Om Det stundande upproret
Jag var i New York när den engelska översättningen släpptes, efter releasen diskuterades bland annat fenomenologins och Heideggers inflytande på boken livligt. Lite lustigt därför att bokens sanningsbegrepp uppfattas som något annat än postmodernt, i själva verket vilar diskussionen om sanning på Heideggers förståelse av sanning som ett sätt att bli ”stämd” och ”ställd” i relation till världen och tingen. (Ett perspektiv som tvivelsutan inspirerat den s.k. postmoderna filosofin.) Jag tror också att det är felaktigt att läsa boken som ett nytt moment i en slags evig återkomst av radikala perspektiv. Självfallet är boken del av konjunkturer och strömningar men vad som skiljer DSU från exempelvis S.I. och Invariance – två tydliga förebilder – är trots allt mer intressant än vad som förenar dem.
Nå, vad som diskuterades i New York var gruppens tydliga brott med marxismen i förmån för en radikaliserad fenomenologi. Jag tror det är viktigt och huvudinspiratörerna här är helt klart Giorgio Agamben och Jacques Camatte. Agamben var Coupats lärare och Camatte och de osynliga har tät kontakt. Men det finns en väsentlig skillnad mellan sextioåttorna och deras lärjungar. Där Camatte driver tesen att proletariatet subsumerats och kapitalet antropomorfiserats (baserat på diskussionen om jordegendomens antropomorfisering i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin) och att ”lösningen” därför står att finna i ett slags exodus och Agamben i sin tur skildrar hur den kapitalistiska staten vilar på att undantagstillståndet blivit norm (och att den insurrektionella revolutionsteorin därmed spelat ut sin roll), så sätter de osynliga fokus på beslutet snarare än på händelsen. Med andra ord är man inte huvudsakligen intresserad av dialektiken mellan subjektiva och objektiva omständigheter, eftersom man inte tänker förändring utifrån ett subjekt eller ens utifrån en revolutionär situation, utan snarare med hänsyn till en pågående civilisatorisk kollaps som man vill göra oåterkallelig. ”Katastrofen är redan här…”
Frågan om medvetande, program och revolutionär pedagogik är följaktligen inte en angelägen fråga, vad det handlar om är snarare att besluta sig för att driva på ett antal redan pågående processer till sin logiska konklusion. Om det finns ett program tycks det handla om att insikten att ”beslutet” är nödvändigt: Ett strikt applicerande av logik… Det är därför författarna gång på gång återkommer till att ekonomin är politisk. Det vore dock mycket naivt att tro att författarna i första hand försöker påminna läsaren om att nationalekonomi är politisk ekonomi. I själva verket försöker man visa att det inte finns en dialektisk, dvs. förmedlad, relation mellan politik och ekonomi utan en omedelbar korrespondens som bestämmer strukturen som överbyggnad, ekonomin som politik. (Om man vill förstå bokens metod rekommenderar jag att man läser The Question of Method in Adorno and Benjamin av Agamben som finns i publicerad i essäsamlingen ”Infancy and History”.) Jämför man med vår rörelses arbetsplatsundersökningar så är ju dessa inte intressanta för att vi får ta del av arbetares egna erfarenheter, utan för att erfarenheterna korresponderar med objektiva processer – exempelvis ansiktslöst motstånd – som är gemensamma och kollektiva. Arbetaren fungerar som ett tecken, en signal, ett varsel. Vad som är spännande med DSU är att den söker upp ”den gamla mullvadens grävande” utanför arbetsplatserna; i moralens, politikens och metropolens kris. Därmed blir det, enligt författarna, meningslöst att vänta såväl på objektiva omständigheter som på subjektiva villkor, inte minst är det meningslöst att vänta på det förmedlande momentet mellan de subjektiva och de objektiva villkoren – krisen, partiet, revolutionen, generalstrejken, fackföreningen, miljön, organisationen. Det kan tyckas vulgärt men som det är sagt: rädslan för vulgaritet visar bara på rädslans vulgaritet. För egen del håller jag boken högt för att den inte kompromissar med miljön och organisationen och jag är fullständigt övertygad om att det är just det som gjort den populär utanför vänstersubkulturen.
DSU är därför nihilistisk snarare än marxistisk och det är därför Martin Heidegger, Ernst Jünger och Carl Schmitt är så tydliga referenser – aktiv nihilism! Nihilismen är angelägen att hålla i huvudet när vi frågar oss varför begrepp som kultur och civilisation är mer framträdande än klass. (Man kan säga att det är tal om fransk ideologi precis som det handlar om tysk sådan i Marx´ och Engels i ”Den tyska ideologin”: författarna är otvivelaktigt ideologer.) Anar också att det är därför marxistiskt skolade aktivister läser boken som om den vore en sorts crimethink-pastich. Visst, jag tror det ligger något i den liknelsen: crimethinks livsstilism tycks ha sin grund lika mycket i stigande arbetslöshet, överbefolkning och avindustrialisering som i subkulturalisering av livet, men jag kan inte hjälpa att tycka att det är en felläsning att utöver det jämföra DSU med Crimethink. Likheten ligger enbart i att DSU försöker utveckla en strategi för grupper som står utanför arbetsplatserna – Crimethink är mönsterbilden av en ”miljö”, dvs. det som kritiseras i DSU som en fälla och en återvändsgränd.
DSU och Tiqqun växte fram ur den franska ockupantrörelsen och man var del i de rörelser som främst mobiliserade studenter, förortsungdomar och arbetslösa. Såväl Crimethink som DSU – tycka vad man vill om dem – varslar om en objektiv situation där en allt större del av världsbefolkningen ställs utanför ekonomin eftersom mindre och mindre arbete fungerar nödvändigt för kapitalet. Men utöver det är väl skillnaderna större än likheterna?
Perspektiven i DSU motiveras av insikten att de massor av proletärer som inte ens har sin arbetskraft att sälja kommer att tvingas söka andra sätt att överleva och bedriva politik på än vad vänstern – inklusive den radikala vänstern – har att erbjuda. Rödskjortorna i Thailand och nihilisterna i Tarnac kan tyckas omöjliga att jämföra men trots allt vad som skiljer dem åt pekar de på ett planetärt fenomen: kapitalet har producerat en överflödig befolkning, en icke-klass och utsida som inte kan använda sig av arbetet som hävstång för att producera revolution och kommunism. DSU:s förtjänst ligger i att påminna oss om kollapsens möjlighet. Baudrillard hoppades på undergångens slow motion, svärmarna bakom Tiqqun och DSU är trötta på sammanbrottets seghet och trycker på fast forward tills fingrarna börjar blöda, vänstern försöker desperat pausa showen medan massorna tycks vara nöjda med att spela rollen som publik och statister i sista akten av världspjäsen.
