Gudomligt våld

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Gudomligt våld (och revolutionärt samt rent våld) kallade Walter Benjamin det våld som är motsatsen till mytiskt våld, med vilket han menade både det rättskonserverande och det rättsetablerande våldet. Det gudomliga våldet är anarkistiskt, det vill säga rättförstörande, upplösande av all suveränitet. Benjamin utvecklar detta i den klassiska essän ”Försök till en kritik av våldet” (i Bild och dialektik, Symposion, 1991), som kommenterats av flera tänkare, bland andra Jacques Derrida, Giorgio Agamben och Slavoj Zizek.

Sammanfattning

För Benjamin gör en kritik av våldet sig endast begriplig inom den “symboliska rättsordningen”, dvs. alla former av auktoritet eller auktorisering. Men den kritiken har alltid inskrivits i distinktionen mellan medel och slutändamål. En sådan kritik syftar aldrig till att döma våldet i sig självt utan endast dess tillämpande. Benjamins kritik av våldet gör anspråk på att överskrida den rättsliga sfären och tillhör vad han kallar en historiefilosofi. “Det mest fundamentala i den europeiska rätten är tendensen att förbjuda individuellt våld och att fördöma det, därför att det hotar inte en eller annan lag, utan själva den juridiska ordningen”. Det ligger i rättens intresse att utesluta våld som hotar dess ordning och att monopolisera våldet, i betydelsen Gewalt, våldet som auktoritet. “Detta monopol syftar inte till att skydda vissa rättvisa och legala ändamål utan rätten själv.”

Jämte staten garanteras emellertid arbetarna strejkrätt. Generalstrejken visar dock på strejkens gränser. Sker övertramp stämplas detta som illegalt, och om det ignoreras står vi inför en revolutionär situation. “En sådan situation är i själva verket den enda som gör det möjligt för oss att tänka rättens och våldets homogenitet, våldet som utövande av rätt och rätten som utövande av våld. Våldet är inte utom rättsordningen. Det hotar rätten inom rätten.”

Det är det grundande våldet som gör en verklig kritik av våldet självt möjligt. Det grundande våldet berättigas genom hänvisning till “en pågående eller kommande etablering av en ny rätt: av en ny stat.”

“Benjamin börjar med att särskilja två slags våld, det grundande våldet och det bevarande våldet, men måste vid en viss punkt medge att det ena inte så radikalt kan skiljas från det andra, eftersom det så kallade grundande våldet ibland ‘representeras’, och nödvändigtvis repeteras, i ordets starkaste bemärkelse, av det bevarande våldet.” (Derrida)

Det går inte tillskriva det gudomliga våldet någon specifik substans, det vill säga inget konkret uttryck av våldet kan sägas vara gudomligt eller mytiskt. Skillnaden ligger i om våldet relaterar till något yttre. Det mytiska våldet är ett medel till ett mål, medan det gudomliga våldet är ”rent” i meningen att det, med Agambens ord, söker “en destination inom medlens egen sfär, utan avseende på de mål de tjänar”. Det “står i förhållande till sin egen karaktär av medel.”

Litteratur

  • Benjamin, Walter. ”Försök till en kritik av våldet”, i Bild och dialektik. Essayer i urval och översättning av Carl-Henning Wijkmark. Symposion, 1991.
  • Derrida, Jacques. ”Benjamins förnamn”, i Lagens kraft - Auktoritetens mystiska fundament.
  • Agamben, Giorgio. Undantagstillståndet, kap 4 ”Gigantomachia runtom en tomhet”.
  • Zizek, Slavoj. Violence. Six sideways reflections.
  • Dean, Jodi. Divine violence
  • Kotsko, Adam. "Critique of violence" and deconstruction

Utdrag från Försök till en kritik av våldet

Utdragen är från Bild och dialektik. Essayer i urval och översättning av Carl-Henning Wijkmark, Symposion, 1991.

Uppgiften att ge en kritik av våldet låter sig omskrivas som en framställning av dess förhållande till rätt och rättvisa. Ty som våld i pregnant mening kan en drivfjäder, hur verksam den än är, betecknas först då den griper in i sedliga förhållanden. Den sfär där dessa förhållanden hör hemma anges med begreppen rätt och rättvisa. Vad tills vidare det första av dem beträffar, så står det klart att den mest elementära grundrelationen i varje rättsordning är den mellan mål och medel. Vidare att våld till att börja med bara kan påträffas inom medlens gebit, inte inom målens. [...] Så förhåller det sig emellertid inte. Ty vad ett sådant system skulle innehålla, om vi nu antar att det vore säkerställt mot alla tvivel, är inte ett kriterium på våldet självt, som på en princip, utan ett kriterium för de fall då det tas i bruk. [...] Denna fråga kräver sålunda för att kunna avgöras trots allt ett ytterligare kriterium, en distinktion inom medlens egen sfär, utan avseende på de mål de tjänar. (19)

Till denna naturrättsliga tes om våldet såsom av naturen givet ställer sig den positiv-rättsliga om våldet såsom genom historien tillkommet i diametral motsats. Kan naturrätten ta ställning till varje bestående rätt enbart i en kritik av dess målsättningar, så tar den positiva ställning till varje blivande enbart i en kritik av dess medel. Är rättvisa kriteriet på målen, så är rättmätighet kriteriet på medlen. Detta till trots förenas emellertid båda skolorna i den gemensamma grunddogmen: Rättvisa mål kan uppnås genom berättigade medel, berättigade medel används för att uppnå rättvisa mål. Naturrätten strävar efter att ”rättfärdiga” medlen med rättvisan hos målen, den positiva rätten efter att ”garantera” rättvisan hos målen med berättigandet hos medlen. (20)

Vad klasskonflikterna beträffar så måste på det området strejken under vissa betingelser räknas som ett rent medel. Två väsentligen artskilda slag av strejker, vilkas förutsättningar redan har diskuterats, bör här mera ingående karaktäriseras. Förtjänsten av att först ha skiljt dem från varandra -- om också mera på grundval av politiska än rent teoretiska resonemang -- tillkommer Sorel. Han ställer dem mot varandra som politisk och proletär generalstrejk. Mellan dem föreligger en motsättning också i förhållande till våldet. Om den förstas anhängare gäller följande: ”Stärkandet av statsmakten är grundvalen för deras konceptioner; i sina nuvarande organisationer lägger politikerna (nämligen de moderat socialistiska) redan grunden till ett starkt centraliserat och disciplinerat våld, som inte kommer att låta sig oroas av oppositionens kritik, som kommer att förstå att insvepa sina åtgärder i tystnad och utfärda sina förljugna dekret.” ”Den politiska generalstrejken demonstrerar att staten inte kommer att förlora något av sin makt, att makten övergår från det ena privilegerade skiktet till det andra, att den producerande massan kommer få nya herrar.” I skarp kontrast mot denna politiska generalstrejk (vars formel för övrigt tycks ha varit normgivande för den gångna tyska revolutionen) betraktar den proletära det som sin enda uppgift att förinta statsmakten. Den ”utesluter från början alla ideologiska konsekvenser av varje möjlig socialpolitik; dess anhängare betraktar också de mest populära reformer som borgerliga”. ”Denna generalstrejk uttrycker med full tydlighet sin likgiltighet för det materiella utbytet av erövringar genom att deklarera att den vill upphäva staten; staten var verkligen . . . basen för de härskande gruppernas existens, det är de som drar nytta av alla de företag hela samhället får bära bördan av.” Under det att den första formen av arbetsnedläggelse innebär våld, då den bara föranleder en yttre modifikation av arbetsbetingelserna, så är den andra såsom ett rent medel icke-våldsam. Ty den äger inte rum med sikte på att efter yttre koncessioner och diverse modifikationer av arbetsbetingelserna återuppta arbetet, utan med det fasta beslutet att bara återuppta ett helt och hållet förändrat arbete som inte är statligt påtvingat, en omstörtning som detta slag av strejk inte så mycket leder till som snarare verkställer. Det är också därför som den första av dessa aktioner är rättsetablerande, den andra däremot anarkistisk. (33-35)

Rättvisa är principen för all gudomlig målsättning, makt principen för all mytisk rättsetablering. (38)

I stället för att visa vägen in i en renare sfär visar sig den mytiska manifestationen av det omedelbara våldet tvärtom vara i grunden identisk med allt rättsvåld och gör aningen om dess problematik till en visshet om det fördärvliga i dess historiska funktion, vars undanröjande därmed framstår som en uppgift. Just denna uppgift aktualiserar i sista instans än en gång frågan om ett rent omedelbart våld som skulle kunna sätta en gräns för det mytiska. Liksom myten på alla områden finner Gud i sin väg, så motverkas det mytiska våldet av det gudomliga. Och det står klart att det i alla stycken är dess motsats. Är det mytiska våldet rättsetablerande så är det gudomliga rättsförstörande, sätter det förra gränser så är det senare gränslöst i sin förstörelse, medför det mytiska på en gång skuld och gottgörelse så kommer det gudomliga med försoning, är det ena hotande så är det andra drabbande, det ena blodigt så det andra på ett oblodigt sätt letalt. Mot Niobesagan kan som exempel på detta våld Guds dom över Korahs släkt ställas upp. Den drabbar privilegerade, leviter, drabbar dem utan förvarning, utan hot, slår hårt och gör inte halt inför förintelsen. Men med denna följer ju samtidigt försoningen och ett djupt samband är omisskännligt mellan den oblodiga och den försonande karaktären hos detta våld. Ty blod är symbolen för det nakna livet. Upplösningen av rättsvåldet går nu, på ett sätt som här inte närmare kan utredas, tillbaka på den skuld som häftar vid det nakna naturliga livet och som överantvardar den levande, oskyldig och olycklig, åt botgöringen som ”sonar” hans skuld -- och väl också förlöser den skyldige, men inte från skuld utan från rätten. Ty med det nakna livet upphör också rättens herravälde över den levande. Det mytiska våldet är blodigt våld för dess egen skull gentemot det nakna livet, det gudomliga rent våld gentemot allt liv för den levandes skull. Det förra kräver offer, det senare tar emot dem. (39-40)