Ett messianskt försök
Not till situationisterna
Man kan inte med någon större framgång beskylla situationisterna för att under deras storhetstid på 60-talet producera och sprida några särskilt "hölderlinska" stridsskrifter eller flygblad (se den samlade återutgivningen av Internationale situationniste 1958-1969, Amsterdam 1970). Skärpan i analysen av "skådespelssamhället" skymdes aldrig av det överallt närvarande ursinnet. Och kanske är det detta patos, detta kalla intelligenta ursinne som ska överleva och fortplanta sig — som den viktigaste delen av de undertrycktas arv: att ära oförsonligheten i samståndets och konformismens gyllene tider. De såg och erfor tidigare än de flesta det inte bara "europeiska" men globala missnöjets grunder och förmådde ta tillvara hatet som gror ur vardagslivets kolonisering — ge det en handlingsinriktning och därmed den messianska aningen om att denna vår pseudoexistens stod inför sin ödeläggelse. De praktiserade som sin lustprincip vad Marx en gång anbefallt: "den skoningslösa kritiken av allt bestående". Det innebar bland annat en kritik av "ekonomin" — i likhet med Georges Bataille i Den fördömda delen förkastade de den lilla, begränsade ekonomin som gör oss till nyttans och arbetets slavar, när den inte dömer hela folk till utsvettning och undergång. "Ekonomin förändrar världen, men bara till ekonomins värld." Den radikala negeringen återfann de inom samhällena på alla nivåer — en revolt utan namn som rättfärdiggjorde den totala illusionslösheten beträffande de realt existerande nationerna över huvud. Det var inte längre möjligt att investera sin libido i någon progressiv ideologi eller i något enda land: de tillhandahöll aldrig något fribrev för vare sig det sovjetiska eller kinesiska experimentet.
Men kritiken av alienationen, "den fullbordade splittringen" (Guy Debord, La Société du Spectacle, 1967) döljer inte ens hjälpligt en hölderlinsk eller i varje fall hegelsk tro på "helheten" och "förnuftet" i historien trots allt: utopiska kategorier som driver sitt spel också i deras stridsskrifter. Men när en pessimistisk-apokalyptisk arvtagare som Jean Baudrillard vidareutvecklar tanken på det globala skådespelet — upplevelsen "att aldrig känna sig hemma, eftersom skådespelet är överallt" (Guy Debord) — har dessa förföriska korrektiv försvunnit ur bilden... Som partisaner för nuets och historiens förrådda och förlorade revolutioner förenade och förkroppsligade situationisterna det omöjliga: en radikal historie-pessimism som aldrig upphör att offra åt hoppet. Med sin syn på varan som det modernas Helvete och uppfattningen om världshistorien som "en enda katastrof" lyfter de det messianska arvet från Walter Benjamins Historiefilosofiska teser: samtiden är också "den 'nutid' i vilken skärvor av den messianska tiden finns insprängda". Även om Guy Debord i § 138 i sin bok avvisar millenarismen som ohistorisk, så tycks mig situationismens janusansikte vittna om en desperation som sent ska lämna oss: en romantisk-messiansk historieuppfattning som den analyseras av Michael Löwy i Förlossning och utopi (1992), men här med Martin Buber, Gustav Landauer, Franz Kafka och Walter Benjamin som exemplen framför andra. För denna inte alltid judiska tradition är ett nödvändigt: att avbryta "världens" gång, att återinsätta den förlorade erfarenheten. Med sin praxis-teori bidrog situationisterna till det messianska försöket att "bryta upp historiens kontinuum (Walter Benjamin). Lika klart som Benjamin såg de att det undantagstillstånd vi lever i är regel. Bland annat pamfletten om revolten i Los Angeles augusti 1965 — "det första upplopp i historien som kan rättfärdiga sig själv med argumentet att det under en värmebölja inte fanns någon 'luftkonditionering'" — bekräftar detta.
Från Ulf I. Eriksson, Exempel. Anteckningar i levnadskonst. (Symposion, 1999) Sidorna 109-110.