DaDa
- Borgaren betraktade dadaisten som ett tygellöst monster, en revolutionär skurk, en barbarisk tatar som stämplade mot hans medaljer, hans kassaskåp, hans titlar. Dadaisten tänkte ut knep för att beröva borgaren hans sömn . . . Dadaisten ingav borgaren en känsla av förvirring, av ett avlägset men mäktigt muller, så att hans medaljer började skramla, hans kassaskåp rynkade ögonbrynen och hans titelradda fick utslag. ("The Navel Bottle" av Hans Arp)
- TILL ALLMÄNHETEN
- Innan vi går ner ibland er för att dra ut era murknande tänder, era rinnande öron, era såriga tungor,
- Innan vi knäcker era ruttna ben,
- Innan vi öppnar er kolerainfekterade mage och sliter ut er alltför välfödda lever för att använda den som gödningsämne, er lumpna spleen och era diabetiska njurar,
- Innan vi rycker ut ert fula könsorgan, liderligt och slemmigt,
- Innan vi förkväver er längtan efter skönhet, extas, socker, filosofi, matematisk och poetisk metafysisk peppar och gurka,
- Innan vi desinficerar er med vitriol, rengör er och polerar er med passion,
- Innan allt detta
- Skall vi ta ett ordentligt antiseptiskt bad,
- Och vi varnar er
- Vi är mördare.
(Manifest undertecknat av Ribemont-Dessaignes och uppläst av sju personer vid demonstrationen i Grand Palais des Champs Elysées, Paris den 5 februari 1920.)
- Ni är alla anklagade; stå upp! Stå upp som ni skulle stå upp under Marseljäsen eller God Save the King . . .
- Bara Dada luktar inte: den är ingenting, ingenting, ingenting.
- Den är som era förhoppningar: ingenting.
- som ert paradis: ingenting.
- som era idoler: ingenting.
- som era politiker: ingenting.
- som era hjältar: ingenting.
- som era konstnärer: ingenting.
- som er religion: ingenting.
- Ni kan väsa, skrika, sparka ut mina tänder om ni vill. Jag skall ändå tala om för er att ni är idioter. Inom tre månader kommer mina vänner och jag att sälja våra tavlor till er för några francs.
(Manifeste cannibala dada av Francis Picabia, uppläst vid Dadas soaré på Théatre de la Maison de l'Oeuvre, Paris den 27 mars 1920.)
Innehåll
Zürich (1916-1918)
Dada är besvikelse och vrede.
Dada är angrepp på konsten, och lek med konsten.
Vrede mot kriget och den värld som var ansvarig. Utvägen blev det absurda, irrationella. Det neutrala Schweiz blev en tillflyktsort.
1916, Zürich. Första februari bildas Cabaret Voltaire, en "litterär nattklubb" av Hugo Ball. Här samlades, förutom Ball; Emmy Hennings, Hans Arp, Hans Richter, Tristan Tzara, Marcel Janco, Richard Hülsenbeck och Walter Semer, bland andra.
18 april, 1916: "Tzara är concerned om tidskriften. Mitt förslag att kalla den Dada accepteras. We can take it in turns to edit; en gemensam editorial board which would entrust the task of selection and arrangement to one of its members for each issue." (Ball) I själva verket var det (mest) Tzara som redigerade, instruerade, spridde, designade och administrerade tidskriften Dada.
Dada är provokation, reaktion, offentliga utbrott, slagsmål, upplopp. I de organiserade Händelserna (framträdanden, utställningar) fick dada sitt egentliga gemenskapande konstskapande, försök till "total konst".
Dada har två föräldrar: Kandinsky och Klee. (Och de Chirico, Feininger och Macke.)
Dada är grotesk parodi. "Komposition och formspråk lånas i satiriskt syfte." Kontra-futurism. Polemik, helst våldsam. (Inte undra på att senare beskrivningar av dada ofta är djupt motsägande, paradoxala, schizofrena, förvirrande.) -- För Arp och Ball var dada en ny konst, för andra var det den ultimata antikonsten.
14 juli, 1916. En Händelse vid Zunfthaus zur Waag; alla är på plats och deltar på ett eller annat sätt. Men för Ball, som reciterar sin abstrakta fonetiska dikt O Gadji Beri Bimba, blir det höjdpunkten och slutpunkten. Publiken exploderade. Ball drog sig sedermera tillbaka; han vände ryggen åt dadas kaos.
Dada var en reaktion mot upplösningen av Världen. Walter Serner skriver 1918 pamfletten Letzte Lockerung (Den sista upplösningen).
- "This dissolution was the ultimate in everything that Dada represented, philosophically and morally; everything must be pulled apart, not a screw left in its customary place, the screw-holes wrenched out of shape, the screw, like man himself, set on its way towards new functions which could only be known ofter the total negation of everything that had existed before. Until then: riot, destruction, defiance, confusion. The role of chance, not as an extension of the scope of art, but as a principle of dissolution and anarchy. In art, anti-art." (Richter)
Dada är slump. Vilket är detsamma som det omedvetna. Slumpen är frihet, en (ständigt tillgänglig) ny början, det är fri association, "cut-up" (en senare benämning), och dadas "centrala erfarenhet" (Richter). Ett angrepp mot dualism, "ja eller nej", "rätt eller fel", och så vidare.
(En svensk interlud: Richter och Viking Eggeling möts, via Tzaras förmedling, någon gång under tidigt 1918, och deras konstnärliga vision sammanklaffar.)
Dada är skratt. En reaktion mot rigiditet. Dada är ett offentligt hemligt sällskap. "Vi var kända, för både lekmän och experter, mer för våra vrål av skratt än något vi egentligen gjorde." (Richter)
- "Vi förstörde, vi förolämpade, vi föraktade -- och vi skrattade. Vi skratta åt allting. Vi skrattade åt oss själva precis som vi skrattade åt Kejsare, Konungar och Nation, feta magar och bäbisnappar. Vi tog vårt skratt seriöst; skratt var den enda garantin för seriositeten med vilket vi, under vår färd mot självupptäckt, praktiserade antikonst." (Richter)
Dada provocerade offentligheten. Dada var ingen privat angelägenhet och ingen för konsten intern angelägenhet. Dada ville nå ut. Dada gjorde det genom att skämta, lura och förlöjliga offentligheten. Dada säger: ni offentliga är idioter.
Augusti 1918 anländer Francis Picabia till Zürich. Med honom: intet. Också: tidskriften 391. Picabia var berest, intelligent och övertygande. Han svepte med sig Tzara, och med det dada. Med Picabia fylldes dada med än mer aggression och negation. Tzara och Serner förfördes (då de redan hade liknande sentiment.)
- "Varje sida måste explodera, antingen genom seriositet, djupsinnighet, turbulens, äckel, det nya, det eviga, förintande nonsens, entusiasm för principer, eller sättet det trycks. Konst måste vara extremt oestetiskt, värdelöst och omöjligt att rättfärdiga." (Picabia)
Dada-Zürich slutade i upplopp. Serners uppläsning av utdrag från Letzte Lockerung fick publiken att storma scenen, jaga Serner ut ur byggnaden, slå sönder inredningen, och stanna föreställningen. "Folk förstod att inte bara Serners provokationer utan också ilskan hos de som provocerades hade något mänsklig över sig . . . och att det här var anledningen till Servers framträdande." (Richter)
New York (1912-1918)
Alfred Stieglitz samlar en tid innan 1916 en grupp konstnärer i New York: Alfred Maurer, Charles Demuth, Abraham Walkowitz, Max Weber, Morgan, Macdonald-Wright, Patrick Bruce, Arthur Dove, Joseph Stella, Marsden Hartly och John Marin. Och, vilket måste nämnas med emfas; Francis Picabia.
Vid en utställning (redan 1913?) fick en viss Marcel Duchamp ett särskilt genomslag med sin Naken kvinna som går nerför en trappa.
Sedan 1912 hade Arthur Cravan helt på egen hand publicerat tidskriften Maintenant i Paris. 7 mars 1914 skrev han i Maintenant följande självbiografiska anteckning: "Confidence man - sailor in the Pacific - muleteer - orange-picker in California - snake-charmer - hotel thief - nephew of Oscar Wilde - lumberjack - ex-boxing champion of France - Grandson of the Queen's Chancellor [of England] - chaffeur in Berlin - etc.]" Cravan beundrades eftersom han tycktes leva upp till de anarkiska impulser som han gett uttryck för i sina skrifter. Han hävdade att konst är meningslöst och dött, att det är uttryck för en döende civilisation, och att självständiga, personliga handlingar måste tas dess plats. Han försvann lika fort som han skrev intensivt.
Duchamp plockade upp "ready-mades" istället för att "skapa" konstverk. Han ställde bland annat ut en urinoar som konst, ett slutgiltigt meddelande till konstvärlden om att konsten är skräp, ett skämt. Konsten är död. Duchamp och Picabia var överens. Senare övergav han (anti)konsten och hängav sig helt till schack.
Berlin (1918-1920)
- "Dadaism is a stratagem by which the artist can impart to the citizen something of th inner unrest which prevents the artist himself from being lulled to sleep by custom and routine. By means of external stimuli, he can compensate for the citizen's lack of inner urgency and vitality, and shake him into new life." (Udo Rukser)
Richard Hülsenbeck tog med sig dada till Berlin i början av 1917. Han tog in dada i en atmosfär av proletära uppror och radikalitet, faktisk revolution. Berlinarna var redan revolutionärer när de tog till sig dada. Dada trädde in bland soldatråd, arbetarråd, och allsköns radikala sammanslutningar.
Hülsenbeck studerade Henri Bergson och Henri Lichtenberger vid Sorbonne. Han imponerades av anarkisternas protester (mot kriget). I sin dagbok, 16 januari 1913, skrev han: "Jag vill vara en anarkist, inte en socialist. Anarkist eftersom jag vill riva ut min personlighet från kärlekslöshetens och likgiltighetens stora kaos." Han blev senare involverad i tidskriften Revolution som förespråkade frisläppthet i relation till sexualitet, lagen, Gud och nykterheten. Via Revolution uppstod kontakter med bland andra Franz Jung, Otto Gross och Emmy Hennings, som senare skulle bli dadaister.
Anarkisterna kring tidskriften Die freie straße, bland andra Franz Jung, Raoul Hausmann, Otto Gross, och Johannes Baader, var personer i publiken som skulle hörsamma Hülsenbecks "Första dadatalet i Tyskland" i april 1918. Kontakter, och bidrag, hade redan gjorts: George Grosz och Raoul Hausmann fanns med på kvällens program.
Hausmann, som redan varit involverad i Arbeiterjugend (en ungdomsorganisation knuten till socialdemokratiska SPD), som fragmenterats efter arresteringen av Karl Liebknecht 1916 och resulterade i bland annat USPD, en utbrytargrupp, hyrde en villa i Berlin där han levde och gjorde till det inofficiella högkvarteret för Club dada. (Om det rörde sig om exakt samma adress har inte kunnat bekräftats.) Under våren 1918 utsattes lokalen för flertalet husrannsakningar. Hausmann själv arresterades i mars samma år för att ha låtit desertörer övernatta i lokalen och för att ha varit inblandad i Lichnowskyaffären. Polisen trodde att hans målningar och publikationer innehöll kodade meddelanden. Manifestet och Club Dada konfiskerades.
Hülsenbeck, liksom de övriga dadaisterna han samlade kring sig, och Dada i allmänhet, var en motsägelsefull, eller flersidig, närvaro. De spelade, bytte karaktär och identitet, lät omständigheterna ge upphov till nya individer.
Hülsenbeck kallades till militärtjänst. Han bekantade sig med Hugo Ball, som då befann sig i Berlin. 1915 skrev de tillsammans Ein literarisches Manifest. Han tog senare möjligheten att resa till Zürich, och där bli en i kretsen kring Cabaret Voltarie.
Hülsenbeck och de kamrater han i Berlin samlat kring sig; Franz Jung, Raoul Hausmann, Otto Gross, Johannes Baader, var alla anarkister, men inte anslutna till några organisationer.
Dada var en klubb, en sammanslutning, en liten kärna av hängivna. Helt utan hierarkier. De var alla anti-auktoritära. De stödde Spartakusupproret.
De betraktade sin sammanslutning som en reklambyrå, en bank, ett råd, en cirkus. De kallade varandra "ordförande," "president" och så vidare. Johan Baader blev "Oberdada," världens president. Samarbeten sågs som en produkt av en "koncern." De anordnade "mässor" och "utställningar."
George Grosz: "Svaret till frågan om mina verk kan kan kallas konst eller inte beror på om man tror att framtiden tillhör arbetarklassen."
En samtida Berlinbaserad kritiker skrev: "Dadaism attempts to persuade us to use the guts, which spill out of the time, as brain parts."
Det konventionella, även tidigare dada, räckte inte till för berlinarna; de uppfann fotomontaget, urklipp från tidningar komponerades, manipulerades, på provokativa vis för att konfrontera en urballad Värld med sina egna bilder. Fotomontagen tog plats i flygblad, dikter, porträtt.
Dada-Berlin utnyttjade dadas upproriska tekniker för att angripa ordningen. De förkastade konsten, kallade sig "Monteure" (montörer) i motsats till konstnärer.
White: "Photomontage in the form which Hausmann and Höch evoke had been around for a long time before being picked up by the Dadaists. Their flash of recognition showed its potential to stand for the new kind of collectivised, social subjectivity that Hausmann had derived from reading Gross and Friedlander, and for the constrution of subjectivity from the materials of life experience."
Ett flertal tidskrifter uppstod den här perioden: Der Dada, Pleite, Jedermann sein eigne Fussball, Die rosa Brille, Das Bordell.
Tre dagar efter mordet av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht säger Herzfelde till en journalist att han är kommunist och stödjer Spartakistupproret. (När upproret slagits ner med extrem blodighet.) Strax därefter startas den nya tidskriften: Jedermann sein eigne Fussball.
1920 håller Dada-Berlin den "Första internationella dadautstälnngen".
"Dadaismen kräver: den internationella revolutionära föreningen av alla skapande och intellektuella män och kvinnor på den radikala kommunismens grundval . . . Det centrala rådet kräver införandet av den simultanistiska dikten som kommunistisk statsbön."
./
Hanover, 1918. Kurt Schwitters vill ansluta sig till Dada-Berlin. Hausmann var entusiastisk, kallade Schwitters sin "stora tvilling." Huelsenbeck motsatte sig av någon anledning. Då valde Schwitters att påbörja sin egna tidskrift MERZ (från Commerzbank).
Istället för anti, negation, destruktion gjorde Schwitters allt, även skräp, till konst.
- "When he was not writing poetry, he was pasting up collages. When he was not pasting, he was building his column, washing his feet in the same water as his guinea-pigs, warming his paste-pot in the bed, feeding the tortoise in the rarely-used bathtub, declaiming, drawing, printing, cutting up magazines, entertaining his friends, publishing Merz, writing letters, loving, designing all Günther Wagner's printing and publicity material (for a regular fee), teaching academic drawing, painting really terrible portraits, which he loved, and which he then cut up and used piecemeal in abstract collages, assembling bits of broken furniture into MERZ pictures, shouting to Helmchen, his wife, to attend to Lehmann, his son, inviting his friends to very frugal luncheons . . . and in the midst of all this he never forgot, wherever he went, to pick up discarded rubbish and stow it in his pockets. All this he did with an instinctive alertness of spirit, an _intensity_, that never failed." (Richter)
(Han kallades "Kurtchen" av sina vänner.)
Schwitters reste frekvent och spridde ordet. Mötte personer som betydde något för rörelsen. Utvecklade ett nätverk, skenbart spontant men med disciplinerad intelligens. Schwitters var en organisatör.
Han skapade inga Gesamtkunstwerk, som Ball önskade, utan var ett. Schwitters, MERZ. Dada-Hanover.
./
Om Schwitters var en praktiker så var Max Ernst syntesen av praktik och teori. Ett enligt moderna mått "geni" som behärskade poesi, fiktion, och framför allt målning.
Tidskriften Der Ventilator, grundad av Johannes Theodor Baargeld, var först med att uppmärksamma Ernst. Kommunistisk, provokativ och en framgång (med en upplaga på 20 000 ex), men Ernst och Baargeld motsatte sig ändå Dada-Berlins tydliga politiska framtoning.
Ernst startar sin egna tidskrift: Die Schammade. Han lockar till sig bidrag av Breton, Eluard, Aragon och andra som bidragit till Dada (Zürichtidskriften av Tzara).
Paris (1919-1922)
1919, Paris. Tzara träder fram som "Monsieur Dada" vid slutet av året. Innan dess, sedan 1917, hade han haft flera kontakter aktiva i staden. Nästa år bidrog Breton, Aragon, Soupault, Huidobro och Ribemont-Dessaiges till Dada. Samtidigt publicerade de tidskriften Littérature.
Paris' avantgarde inlemmade Dada i en redan existerande tradition: Rimbaud, Mallarmé, Cross, Apollinaire, Vaché.
Paris-Dada var, liksom Berlin-Dada, tydligt antiborgerliga och uttryckte ofta solidaritet med arbetarklassen.
- "It was necessary to make them understand that we were against Culture, and that we were rebelling not only against the bourgeoise order but against all order, all hierarchy, all sacralization, all idolatry, whatever might be the idol." (Ribemont-Dessaignes)
391 var redan och frekvent spridd innan Z, Proverbe, Au Sans Pareil.
Paris-Dadas klimax nåddes 26 maj 1920 vid en föreställnind på Salle Gaveau. "Breton with a revolver attached to each temple, Eluard as a ballerina, Frankel in an apron, Soupault in shirt-sleeves, all the Dadaists wearing tubes or funnels on their heas . . ." (Hugnet) Tomater och ägg kastades mot scenen, medan dadaisterna läste sina manifest och dikter. En skandal, alltså en framgång.
1921. I pamfletten Dada soulève tout deklarerar dadaisterna att de inte tillhör någon nationalitet. "Dada känner till allting. Dada spottar på allting. Dada är ingen idée fixe".
Picabia leder en serie informella samtal för att ta itu med upprepningen av förutsägbara provokationer. Barrés-affären. Tre linjer dras: Bretons, Tzaras och Picabias.
Sommaren 1921: Dada au grand air (Breton, Tzara, Ernst, Arp). Ett sista kollektivt försök att hålla samman en strömning. Men skillnaderna blev snart publika; mellan Picabia och Tzara, Ribemont-Dessaignes och Picabia, Tzara och Breton, Breton och Picabia, och så vidare.
Vid "Congrès international pour la détermination des directives et la défense de l'espirit moderne" kom den definitiva slutpunkten. För dadaisterna var kongressen underlig, minst sagt. De avkrävdes rationella argument för sina skapelser och provokationer. Bara Breton ställde upp, och de andra förväntade sig en explosion; skandal av extraordinära proportioner. Men Breton deltog. Han svarade, seriöst. Han accepterade situationen. Inget annat än ett förräderi.
Tzara skrev (kontra)manifestet Le coeur à barbe. Huidobro, Péret, Satie, Serner, Rrose Sélavy (Duchamp), Soupault och andra skrev under. Men sen attackerade Picabia Tzara och hela Dada, strax senare också med pamfletten La pomme de Pin där han tog Bretons sida.
Förolämpningar, protester, besvikelser, personliga vendettor och maktkamper intog scenen för dadas slutstrid innan det kollapsade in på sig självt.
Schwitters/MERZ publicerar Conférence sur la fin de Dada:
- "Dada marches on, destrying more and more, not in extension but in itself. From all these feelings of disgust it draws no conclusion, no pride and no profit. It no longer even fights, for it knows that this serves no purpose, that all this has no iportance. What interests a Dadaists is the way he himself lives. Here we come to the great secret.
- Dada is a state of mind. This is why it transforms itself according to the races and the events it encounters. Dada applies itself to eerything, and yet it is nothing; it is the point at which Yes and No, and all opposites, meet; not solemnly, in the places of human philosophy, but quite simply, at streetcorners, like dogs and grasshoppers.
- Dada is useless, like everything else in life.
- Dada has no pretensions, just as life should have none.
- Perhaps you will understand better when I tell you that Dada is a virgin microbe which penetrates with the insistence of air into all those spaces that reason has failed to fill with words and conventions."
Breton gick vidare och ignorerade sina tidigare kamrater. Picabia ägnade sista numret av 391 till vad de kallade Instantism.
Dada var definitift över 1922.
!!!
Idag har dada blivit en myt. En bild av något som hände. Det finns de som har fastnat i bilden eller helt enkelt bara förtrollats av bilden. De kallar sig ibland "neodada", eller rent av "dadaister". De är uteslutande charlataner och idioter. De är efterapare av en estetik och helt ignoranta till innehållet i händelsen, i den historiska negation som dada utgjorde. De är gravplundrare och agenter för förtingligande. Kontrarevolutionärer, reaktionärer. Ser du en; slå den på käften.
//
Beskrivningen ovan är först och främst baserad på Hans Richters Dada. Art and anti-art.
