa institutionaliserade maktrelationer.

Den här uppfattningen av kamp, med sin programmatiska grund, kräver en organisation som medel för att föra kampen. Organisationen representerar kampen därför att den är det konkreta uttrycket för dess program. Om de inblandade definierar detta program som revolutionärt och anarkistiskt, så kommer organisationen att representera revolution och anarki för dem, och styrkan och storleken på organisationen likställs med styrkan och storleken på den revolutionära and anarkistiska kampen. Ett tydligt exempel på detta hittar vi i den spanska revolutionen där CNT:s ledarskikt, efter att ha inspirerat arbetarna och bönderna i Katalonien till att expropiera produktionsmedlen (även vapen med vilka de bildade fria miliser), inte upplöste organisationen och lät arbetarna utveckla återskapandet av de sociala relationerna på sina egna villkor, utan snarare tog över skötseln och driften av produktionen. Förvirringen denna organisering av förbundet för arbetarnas självorganisering skapade fick konsekvenser som kan studeras av alla som som är villig att titta på dessa händelser kritiskt. När kampen mot den härskande ordningen på det här sättet är separerat från indviderna som för den och satt i händerna på organisationen, slutar det vara ett självbestämt projekt för dessa individer och blir istället trogna ett främmande, externt ideal. På grund av att detta ideal likställs med organisationen, blir den primära uppgiften för de som är det troget att underhålla och utöka organisationen.

Den vänsteristiska organisationen är det medel med vilket vänstern tänker sig att förändra de institutionaliserade maktrelationerna. Oavsett om det görs genom att vädja till de nuvarande härskarna och nyttjandet av demokratiska rättigheter, genom val eller våldsamt övertagande av statsmakten, genom dem institutionella expropieringen av produktionsmedlen eller genom en kombination av dessa medel spelar mindre roll. För att uppnå detta försöker organisationen bli en alternativ makt eller en motmakt. Det är därför vi måste omhulda den nuvarande maktideologin, demokratin. Demokrati är det system av separerade och institutionaliserat beslutsfattande som kräver skapandet av social konsensus för de program som läggs fram. Trots att makt alltid har sin hemvist i tvång, i det demokratiska ramverket, rättfärdigas det genom det samtycke det kan vinna. Det är därför det är viktigt för vänstern att skaffa så många anhängare som möjligt, som ger poäng att räkna i stöd för deras program. På detta sätt, genom sin trohet till demokratin, måste vänstern omhulda den kvantitativa illusionen.

Försöket att vinna så många anhängare som möjligt kräver vädjandet till den minsta gemensamma nämnaren. Så istället för att föra ett livsviktigt teoretisk utforskande, utvecklar vänstern en uppsättning förenklade doktriner genom vilka världen ses och en litania över moraliska övergrepp som de nuvarande ledarna begår, vilket vänsterister hoppas ska slå an hos massorna. Allt ifrågasättande och utforskande utanför detta ideologiska ramverk fördöms våldsamt eller möts av oförståelse. Denna oförmåga till seriöst teoretiskt utforskande är priset för omhuldandet av den kvantitativa illusionen där antalet anhängare, oavsett deras passivitet och okunnighet, ses som en återspegling av en stark rörelse snarare är kvalitén hos idéer och praktik.

Den politiska nödvändigheten av att slå an hos "massorna" tvingar vänstern att använda att ställa partiella krav till de nuvarande härskarna. Detta är helt i linje med viljan att enbart förändra maktrelationerna just på grund av att det inte utmanar dessa relationers ursprung och rötter. Faktiskt är det så att genom att ställa krav på de som innehar makten, säger man samtidigt att enkla (eller trots allt möjligen extrema) anpassningar av de nuvarande maktrelationerna är tillräckligt för att genomföra vänsterns program. Det som inte ifrågasätts med den här metoden är den härskande ordningen i sig själv, då detta skulle hota vänsterns hela politiska ramverk.

Inbyggt i den här synen på kamp som uppfyllandet av partiella krav finns doktrinen om progressivitet (en av de mest populära etiketterna bland vänsterister och liberaler nuförtiden, de vill helst vill slippa de andra besudlade etiketterna, är just "progressiv".) Progressivism är idén att den nuvarande ordningen är ett resultat av ett pågående (men möjligen dialektal) förbättringsprocess och om vi bara anstränger oss (antingen genom att rösta, genom namninsamlingar, rättsprocesser, civil olydnad, politiskt våld eller till och med övertagandet av makten – allt annat än ett upplösandet och förstörande av densamma), kan vi driva den här processen framåt. Denna syn på utveckling och kamp som uppfyllandet av partiella krav är det praktiska uttrycket för en annan kvantitativ aspekt i den vänsteristiska uppfattningen av social förändring. Den här förändringen handlar enbart om nivåjusteringar av ens position på en uppmätt skala. Genom att vrida ratten rätt antal grader kommer vi nå dit vi vill (var det nu är). Reform och revolution är endast olika nivåer på samma skala av aktivitet. Sådan är vänsterismens absurditet då den förblir blind för de överväldigande bevis för att den enda skala vi befinner oss på, åtminstone sedan kapitalismens och industrialismens födelse, är en av ökande utsugning av existensen, ett faktum vi inte kan vi inte reformera bort.

Ansatsen med partiella krav och kategoriseringens politiska nödvändighet förleder också vänstern till att värdebestämma människor utifrån deras tillhörighet till olika förtryckta och exploaterade grupper, som "arbetare", "kvinnor", "bögar och lesbiska" och så vidare. Denna kategorisering är grunden till identitetspolitiken. Identitetspolitiken är den speciella form av falskt motstånd där förtryckta människor väljer att identifiera sig med en specifik social kategori, genom vilken förtrycket av dem förstärks, som en förment motståndshandling gentemot förtrycket. faktiskt är det så att den fortsatta identifikationen med denna sociala roll begränsar förmågan hos de som utövar identitetspolitik att fördjupa sin analys av sin situation och agera som individer gentemot det förtryck de utsätts för. På detta sätt garanteras fortlevnaden av de sociala relationerna som skapar detta förtryck. Men det är endast som medlemmar av en kategori som människor är användbara, som pant för vänsterns politiska övningar, då sådana grupper får rollen av påtryckargrupper och maktblock innanför det demokratiska ramverket.

Vänsterns politiska logik, med sina organisatoriska nödvändigheter, sitt omhuldande av demokratin och den kvantitativa illusionen och sin värdering av människor endast som medlemmar av sociala kategorier, är medfött kollektivistisk, och förtrycker individen som sådan. Detta får sitt uttryck i kravet på individen att offra sig själv för olika ideal, program och organisationer inom vänstern. Bakom dessa krav hittar vi de manipulativa ideologierna om kollektiv identitet, kollektivt ansvar och kollektiv skuld. Individen som definieras som medlemmar av en "priviligerad" grupp – "hetero", "vit", "man", "västerlänning", "medelklass" – hålls ansvariga för förtrycket som tillskrivs denna grupp. De manipuleras sedan till att sona dessa "brott" genom att ge okritiskt stöd till rörelserna av och för de som är mer förtryckta än de. Individer som anses tillhöra en förtryckt grupp manipuleras till att acceptera kollektiv identitet utifrån en obligatorisk "solidaritet" – systerskap, svart nationalism, queer-identitet, etcetera. Om de förkastar eller till och med med djup och skärpa kritiserar denna gruppidentitet anses de acceptera sitt förtryck. Det är faktiskt så att den individ som agerar på egen hand (eller enbart med de han/hon utvecklat äkta affinitet med) mot det förtryck och exploatering han eller hon upplever i sitt liv anklagas för "borgerlig individualism", trots att hon faktiskt kämpar mot just precis den alienation, separering och atomisering som är det oundvikliga resultatet av den kollektiva alienerande sociala aktivitet som staten och kapitalet – det så kallade "borgerliga samhället" – påtvingar oss.

Då vänsterismen är uppfattningen av social kamp som ett politiskt program är den ideologisk rakt igenom. Vänsterns kamp har inte sin grund i begären, behoven och drömmarna av de levande människorna som exploateras, förtrycks, domineras och görs egendomslösa av detta samhälle. Det är inte aktiviteten av dessa människors strävan att återta sina egna liv och som letar efter verktygen att göra detta med. Snarare är det ett program som formulerats i hjärnorna hos vänsterns ledare eller i organisatoriska möten som existerar över och framför människors individuella kamper och som dessa kamper senare ska underordna sig. Vilken slogan detta program än har – socialism, kommunism, anarkism, systerskap, det afrikanska folket, djurrätt, jordens befrielse, primitivism, arbetarnas självförvaltning, etcetera, etcetera – är det inget användbart verktyg för individer i deras egen kamp mot dominering, utan snarare ett krav på individerna att byta den härskande ordningen mot vänstern och dess program som härskare. Med andra ord det kräver att individerna fortsätter att ge upp kapaciteten att bestämma över sin egen existens.

När den är som bäst har alltid den anarkistiska strävan alltid varit den totala omvälvningen av existensen baserat på återtagandet av livet av varje enskild individ, agerande i fritt samarbete med de de väljer att samarbeta med. Den här visionen hittar vi de mest poetiska skrifterna av nästan varenda känd anarkist, och det är det som gjort anarkismen till "vänsterns samvete". Men vad spelar ett samvete för roll för en rörelse som inte, och inte kan, dela bredden och djupet ens drömmar, om man vill förverkliga dessa drömmar? I den anarkistiska rörelsens historia har de perspektiv och praktiker som legat närmast vänstern, som anarko-syndikalism och plattformism, har alltid haft mer av program kring sig och mindre av drömmen. Nu när vänsterismen har slutat vara en betydelsefull kraft och inte skiljer sig på på någon punkt från resten av den politiska sfären, åtminstone i västvärlden, finns det verkligen ingen anledning att släpa runt på denna kvarnsten. Förverkligandet av anarkistiska drömmar, av drömmarna hos varje individ som fortfarande är kapabel att drömma och begära av egen kraft att bli de autonoma skaparna av sin egen existens, kräver ett medvetet och rigoröst brott med vänstern. Det minsta detta brott skulle betyda är:

1. Förkastandet av en politisk uppfattning av social kamp; ett erkännande av att revolutionär kamp inte är ett program utan snarare kampen för individen och ett socialt återtagande av livets totalitet. Som sådan är den anti-politisk till sin natur. Med andra ord: det står i motsats till någon form av social organisation – och någon kampmetod – där besluten om hur vi ska leva och kämpa är separerade från genomförandet av dessa beslut oavsett hur demokratisk, deltagande och inkluderande denna separerade beslutprocess än är.

2. Förkastandet av organisationism vilket betyder förkastandet av idén att någon organisation kan representera exploaterade individer eller grupper, social kamp, revolution eller anarki. Därigenom förkastar vi också all formell organisation – partier, fackföreningar, federationer och deras likar – vilka, genom sin programmatiska natur, tar på sig en sådan representativ roll. Detta betyder inte förkastandet av möjligheten att organisera de nödvändiga, specifika aktiviteter som revolutionär kamp kräver, utan snarare förkastandet av underordnandet av uppgifter och projekt till den organiserade programmets formaliserng. Denna enda uppgift som krävt formell organisation är utvecklandet och underhållet av den formella organisationen.

3. Förkastandet av demokrati och den kvantitativa illusionen. Ett förkastande av tanken att antalet anhängare till ett ideal, idé eller program är vad som bestämmer kampens styrka, snarare än det kvalitativa värdet av kampens praktik som en attack mot de institutioner som som härskar över oss och som ett återtagande av livet. Förkastandet av varje institutionalisering eller formalisering av beslutsfattande, ja, av varenda uppfattning av beslutsfattande som något separerat från liv och praktik. Även ett förkastande av den evangelistiska metoden som strävar att vinna över massan. En sådan metod förutsätter att det teoretiska utforskandet är slutfört, att vi har alla svar och att alla andra bara har att bli anhängare, och därför blir alla metoder gångbara för att få ut budskapet även om den motsäger vad vi säger. Det får en att leta efter lärjungar och anhängare som accepterar ens position snarare än kamrater och medbrottslingar med vilka vi kan härja och på gå med utforskandet. Praktik istället för strävan att utföra sina projekt, så gott man kan, i samklang med sina idéer, drömmar och begär, därigenom attraherandes potentiella medbrottslingar med vilka man kan utveckla affinitet och utöka revoltens praktik.

4. Förkastandet av framställan av krav till de som har (den politiska) makten och att vi istället väljer en praktik beserad på direkt aktion och attack. Förkastandet av idén att vi kan realisera vårt begär efter självbestämmande genom uppfyllandet av partiella krav vilka, i bästa fall, endast erbjuder en temporär lättnad från tyngden av kapitalets sociala ordning. Att erkänna nödvändigheten av attack på samhället i sin helhet, för att åstadkomma en praktisk och teoretisk medvetenhet i varje partikulär kamp om totaliteten som måste förstöras. Därigenom också kapaciteten att se vad som har en revolutionär potential – det som kommit förbi kravställandets politiska logik och partiella förändringar – i partikulära sociala kamper, då varje radikalt, insurrekionellt utbrott has satts igång av en kamp som startat som ett försök att vinna partikulära krav, men vars praktik gått från att kräva det som efterfrågats till att erhålla det och sedan vidare.

5. Förkastandet av idén om framsteg, av idén att den nuvarande tingens ordning är resultatet av en pågående process av förbättring som vi kan driva framåt, kanske till och med till dess fulländning, om vi bara anstränger oss. Erkännandet av den nuvarande spelplanen – som de nuvarande härskarna och dess lojala reformistiska och "revolutionära" opposition kallar "framsteg" – är ett hot mot individuell frihet, fri förening, hälsosamma mänskliga relationer, livets totalitet och vår hela planet. Erkännandet av denna spelplan måste bringas till ända och nya sätt att leva och relatera till varandra om vi ska kunna uppnå full autonomitet och frihet. ( Detta innebär inte ett absolut förkastande av all teknologi och civilisation och ett sådant förkastande konstituerar inte det yttersta i ett brott med vänstern, utan förkastandet av framstegstanken betyder en villighet att seriöst och kritiskt undersöka och ifrågasätta civilisation och teknologi, framförallt industrialism. De som inte är villiga att ställa sådana frågor kommer med störts sannolikhet att hålla kvar vid framstegsmyten.)

Övers.anm: Detta sista stycke, inom parentes, får ses som ett inlägg i den "debatt" som förekommer i USA mellan de insurrektionella och de primtivistiska inom den amerikanska vänstern anarkiströrelse. En debatt som förfallit till personangrepp och där den primitivistiska strömningen numerärt och fiskalt är överlägsen. Mer om primitivismen (och en diskussion om orsakerna till dess storlek i USA) kontra insurrektionella i USA går att läsa i Samtal om uppror i Dissident #2

6. Förkastandet av identitetspolitik. Erkännandet att, medan olika förtryckta grupper upplever sin maktlöshet på ett utifrån deras förtryck specifikt sätt och analysen av dessa specifiteter, är det nödvändigt för att få full förståelse hur herraväldet fungerar. Trots det, maktlöshet är i grunden stölden av våran individuella kapacitet att skapa våra liv på våra egna premisser och i fri förening med andra. Återtagandet av livet på den sociala nivån samt det fulla återtagandet på den indviduella nivån, kan endast ske när vi slutar identifiera oss själva i termer av sociala identiteter.

7. Förkastandet av kollektivism, av underordnandet av individen i förhållandet till gruppen. Förkastandet av det kollektiva ansvarets ideologi (ett förkastande som inte innebär förnekande av social eller klassanalys, utan snarare förkastar det moraliska fördömandet i en sådan analys och förkastar det farliga fördömandet av individer för aktiviteter som gjorts i namnet av, eller tillskrivits, i en social kategori till vilken de påstås vara en del av, men som de inte haft möjlighet att välja – som "jude", "zigenare","man", "vit" etcetera.) Förkastandet av idén att någon, antingen genom "privilegier" eller ett förmodat medlemskap i en speciell förtryckt grupp, är skyldig okritisk solidaritet med alla kamper eller rörelser och medgivandet att en sådan uppfattning är en stort hinder för varje seriös revolutionär process. Skapandet av kollektiva projekt och aktiviteter ska tjäna behoven och begären hos de inblandade individer och inte vice versa. Erkännandet av att den grundläggande alienationen som kapitalet påtvingar oss inte är baserad i den hyperindividualistiska ideologi det premierar utan snarare emanerar ur påtvingandet av produktionen som ett kollektivistiskt projekt, vilken lägger beslag på våran individuella, kreativa kapacitet för att uppnå sina mål. Erkännandet av varje individs frigörelse för att möjliggöra för varje individ att välja förutsättningarna för hennes existens i fri förening med andra, helt efter egen vilja – med andra ord det individuella och sociala återtagandet – som det primära målet för revolutionen.

8. Förkastandet av ideologi, vilket betyder förkastandet av alla program, idé, abstraktion, ideal eller teori som sätts före och över livet och individerna som ett bygge att serveras desamma. Ett förkastande därför av Gud, staten, nationen, rasen etcetera, men också av Anarkism, Primitivism, Kommunism, Frihet, Förnuft, Individen etcetera, när dessa blir ideal för vilka man ska offra sig själv, sina begär, sina aspirationer och ens drömmar. Användningen av idéer, teoretisk analys och förmågan att resonera och tänka abstrakt och kritiskt som verktyg för att uppnå sina egna mål, för att återta livet och agera mot allt som står i vägen för detta återtagande. Förkastandet av enkla svar som som endast är irrbloss i försöket att undersöka den verklighet man möter och istället ett ständigt ifrågasättande och ständig teoretisk undersökning.

Som jag ser det är det detta vad ett äkta brott med vänstern innebär. Där dessa förkastanden brister – vare sig det är i praktik eller teori – beror det på att ett korn av vänstern fortfarande finns kvar där i och utgör ett hinder för frigörelsen. Då detta brott med vänstern kommer ur nödvändigheten att befria anarkismens praktik från politikens bojor, är det sannerligen inte ett omfamnande av högern eller någon annan del av det politiska spektrat. Det är snarast erkännandet att en kamp för en omvandling av livets totalitet, en kamp att ta tillbaka var och ens liv i ett kollektivt ögonblick av individuellt förverkligande, endast kan hämmas av politiska program, "revolutionära" organisationer och ideologiska byggen som kräver att vi ska stå till tjänst de, liksom staten och kapitalet, kräver att vi ger våra liv till dem snarare än ser våra liv som våra egna. Våra drömmar är alltför stora för den trånga bur politiska planer är. Alltför länge har vi väntat på att lämna vänstern bakom oss och gå vår egen muntra väg mot det okända i upproret och skapandet av fulla och självbestämda liv.

Wolfi Landstreicher, 2002

(Översatt 2005 av Solidaridad.)

Externa källor

FROM POLITICS TO LIFE: Ridding anarchy of the leftist millstone
Feral Faun Archive
Om Wolfi Landstreicher på Wikipedia
Killing King Abacus