Det finns ingen social fråga

Vi anländer försenade till den pågående cirkeln, men försenade var också författarna till Det stundande upproret när de för tolv år sedan – den femtonde juni 1998 – störde ett akademiskt seminarium ägnat Antonio Negris författarskap. Man kan läsa om aktionen i Det imaginära partiets verksamhetsplan som publicerades i tidskriften Tiqqun. Så varför störde de negrianerna?

Vid sidan av sedvanlig sekterism hos fransk ultravänster finns andra förklaringar. Utan att överdriva kan man kalla fransmännen för en sorts ikonoklatser, eller kanske till och med fadermördare. Tillsynes ointresserade att förvalta annat arv än det som leder ut ur de moderna annalerna, kritiserar de produkterna av en – enligt dem – döende civilisation oavsett om detta slagg går i rött (som Guy Debord) eller har en mer brun kulör (som Michel Houellebecq). Orsaken till att Antonio Negri och kretsen runt honom blev politiska motståndare till Tiqqun 1998 – året då franska arbetslösa ockuperade arbetsförmedlingar och gav sig ut på gatorna med stenar i händerna – var för att tiqqunisterna vände sig mot Negris förhoppning om att den biopolitiska organiseringen av arbetarklassen som en sorts samhällelig intelligens implicerade en immanent kommunism. En sådan kommunism, hävdade tiqqunisterna, var en "robotarnas kommunism."

Där Negri manade fram en ny hypotes om kommunismen, såg Tiqqun en sorts nyfascism. Motsättningen mot negrianerna var nödvändig, menade tiqqunisterna när de försvarade sin aktion, eftersom den cybernetiska princip som den socialistiska strategin vilade på oundvikligen skulle skjuta upp slutet för den ordning som nu fortvarade som ett levande lik. Vad Tiqqun angrep var den billiga tanken att när världen har blivit en planetär supermarket så ligger räddningen i att förstöra alla kassaapparater.

Tiqqunisterna riktade i stället hård kritik mot en kapitalets utopi, mot commodity communism och benetton-socialism, och förtydligade i sin text om den cybernetiska hypotesen att kommunism i form av en ekonomisk demokratism har förlorat sin emancipatoriska potential. Kommunismen kunde inte, menade Tiqqun, vara nya lösningar på den gamla världens problem, utan måste innebära produktionen av tillvaroformer som snarare genererar nya frågor än besvarar den gamla ordningens frågeställningar. Men för att lämna den gamla världens problem måste man lämna dess idé om samhälleliga konflikter, Tiqqun fastslog därför att det inte fanns något socialt problem utan enbart ett metafysiskt dito och återkom gång på gång till hur politiska och ekonomiska konflikter måste bestämmas som metafysiska problematiker. Säkerligen hade den franska underrättelsetjänsten läst följande meningar när de benämnde Julien Coupat för en ”kritiskt sinnad metafysiker” i en av sina rapporter:

Det finns inget samhälleligt problem med arbetslösheten, utan blott vår lättjas metafysiska faktum. Det finns inget samhälleligt problem med immigrationen, det finns endast ett metafysiskt problem med vårt främlingskap. Det finns inget samhälleligt problem med prekariseringen och marginaliseringen utan enbart denna existentiella verklighet som innebär att vi alla är ensamma( ...) att vi för all evighet är ändliga varelser.

Tiqqunisterna angrep marxismen och postulerade kontroversiellt att krav på medborgarlön och medborgarskap för alla skulle medföra att arbetskraftens mobilitet och flexibilitet stärktes vid sidan av att ekonomins hjul återigen skulle börja spinna genom utökad konsumtion. Mot försök att rädda kapitalismen genom en sorts radikal keynesianism hoppades man på sammanbrottets politiska potential. Det vore lönlöst att förneka att tiqqunisterna agerade annat än sekteristiskt, men man gjorde det åtminstone i en tid då Frankrike lamslogs av en stark arbetslöshetsrörelse som de unga kamraterna var en del av, och man gjorde det utifrån en fanatisk övertygelse om att möjligheten för kommunism – det omedelbara avskaffandet av lönearbetet och penningens makt – var reell. ”Vi behöver inte vänta!” Om man dessutom ska ta Tiqqun på orden – det vill säga att det inte finns ett socialt problem utan ett metafysiskt – då kanske termer som sekterism och pragmatism förlorar sin eventuella relevans.

Vad Tiqqun sökte var trots allt inte så mycket revolution, eller ett absolut brott med det rådande, som ett realistiskt förhållningssätt till en, enligt dem, pågående civilisatorisk kollaps. Varken krav på fler arbeten eller på medborgarlön har lyckats försvaga eller utmana den nyliberala hegemonins makt över ekonomin, så kanske är det olyckligtvis så att Tiqqun har rätt? Kanske kan också Det stundande upprorets popularitet utanför vänsterextremisternas subkulturer sökas i just dess radikalism, kanske sympatiserar vi med bokens svärmiska perspektiv eftersom författarna söker efter kommunismens relevans utanför arbetarrörelsens organisationer?

Tiqquns angrepp på negrianismen speglade deras mer konstruktiva försök att utveckla en strategi som mobiliserade områden utanför värdets hägn snarare än att verka för en valorisering av allt fler sektorer av tillvaron genom att införliva livet som sådant i den ekonomiska cirkulationen via medborgarlön eller arbete. Om Negri och andra marxister såg konflikten i motsättningen mellan nödvändigt arbete och merarbete, kanske man kan säga att tiqqunisterna sökte en djupare konflikt i en motsättning mot arbetets själva nödvändighet för kapitalet. Eller snarare, de utvecklade en radikal teori för kommunism i en tid då allt färre arbetare är nödvändiga för kapitalet och frågan är om inte Det stundande upproret är en radikalisering av denna insikt.

Tiqqun deltog följaktligen aktivt i arbetslöshetsrörelsen 1998, men distanserade sig lika mycket ifrån en klassisk vänsterstrategi – kamp för fler och bättre jobb – som ifrån mer nytänkande krav på medborgarlön. Tiqqunisterna agiterade i stället provokativt för att man redan i de omedelbara kamperna måste våga arbeta utanför lönelogiken, emedan varje politisk mobilisering som stärker arbetarklassens funktion som konsumtionsfond och sporre av tillväxt ger kapitalet frist. Man hoppades att blockader av ekonomin skulle tvinga fram nya tillvaroformer som man benämnde för messianska eller sabbateanska. Namnet på deras tidskrift kom också ifrån det judiska begreppet tikkun olam – att laga världen – och en värld som förstörs av lönearbete och penningen kan inte lagas ens genom ökade löner och bättre arbeten, menade Tiqqun. I en text skrev man till och med att proletariatet till sin natur var socialistisk, medan kampen måste vara kommunistisk. Självfallet var man inte mot förbättrade levnadsomständigheter för egen och andras del, men man hade helt enkelt ingen naiv förhoppning om att dessa bättre tider skulle komma och försökte i stället omvandla sin egen och andras pessimism till en politisk linje för ett nytt och annorlunda liv. Omöjligheten med en bättre framtid skulle bli en annorlunda tid här och nu.

Det här är också den mycket kontroversiella politiska utgångspunkten för Det stundande upproret – inte minst är den kontroversiell då den implicerar att bokens hypotes om kommunismen är djupt förankrad i en nyliberal uppfattning av politik och ekonomi, eller åtminstone i den nyliberala ekonomins framtidsmonopol. Det är som om författarna vågar göra radikal, kommunistisk politik som det enda alternativet till den enda lösningens politik. Man söker efter radikala och omedelbara praktiker som undviker att arbetarklassen blir inlemmad i kapitalet som en konsumtionsfond som alstrar tillväxt och ekonomisk nytta, dessa praktiker benämnde man för det imaginära partiet som var organiserade i osynliga kommittéer. Praktiska exempel på partiets verksamhet var skolskjutningar, barn som dödade sina föräldrar, toppmötesdemonstrationer, black block kravaller och dylikt som är svårt att ta på allvar som annat än aktivism eller mänskliga tragedier. Tiqquns filosofi tenderar utan tvivel att lätt slå över i kitsch, men kanske är detta också vad som gör dem intressanta, inte deras löje förstås men att de vågar sig in i områden av tillvaron som utifrån det politiskt tränade ögat inte kan vara något annat än vulgärt eller naivt. Den stundtals outhärdliga kitschen ligger nog mer bestämt i att de är alltför aktivistiska, alltför romantiska - vilket Jacques Camatte med rätta påpekade för författarna (och ett gäng andra kamrater) när de hälsade på deras inspiratör för några år sedan - och inte i att de gör upp med en misslyckad arbetarrörelse, överger det politiska skådespelet och försöker skapa en hypotes om kommunismen i en värld som blivit fullständigt inlemmad i kapitalets rörelser. Om man kan kritisera dem för något är det att de inte närmar sig proletärernas vardag mer och där finner spår till en metafysiska kritik av kapitalet. Om man bortser från Tiqquns ungdomliga äventyrslystnad, och Det stundande upprorets romantik, kan man dock se att författarna ibland hamnar nära de fattigas och exkluderades utsatthet.

Det stundande upprorets första cirkel om jaget utgår ifrån dessa sekteristers och provokatörers kontroversiella världsbild; vi måste nå ett pragmatiskt förhållningssätt till katastrofen och vi måste börja med oss själva: med jaget. Ett av Tiqquns slagord var också mycket riktigt gå inte till massorna, börja med dig själv. Jaget är en produkt av en serie kollektiv och gemenskapsformer – familjen, arbete och politiska miljöer – och att ställa kollektivet i jagets ställe är inget för dessa fransmän då varje kollektiv inte är något annat än en summa jag. Snarare vågar de sig på något sådant som en "suicidal" politik vilande på ett brott med allt det som gör människan inlemmad i en tillvaro som fungerar som en sorts gränslös libido. Det är denna politik gränsande till självmordet som vi ska försöka spåra i några sporadiska inlägg framöver utifrån frågan om vad som innebär ett realistiskt förhållningssätt till katastrofen. Förhoppningsvis hinner vi fatt den pågående cirkeln!