Marginalanteckningar till andra delen i Det stundande upproret

Från Krigsmaskinen
Version från den 18 oktober 2016 kl. 18.07 av Iammany (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

När Det stundande upproret kom i svensk översättning var jag måttligt intresserad. Så småningom blev det dock en läsning och en (kort) kommentar, men bara till första delen (alltså de sju cirklarna). Andra delen tyckts bitvis vara rent av fånig. Det tycker jag fortfarande, men kan nu klart uppvärdera andra bitar. Det var mycket på grund av att boken ofta nämns och utpekas av stränga kommunisatörer som hemsk alternativism och otäck förvrängning av kommuniseringsbegreppet som jag kände att jag var tvungen att ta en titt till. Det franska originalet släpptes redan 2007 men svenska översättningen först 2010, och då alltså fortfarande ett diskussionsämne för TC, Endnotes, riff-raff och andra. Det är talande att ingen av dem diskuterar den projektualitet (eller om man så vill: partiteori) som utvecklas, och än mindre hur den kan läsas i relation till andras. Kritikerna ignorerade detta och reducerade försöket till alternativistisk aktivism. Nedan är mina marginalanteckningar till bokens andra del.


  • Vägra att uppröras, reagera och engagera dig i det politiska. Det är meningslöst och tjänar bara för partierna som självändamål. Det är inte därifrån förändring kommer. Vi måste börja från början. Det är “en position av extrem isolering och extrem svaghet.”, men det kan inte önskas bort. “En upprorsprocess måste byggas från grunden.” (70) Vänskapen är radikal för att den tränger bort isolationen. Backa inte undan för en vänskap som är på allvar. Det kommer skilja de ytliga och fega från de genuina. Förvänta dig därför inget från de som är mer lojala till “organisationer” eller “rörelsen” eller slikt. Det är bara i handling och praktisk solidaritet som affinitet bekräftas, inte i identiteter eller åsikter. Så håll dig undan från alla sammanhang som hindrar eller ersätter självaktiviteten och affiniteten med sina egna substitut. Det är från vänskap som gemenskaper formas.
  • Osynliga kommittén tror på gemenskapernas fortplantning och maktövertagande. Det duger inte. Förutom att de är alldeles för diffusa och inte klargör mer handfast för gemenskapernas liv så är det helt enkelt otillräckligt för makterövring. Gemenskaperna är endast undandragande.
  • Det gäller först och främst att frigöra så mycket tid som möjligt. Inte för lättja, utan för vänskap och subversion. Vi behöver utveckla våra kapaciteter av både nödvändighet och lust. Nödvändigt för att klara oss på mindre pengar och tid. Av lust för att här och nu leva annorlunda, av våra egna kapaciteter. Och vi delar med oss av det, inte av någon uppoffrande skyldighet utan med glädjen att det stärker oss och undergräver kontrollen över oss.
  • Territorier etableras genom gemenskapernas verksamhet. Det betyder inte ägande eller våldsbaserad ockupation av platser utan skapande av rum.
  • Etablera ett nätverk av personliga kontakter och möts ansikte mot ansikte. Det är inte bara bättre för kommunikationen utan hjälper oss att inte fastna i våra egna rutiner. Analys och strategi kräver detta.
  • Men det är bara taktiker och sabotagemetoder. Det är ingen strategi. Det är en hållning och en förhoppning. Direkta attacker i jakt efter resonans. De är bara halvvägs där.
  • Från vänskap och gemenskap till okontrollerbarhet och mångfaldigande. Så långt allting riktigt. Men trots gemenskapernas omedelbarhet och mångfaldigande av kapaciteter kan inte jorden och landskapet och städerna omskapas i samma takt. Inte ens en mångfald förmår detta. Att pengar är något idiotiskt inom och mellan gemenskaper, att det bara är till för att sammankoppla det som separeras, och därför förkastas, kommer inte att göra jorden bördig. Något mer än gemenskaper och något efter uppror kommer att behövas. Ett samhälle och en plan. Pengar och arbete är inget som enkelt överges. De måste förstöras.
"Avbrott i varuflödet, upphävandet av normaliteten (det räcker att se hur det sociala livet återvänder i en byggnad som plötsligt förlorat sin elektricitet för att kunna föreställa sig hur livet skulle bli i en stad berövad på allt) och av poliskontrollen, befriar potentialen till självorganisering som under andra omständigheter varit otänkbar. Folk är inte blind för detta." (89)
  • De som förbereder sig för och utnyttjar avbrotten är de som kommer att flytta fram sina positioner.
"Det handlar inte om att kritisera möten eller att överge dem, utan att befria det tal, gester och samspel mellan personer som sker ibland dem. Vi måste bara se att varje person kommer till ett möte inte med en åsikt eller en motion, utan med begär, hängivenheter, kapaciteter, krafter, sorger och en tendens till öppenhet mot andra." (91)
  • Stormötena och demokratin suger ur energin i alla upproriska rörelser. Sammankomster bör endast användas för att lära känna varandra och dela med sig av kunskap och kapaciteter.
"Men en blockad är bara så effektiv som upprorsmakarnas förmåga till självförsörjning och kommunikation, så effektiv som de olika Gemenskapernas självorganisering." (93)
  • Löjlig fetischering av konfrontation (med polisen). De skriver också “befria territorier” och verkar med ens släppa vad de tidigare sagt om osynlighet och att vara territoriet.

/iammany, februari 2015