Foucaults maktanalys

Foucaults maktanalys är en bok av Magnus Hörnqvist utgiven 1996 på Carlsson bokförlag (ISBN: 91-7203-065-8). [Nedan är anteckningar jag gjorde för ett antal år sedan, nu möjligen något föråldrade. /iammany]

Maktens natur

Makten är en relation. Makten i samhället är en mångfald av relationer. Relationerna är styrkeförhållanden. “Makten är hela tiden i omlopp, aldrig helt på en sida och sätts alltid på spel.” Styrkeförhållandet måste ständigt backas upp med nya åtgärder och strategier. En maktrelation är aldrig passiv eller latent. “Överallt där makten finns utövas den.”

Hur ska makten analyseras? Problem: makt är en aktivitet och ett förhållande mellan aktiva parter. Makten måste därmed identifieras med de specifika handlingar som utförs vid sammanstötningarna. Makten är inget som ligger bakom maktutövningen utan en “pulserande rörelse”. Foucault kan därför inte skilja frågorna “Vad är makt?” och “Hur utövas makt?” från varandra. Makt är momentana styrkeförhållanden i en ständigt “pulserande rörelse”.

“Vad som slår mig i marxistiska analyser är att de alltid innehåller frågan om ‘klasskampen’ men att man inte bryr sig särskilt mycket om ett ord i det uttrycket, nämnligen ‘kamp’. /.../ När de [’marxisterna’] talar om ‘klasskampen’ som historiens motor inriktar de sig huvudsakligen på att definiera klasser, deras avgränsning och deras medlemsskap, men aldrig konkret på kampens beskaffenhet.” (PPC, 123)

Foucault efterlyser analys av varje partikulär kamp/konflikt i sin partikularitet. Vilka är aktörer? Vilka styrkeförhållanden utövas? Vilka strategier används? I och med detta fokus på det partikulära vänder sig Foucault mot marxismen och den form av dialektik som totaliserar alla kamper och sätter dem i ett utvecklingsstadie (som de gamla Marxisterna med stort M gjorde). Foucaults maktanalys står, som jag ser det, därför väldigt nära operaisternas teori om klasskomposition.

Makten är förankrad i en maktens “vardagliga mikrofysik”, dvs maktrelationer i vardagliga situationer. Detta innebär dock inte att det inte skulle finnas någon “härskande klass” eller att staten bara är ett tankemonster. Staten finns, men dess legitimitet är föränkrad i en social maktrelation som ständigt måste etableras i vardagen.

Samhällets uppbyggnad

Olika maktrelationer kan kopplas samman, som vi exempelvis kapitalismens framväxt; där varje institution - skolan, fabriken, sjukhuset, armén, fängelset, etc - utövar sina egna specifika makttekniker och strategier, men ändå kopplas samman och tillsammans konstituerar den sociala maktrelation som staten vilar på. “Makten” (singularis) blir en sammansatt strategisk situation i ett givet samhälle.

Problem: Hur ser förhållandet mellan mikro- och makronivå ut? Dvs, hur ser förhållandet mellan handling och struktur ut? Foucault är ambivalent på denna punkten. Dels hävdas att varken mikro- eller makronivån kan vara primär då de påverkar varandra ömsesidigt. Denna ståndpunkt tycks logiskt sett vara den korrekta. Å andra sidan hävdar Foucault också att “makten kommer underifrån”, att institutioner på makronivå är beroende av och uppstår ur maktrelationer på mikronivå. Den konstituerande verksamheten på mikronivå blir primär, och man kan säga att motståndet kommer först. Det tycks som för mig den politiskt mest tilltalande positionen, men låt oss fortsätta läsa.

För att begreppsliggöra skillnaden mellan mikro- och makronivå, mellan handling och struktur, talar Foucault om strategier. Strategier konstrueras genom hoplänkning och förening av olika lokala maktrelationer och makttekniker.

Aspekter på historiematerialismen

De disciplinära maktteknikerna är immanenta i det kapitalistiska produktionssättet och de fyller en väsentlig funktion för ackumulationen av kapital. Denna nya maktkonfiguration centrerar kring två poler: befolkningen i en nation och den enskilde individens kropp. Dessa två poler har var sin maktteknik: reglering av befolkningen och disciplineringen av individens kropp. Till skillnad från tidigare gäller nu att utvinna så mycket nytta och värde ur arbetskraften som möjligt. Från insamling och beslagtagande av värde till skapande och ackumulation av värde. Maktkonfigurationen får inte längre vara kostsam.

Den andra polen - regleringen av befolkningen - syftar till en rad makttekniker som riktas till befolkningens biologiska liv (bios): hälsonivå, livslängd, barnafödande etc. En biopolitik för befolkningen. Biopolitiken syftar till att samordna och integrera befolkningen i produktionsapparaten. Inte bara att säkra befolkningens underkastelse utan också att maximera dess nytta. Ett exempel var försöket att kontrollera barnafödandet så folkmängden anpassades till konjunkturens svängningar och armén behov av soldater. Kapitalismen är biopolitisk.

Lag, våld och lögner

Den vanliga förståelsen av maktutövningen, både från liberalt och marxistiskt håll, kallar Foucault juridiskt-negativ. Det är en förståelse av maktutövningen som härleds från staten. Foucault vänder sig mot denna förståelse eftersom den lokaliserar maktteknikerna hos staten; den reducerar maktutövning till ideologi och repression. Den juridisk-negativa makten är i huvudsak en negativ makt; den avgränsar och sätter gränser, definierar vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet, och säger nej när gränsen överträds.

Foucault kritiserar den juridisk-negativa förståelsen av maktutövning för att anta ett naturligt tillstånd “före makten”, som sedan undertrycks genom repression och ideologi. Men Foucault menar att makten är produktiv. Det innebär dock inte att repression och ideologi inte existerar, bara att vi behöver en mer intrikat förståelse där maktens produktivitet är primär.

Makt och kunskap

Foucault väljer att tala om “makt-vetande” istället för ideologi. Relationen mellan makt och vetande är väldigt intim och ömsesidig. “I själva verket är varje punkt där makt utövas en ort där vetande bildas. Och omvänt, varje etablerat vetande möjliggör och säkrar utövandet av makt.” (MM, 118)

“Makten upphör aldrig med sin utfrågning sin inkvisition sin registrering av sanning: den institutionaliserar, professionaliserar och belönar jakten på sanning. (PK, 93, Hörnqvists emfas) När kunskapsproduktionen specialiseras och institutionaliseras skapas också styrkeförhållanden. Forskare och fakulteter får egna privilegier att försvara. Men det finns en distinktion som inte ska försummas. Vetande är inte i sig en maktutövning. Däremot kan vetande möjliggöra och säkra utövandet av makt. Exempelvis språket är inte en makt, utan snarare ett vetande som kan reducera livet till ord, begrepp och bestämma en fast identitet, på vilken makttekniker kan utövas.

Maktens produktivitet

Centralt för förståelsen av hur makten är produktiv är begreppet normalisering. Normalisering verkar på tre skilda plan: a) individernas handlingar, b) individernas förhållande till varandra, deras positioner och inbördes styrkeförhållanden, och c) individerna i förhållande till sig själva, deras dispositioner och identitet.

(Här verkar det som att Hörnqvist av någon anledning har ändrat ordningen. a) motsvarar B, och A motsvarar b))

A. Uteslutning och integration är de åtgärder som strukturerar individernas relation till varandra. En norm etableras mot vilken individerna mäts och sedan placeras på en skala. Individer differensieras här på en rangordning: varje individ får en rang och en uppgift i hierarkisk ordning. Det sker “ett mångfaldigande, en överlagring och detaljreglering av skillnader mellan individer och mindre grupper”. “De normaliserande maktteknikerna tar fasta på de skillnader som konstaterats mellan individerna i ett visst avseende, som är relavant ur de överordnades synpunkt, och omvandlar dessa till skillnader i befogenheter och materiella villkor.”

B. Individernas handlingar produceras genom belöning och bestraffning. Foucault refererar t ex till det “mikrosystem av bestraffningar” som är verksam i skolor, arméer, verkstäder, osv, i form av kvarsittning, avdrag, etc. Samtidigt gäller det att få individer att aktivit delta i de processer som befäster deras underordning. Det måste alltså finnas ett samspel mellan bestraffning och belöning, mellan tvång och frivillighet. “På detta sätt tränger ideologin in i de normaliserande maktteknikernas funktionssätt; upplevelsen av frivillighet och delaktighet påverkar tolkningen av situationen och den egna rollen däri, varpå beteendet också påverkas, i riktning mot större engagemang, initiativförmåga och samarbetsvillighet.”

C. “Att utöva makt är att konstruera undersåtar.” Maktens/kapitalets produktion av individer är samtidigt en orsak till instabilitet och intern konflikt som det är maktens/kapitalets fundament och stöttepelare. Här lägger Hörnqvist stor betydelse i “vanans makt”. Genom invanda beteendemönster återskapar och reproducerar vi en form av subjektivitet ständigt i vardagen. Vanor är ett resultat av specifika makttekniker och också det fält där maktens mikrofysik existerar; de sociala maktrelationer varpå exempelvis staten vilar. Hörnqvist är av någon anledning kritisk till den tolkning som många gör av Foucault, och som Foucault också i hög grad gör, om “maktens anonymitet” dvs att makten har blivit automatisk och avindividualiserad, ett opersonligt maskineri, och därför inte har några ansvariga. Som jag ser det presenterar inte Hörnqvist några hållbara argument mot detta. Ärligt talat blev jag lite paff när jag läste det. Hörnqvist verkar av någon underlig anledning tro att tanken om “makten anonymitet” innebär att motstånd blir meningslöst(!). En sådan position är för mig helt obegriplig.

Motståndets möjlighet

Maktrelationer ger upphov till både maktutövning och motstånd, och allt motstånd mot maktutövning hotar de bakomliggande styrkeförhållandena. Att göra motstånd är alltså detsamma som att sabotera den process som återskapar styrkeförhållandet. Eftersom makten (singularis) i själva verket i huvudsak består av en mångfald av sociala maktrelationer är också motståndet en mångfald av mikrokamper.

Problemet är dock det att det inte finns någon fundamental skillnad mellan maktutövning och motstånd. De är bara två olika utgångspunkter, positioner varifrån maktutövningen sker. Motstånd är också makt, fast underifrån. I själva verkar utgår motstånd oundvikligen från samma maktstrategier som ursprungligen etablerade en “förtryckta” entiteten (arbetarklassen, kvinnorna, etc). Detta är ett problem som Deleuze hävdar att Foucault överkom i sina senare skrifter. Men Hörnqvist klarar inte av att hantera problematiken, utan nöjer sig helt enkelt med att hävda: “målet är inte ett frigörande av det undertryckta utan ett utjämnande av maktrelationerna”.