Kommunisering
Enligt Dauvé & Nesic var Dominique Blanc den första att använda begreppet, först muntligt omkring 1972-74 och sedan i Un Monde sans argent (En värld utan pengar). Det var också till en början i den franska ultravänstern som en teori kring kommunisering utvecklades. Förutom nämnda Blanc och kretsen kring La Vieille Taupe ska särskilt Théorie Communiste nämnas som på senare tid blivit starkt förknippade med begreppet.
Kommunisering som generell process
Förståelsen av kommunism som en genomgripande process och inte ett väntande idealtillstånd bryter med den klassiska föreställningen om revolutionen som ett maktövertagande i det kapitalistiska samhället. Kommuniseringen är inte resultatet av politik; överskridandet av de kapitalistiska relationerna kräver ett överskridande också av kapitalets metoder för administration och av de inomkapitalitiska rörelser som strävar efter en jämlikare, rättvisare eller mer "human" kapitalism.
Kommuniseringen tar plats i alla sociala strata, eftersom det är dessa som tillsammans upprätthåller den kapitalistiska totaliteten. Kommunism kan alltså inte vara en fråga enbart för självutnämnda revolutionärer eller teoretiskt medvetna aktivister; upprättandet av nya mellanmänskliga relationer måste vara generellt om överskridandet ska vara möjligt. Kommuniserande rörelser kan pågå utan att nödvändigtvis kalla sig kommunistiska eller begagna en kommunistisk terminologi.
Kommunisering som tendens och som vad
Begreppets fulla implikationer har aldrig varit helt enhetliga. Det har använts och fortsätter att användas på olika och ibland motstridiga sätt. Diskussionen mellan Troploin och Théorie communiste (se Endnotes 1) har i mångt och mycket fått definiera de två huvudsakliga uppfattningarna om kommunisering. För Troploin är kommunisering en alltid närvarande möjlighet och tendens som under olika perioder är mer eller mindre sannolikt. TC å andra sidan historiserar kommunisering som begrepp och praktik, och menar att det är den specifika form som den kommunistiska revolutionen måste ta under den nuvarande kampcykeln.
De grupper och individer som samlats kring tidskriften Sic (bland andra Théorie communiste, Endnotes och riff-raff) betonar denna historiska aspekt av kommuniseringen. De hävdar att kommunisering inte tidigare existerat att det endast kan komma ur ett kvalitativt språng. Några tendenser till kommunisering går enligt denna uppfattning överhuvudtaget inte att iaktta här och nu, men kan härledas från den den nuvarande kampcykeln.
Den teoretiska förståelsen av kommunisering som en tendens "inom men mot" kapitalet förutsätter att den kapitalistiska totaliteten inte är fullständig, trots den reella subsumtionen. Detta försök till absolut totalitet skapar en gräns, en skiljelinje mellan den kapitalistiska verkligheten och den verklighet som befinner sig utanför. Tron på att en verklighet bortom kapitalet är möjlig innebär med andra ord att kommuniseringen kan begripas som en rörelse mot en utsida. En sådan förståelse har formulerats, på delvis annorlunda sätt, av till exempel Dissident och Tiqqun. Kommuniseringens "externaliserande" aspekt blir då ett anropande av denna utsida, en affirmativ kraft som just genom att möjliggöra utsidan, omöjliggör kapitalet (och vice versa). Förståelsen av kommunisering som tendens innebär vidare också att projektualitet/partiteori blir viktigt, till skillnad från många kring Sic som kritiserar interventionistiska hållningar.
Länkar
- For a world without money
- Troploin: Communisation
- Leon de Mattis: What is communisation?
- Endnotes: Communisation and value-form theory
- Bruno Astarian: Crisis activity and communisation
- Théorie communiste: Kommuniseringsperspektivet
- To Finally Have Done With Communisation (In The Singular)
- Freundinnen und Freunden der klassenlosen Gesellschaft: On communisation and its theorists
