Marx och Keynes

Paul Matticks klassiska Marx och Keynes. Blandekonomins gränser från 1969 visade hur Karl Marx kristeori inte motsades av efterkrigstidens högkonjunktur, och utvecklade en kritik av Keynes ekonomiska teori (inte bara av de politiska dimensionerna av keynesianismen, vilket annars var vanligt bland marxister). Till skillnad från de som anammade keynesianska argument för ekonomisk styrning (socialism som planering) hävdade Mattick att kapitalismens kriser i det långa loppet inte kan lösas genom statligt styrd efterfrågan. Mattick påpekade att förutsättningarna för det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden inte alls var statligt styrd efterfrågan utan förstörelsen av överskottskapital. Det var inte övermättade marknader utan överackumulation av kapital som var källan till krisen, och därmed var det snarare avskrivning av betydande mängder kapital som förklarade det efterföljande uppsvinget. Den här förklaringen implicerade att ”lösningarna” på krisen endast var tillfälliga. Mattick menade att offentliga utgifter förr eller senare skulle stöta på objektiva gränser, bestämda av kapitalackumulationen, eftersom de nödvändigtvis sänker ackumulationsgraden.

Mattick hade rätt. Krisen återkom på sjuttiotalet, precis som han förutspått. Keynesianismen trycktes tillbaka för att åter tas fram efter nästa stora krasch, 2007-2008. Matticks grundliga genomgång är därför fortfarande högaktuell läsning, och kan med fördel följas upp med sonens Business as usual. Det är inte bara skärskådningen av Keynes och efterkrigstidens kapitalism som är bokens förtjänst; förutom klargörandet av Marx teori behandlas världsekonomin och de förment ”socialistiska” länderna. Förutom en kort period av ”Mattick-mania” i västtyska radikalvänstern under 1970-talet kom Matticks bok därför att få ett blandat mottagande hos vänstern, ömsom hyllad för att ta sig an Keynes på allvar, ömsom beskylld för ”ekonomism”. Reaktionerna från högern helt väntade, som Mattick själv uttryckte det, ”no praise from the bourgeoisie, and that is as it should be.”

Den keynesianska ”revolutionen”

Under efterkrigstiden (1945-1970) rådde högkonjunktur och alla hade blivit keynesianer. Problem fanns fortfarande i ekonomin men sågs i någon mening som utvecklingsproblem, det vill säga att ekonomin bara inte kommit tillräckligt långt ännu. Keynes, som hade utvecklat sin teori som ett svar på den [[Stora depressionen], förordade statligt ingripande i ekonomin för att stabilisera och utveckla den. Sådana ingripande hade redan förekommit, men Keynes teori gav förfinade förslag som anammades. Och det verkade fungera. Keynes ”revolutionerade” nationalekonomin och klassikerna betraktades mer och mer som ofullständiga om inte rent av förlegade.

De klassiska ekonomerna förhöll sig till systemet som helhet, medan efterföljarna begränsade sig till utbytet och det enskilda företaget. Värdeteorin förkastades och en ny ”gränsnyttoteori” med en subjektiv uppfattning om värdet tog dess plats. Med tiden växte dock teorier om konjunkturcykeln fram, liksom en mer praktiskt inriktad ekonomisk teori. Man ville inom dessa teoretiska projekt förstå depression, massarbetslöshet, och kriser. Sådant som de tidigare ekonomerna blundat för. John Maynard Keynes The general theory of employment, interest and money, som publicerades 1936, svarade mot dessa behov och gav snabbt upphov till en ny egen skola (teoribildning). I grunden trodde Keynes på en förbättrad och rationellt fungerande kapitalism. Principiellt accepterade han idén om rationella individer som genom egennyttan bidrar till maximal social välfärd, men enligt Keynes var inte alla medvetna om sina verkliga intressen. Så han återgick till klassikernas ”makro-ekonomi”, vilket också ledde till att han återvände till arbetsvärdeläran. Enligt Mattick vittnar detta ”endast om Keynes stora intresse för statlig kontroll som 'den enda genomförbara metoden'” för att undvika systemets tillintetgörelse (7). Det centrala medlet för att påverka konjunkturcykeln blev penningpolitiken, det vill säga i huvudsak en fråga om kreditkontroll via räntefoten. ”Det ekonomiska välbefinnandet var således beroende av en räntefot, som skulle hålla sparandet i nivå med investeringarna och på så sätt stabilisera den allmänna prisnivån.” (8) Räntefoten påverkar investeringarnas lönsamhet och blir då ett medel att reglera ekonomins ”hastighet”.

Den konventionella ekonomiska teorin, både klassiska och samtida, hade ingen ”adekvat” teori om arbetslösheten. Det blev därför först Keynes som på allvar ”börjar ta upp fördelningen av sysselsättningen och dess storlek, och de krafter som bestämmer förändringarna inom denna.” (9) De andra ekonomerna såg det som en simpel (”rent imaginär”) fråga om utbud och efterfrågan. Keynes höll med i princip men delade inte ”deras tillit”. En ”konsumtionsbenägenhet” spelar in, tillsammans med investeringsnivå. Någon av de två faktorerna måste förändras för att förbättra sysselsättningen. Här ansåg Keynes att lönerna var mindre rörliga än man trott. Det var dessutom farligt att lägga sig i för mycket. Men ”arbetarnas motstånd är större mot en sänkning av den nominella lönen än mot en sänkning av reallönen.” (10) (Mattick påpekar: det är lättare att strejka än att motsätta sig prishöjningar.) Keynes ansåg det istället mer raffinerat att skapa en flexibel lönepolitik genom flexibel penningspolitik. I praktiken innebar det: ökad penningmängd höjer priser och sänker (därmed) reallönerna om den nominella lönen ligger still eller ökar långsammare än den allmänna prisnivån. Keynes hävdade också att sysselsättningen inte bara bestämdes av löneförhandlingarna utan också av den ”effektiva efterfrågan”. ”Även med fullständigt rörliga löner skulle det råda arbetslöshet om efterfrågan var i avtagande.” (10) Med minskade nominella löner ökar inte sysselsättningen om den totala (”effektiva”) efterfrågan samtidigt faller. Marknaden ger inte automatiskt jämvikt.

I Keynes teoretiska modell produceras dels konsumtionsvaror och dels kapitalvaror:

De totala utgifterna för konsumtionsvaror plus de totala utgifterna för kapitalvaror bildar totalinkomsten. När den totala efterfrågan – efterfrågan på konsumtions- och kapitalvaror – är lika med totalinkomsten, vilket betyder att det totala sparandet är lika med de totala investeringarna, anses systemet befinna sig i jämvikt. En minskning i den totala efterfrågan, som tyder på en skillnad mellan sparande och investeringar, reducerar totalinkomsten och skapar arbetslöshet. För att denna situation ska förändras, måste den totala efterfrågan ökas till ett läge där totalinkomsten innebär full sysselsättning. (12)

Och syftet med ekonomin är, för Keynes, helt enkelt konsumtionen. Om konsumtionsbenägenheten minskar, så minskar efterfrågan på kapital lika väl som konsumtionsvaror. Vidare hävdade Keynes att andelen av inkomsten som går till konsumtion minskar när inkomsten ökar. Alltså, konsumtionen ökar inte lika mycket som realinkomsten, och därför kan konsumtionsbenägenheten själv inte garantera full sysselsättning. För att ”kompensera” företagarnas ”förlust” måste därför produktiva investeringar göras. Om pengarna sparas istället för att investeras, vilket Keynes kallade ”likviditetspreferens”, uppstår stagnation. ”Orsaken till att detta händer i ett 'moget' samhälle är att den existerande kapitalstockens stora storlek sänker kapitalets gränseffektivitet (lönsamhet) och på så sätt också verkar nedslående på förväntningarna om framtida kapitalavkastningar. ” (16) Stagnation och kris såg Keynes därmed som ett uttryck för kapitalets oförmåga eller ovilja att acceptera minskad lönsamhet.

Krisen är ett resultat av "överinvestering" som drivits fram av "förväntningar som måste sluta i missräkningar". Krisen inträffar inte på grund av att "samhället i dess helhet icke kan använda mera investeringar på ett förnuftigt sätt", utan på grund av att "det plötsligt uppstår tvistemål om den förväntade avkastningen", och "sedan tvivlet väl uppstått, sprider det sig hastigt". Under högkonjunkturen "inträder det besvikelse på en överdrivet optimistisk och överdrivet livlig marknad" och det leder till "en kraftigt stegrad likviditetspreferens". Detta är upphovet till krisen. (18)

Nästan sjuttiofem år före Keynes hade Marx påpekat ”att endast en accelererad kapitalexpansion tillåter en ökad sysselsättning.” (20) Men Keynes gillade inte Marx, som han ansåg i huvudsak delade klassikernas antaganden. Dessutom ville Keynes såklart utveckla åtgärder för att förbättra och försvara systemet, inte omkullkasta det. Marx hade också behandlat penningen mycket, men då som ”bytesvärdets självständiga form”. Som penningform är värdet en dubbelnatur som redan innehåller kriselement: anhopning. Bank- och kreditsystemet utvecklas därför av nödvändighet. Keynes, å andra sidan, gjorde en distinktion mellan industri och finans, en teoretisk klyvning där sambanden upphör. För Marx var räntan en del av genomsnittsprofiten. Räntesänkning kunde säkert bidra till mer investeringar, men någon generalisering kunde inte göras. Mattick hävdar att det var Marx och inte Keynes som bekräftades av krisen. ”Ett årtionde med sjunkande ränta efter 1929 påverkade inte investeringsbesluten i någon allvarlig omfattning.” (23) Och Keynes själv erkände senare att räntejusteringarna hade en begränsad effekt. ”Av detta drog han slutsatsen att det kan bli nödvändigt för staten att direkt kontrollera och leda investeringarna.” (24)

Marx värdeteori

Enligt klassikerna ”härleds” priset från värdet, som bestäms av arbetet, som är nerlagt i varan. Marx accepterade det. ”För Marx utgjorde värdelagen den enda indirekta form, som den samhälleliga organisering av produktionen kunde anta i ett varuproducerande samhälle; men samtidigt var det också en form, som var begränsad till detta samhälle.” (28) Sysselsättningens dynamik förstår Marx således utifrån ”värdelagen”:

Arbetstilldelningen under kapitalismen är en till kapitalismen anpassad form av nödvändigheten att fördela arbetet i bestämda proportioner. Och det är just denna anpassning, som gör att tilldelningen av arbete under kapitalismen framstår som en ”ekonomisk lag”, vilket verkar blint som en naturlag. (31)

Men Marx specifierade också värdeteorin med att klargöra hur det är det abstrakta arbetet som skapar värde, som sitt mått, inte vilket arbetet som helst. Abstrakt arbete ”såsom ekonomisk kategori” är en modern företeelse, specifik för kapitalismen. Marx avslöjade de egentliga, djupare, mekanismerna som de klassiska ekonomerna missat. Efter detta avslöjande blev arbetsvärdeläran därför, för ekonomerna, nödvändig att förkasta.

När ekonomerna övergav värdeläran övergav de också vetenskaplighet och sållade sig helhjärtat till kapitalets perspektiv. För de enskilda kapitalen är deras tillväxt beroende av totalkapitalets tillväxt eftersom det annars inte går att realisera profiten. Hur denna expansion sker påverkar hela ekonomin, för den organiska sammansättningen är olika inom olika ”industrigrenar”, och kan inte helt elimineras (pågrund av produktionsprocessernas mångfasetterade konkreta arbeten). ”Således måste utjämningen av de enskilda profitkvoterna ske inom cirkulationen.” (37) Då vissa branschers låga organiska sammansättning inte ”förlänar deras varor större samhälleligt bruksvärde” än de äger, kan de inte realisera mer än den ”samhälleliga efterfrågan.” Varornas bytesvärde uttrycks i priser men bestäms alltså av värdeförhållanden. Mattick skriver att det inte kan fastställas empiriskt men kan härledas ur ”det faktum att alla varor är arbetsprodukter”. (38) Konkurrensen ger en genomsnittlig, allmän profitkvot, och denna utjämning ”omvandlar värden till produktionspriser”. ”Denna värld av priser är den enda som existerar för kapitalisterna.” (39)

För dem framstår profiten som den del av försäljningspriset som är högre än kostnadspriset. Varor kan således säljas under sitt värde så länge som de säljs över sitt kostnadspris. Det är kring kostnadspriset, eller produktionspriset, som marknadspriset pendlar. (39)

Detta att Marx höll kvar i en värdeteori är en styrka och inte svaghet, hävdar Mattick bestämt. Prisformen är adekvat, skriver Marx, för produktionssättet, men det är värdelagen som ”reglerar” produktionspriserna, även om den inte styr direkt, vilket sker vid handeln på varumarknaden.

Det krävs en pristeori som stämmer överens med värdeteorin, om man vill klargöra om värdeförhållandena verkligen ligger bakom marknads- och prisförhållandena. "Omvandlingen" av värden till produktionspriser tillfredsställer detta teoretiska behov. Marx saknade egentligt intresse för de problem, som berörde den individuella prissättningen; endast värdeförhållandena var av betydelse, samt förvissningen om att skillnaden mellan värde och pris, så som den framstod i verkligheten, varken logiskt eller faktiskt ogiltigförklarade värdebegreppet som nyckeln till kapitalproduktionens "grundläggande lagar". (41-42)

Konkurrensen utjämnar olikheter i den allmänna profitkvoten, det ger inte upphov till den. ”[F]örklaringen av den genomsnittliga profitkvoten förutsätter ett erkännande av dess källa”, som leder oss till att ”[s]ystemet i dess helhet kan underkastas en värdeanalys.” (42) ”För Marx var värdebegreppet det enda sättet att tränga in i kapitalismens förvirrande realitet och dess ständigt växlande utveckling – och hittills är det ingen som kunnat finna något annat sätt.” (43) Mervärdet ligger ”under” ekonomins begrepp, och förklarar rörelsen/dynamiken.

Med ökad produktivitet minskar (bytes)värdet i förhållande till bruksvärdet. Då måste mervärdekvoten höjas, vilket görs med ökad organisk sammansättning. Det är inte bara mer teknik i allmänhet, utan teknik som ger värde. Men den tekniska sammansättningen ökar i förhållande till värdesammansättningen. Om mervärdekvoten antas konstant ger ökad organisk sammansättning en gradvis fallande profitkvot, eftersom det bara är variabelt kapital som skapar värde och profitkvoten ”mäts” (Matticks citattecken) i förhållande till investeringarna som helhet.

Så länge som mervärdekvoten kan höjas i tillfredsställande takt, är profitkvotens tendentiella fall endast latent. För att "påvisa" en fallande profitkvot, kan man tänka sig en fast mervärdekvot i ett i övrigt expanderande kapitalistiskt system. Men det går inte att förutse en situation, där utsugningen inte kan höjas nog mycket för att kompensera profitkvotens tendentiella fall. Marx påpekade själv att den abstrakta framställningen av kapitalutvecklingen inte var nog som grund för förutsägelser om den verkliga världen. Alla kriser under kapitalismen måste förklaras utifrån de givna, empiriska betingelserna, "utifrån den kapitalistiska produktionens, konkurrensens och kreditens verkliga rörelse". Värdeanalysen av kapitalutvecklingen slår fast att "möjligheten till kriser framgår av undersökningen av kapitalets allmänna natur, utan hänsyn till de tillkommande och verkliga förhållanden, som bildar förutsättningarna för den verkliga produktionsprocessen". (53)

Marx upptäcker denna ”lag” som immanent, och alltså oundviklig. Men inre samband är inte omedelbar verklighet. Marx var dock övertygad om att ”den teoretiska övertygelsen om den permanenta nödvändigheten av de rådande förhållandena bryter samman innan den verkliga kollapsen kommer.” (Marx, citerad på 53)

Kapitalet tenderar till utveckling av produktivkrafterna, men de kan växa fortare än lönsamheten. Det blir då en överproduktion av kapital: av produktionsmedel (inklusive arbets- och existensmedel) som inte kan reproduceras och förökas. Från en lönsamhetssynpunkt är överproduktionen samtidigt både för stor och för liten: ”det är för stort i förhållande till det existerande mervärdet, och det är inte tillräckligt stort för att övervinna bristen på mervärde.” (59) ”Det nya uppsvinget har med andra ord både krisen och den destruktion och värdeminskning av kapitalet som krisen åstadkommit som förutsättning.” (60) Själva produktionsmedlen förstörs ju inte fysiskt. Samma ”kvantitet” bruksvärde har nu mindre bytesvärde. Den tekniska sammansättningen förblir samma men värdesammansättningen sjunker.

Eftersom den avtagande lönsamheten, vilken är förknippad med en produktionsskala, som innebär överproduktion av kapital, blir påtaglig inom marknadssfären, framstår den som ett rent marknadsproblem, som en tillfällig obalans mellan utbud och efterfrågan. Och det är den enda förklaring som kapitalisterna kan acceptera. Ty att hänföra krisen till de värderelationer, som ligger till grund för kapitalproduktionen, vore det samma som att acceptera ansvaret för krisen som ett ekonomiskt uttryck för kapitalets utsugning av arbetet. (61)

Krisens orsaker är därför inga ”yttre” eller fysiska orsaker utan förklaras av förändringar av värdeförhållanden. Olika gränser hindrar ökningen av mervärdemängden och ackumulationsprocessen måste omstruktureras kring dessa gränser, som kan röra allt från teknik, lönenivåer, kapitalets storlek, till marknadens omfång, politiska förhållanden, och så vidare. Samtidigt kan man notera att: ”Alla kriser har föregåtts av en genom spekulation förstärkt expansion av produktion och kredit.” (64) Detta har fått många att dra slutsatsen att orsakerna ligger just i spekulationen eller kreditväsendet. Anledningen att symptom och orsak på det här viset blandas samman ligger i oförmågan att se varuproduktionens dubbla karaktär.

[Realisering av mervärde]

Kris och omvandling

Omvandlingen från varu- till penningform blir svårare för varje cykel. Varje kris blir allvarligare i och med socialiseringen, men det uppstår också fler möjligheter till expansion. Produktionskriser blir finansiella kriser, för ”[b]ehovet av likvida medel och försöken att undvika förluster intensifierar prissänkningarna på varor och värdepapper.” (72) Men förbilligandet av konstant kapital verkar som mottendens (förutsatt att ackumulationen ökar vill säga). Marx menade att kris- och depressionsperioder var ”läkningsprocesser” som kapitalet var beroende av; krisen ”balanserar” ackumulationen mot profitkvoten.

Inom denna krissituation görs det försök att höja kapitalets lönsamhet. Om dessa försök inte resulterar i en accelererad ackumulation, betyder inte detta att det finns för mycket mervärde för kapitaliseringen; det betyder i stället att mervärdet, hur stort det nu än är, är otillräckligt för detta ändamål. (79)

Sett till helheten; för skillnader uppstår mellan marknader där vissa kan få specifika problem som brist på investeringar, eller realiseringsproblem. Hur som helst är problemet lönsamheten och inte en fråga om utbud och efterfrågan. Keynes insåg detta. Han såg inte kapitalet som produktivt, och förväntade sig mindre lönsamhet över tid. Han förstod, tvärtemot de flesta andra ekonomer, att efterfrågan/profiten ökar med ackumulationen. Nyckeln till att övervinna ”trögheten” och få igång ekonomin igen låg, enligt Keynes, dock inte i produktionen i sig utan i sparandet och investeringar. Och produktiva investeringar görs bättre av staten än privatkapitalet. Enligt Keynes handlade det inte om ett val mellan kontrollerad eller fri kapitalism, utan om vad som är nödvändigt. Krigen och depressionen tvingade också fram statens ingripande.

Alla de monetära och skattepolitiska åtgärder som Keynes föreslog hade redan vidtagits vid olika tidpunkter av olika regeringar för att trygga sin egen position och det samhälle som de satts att styra. Genom att föra in sin tids förändrade kapitalistiska praktik i den ekonomiska teorin stödde Keynes den expanderande statliga kontrollen såväl praktiskt som ideologiskt. (97)

Av det totala mervärdet måste tillräckligt tillfalla staten för att samhällsstrukturens reproduktion ska kunna upprätthållas. Marknaden balanserar inte detta själv. ”Om deras fortsatta existens är samhälleligt nödvändig, måste de hållas vid liv genom statligt stöd.” (98) Keynes förslag var att med lån från privatkapital skapa ”effektiv efterfrågan” som driver en process mot full sysselsättning. Målet är utvidgad produktion. Nationalskulden ökar visserligen, men ekonomisk och samhällelig kris undviks, och inflationen skär ner skulden på kapitalets bekostnad.

”De lånade medlen är endast monetära uttryck för statens makt att sätta arbetslösa resurser i arbete.” (100)

[Om guldmyntfoten]

Kriget tycktes bekräfta teorin, men poängen var ju att uppnå full sysselsättning då det inte rådde krig. Efter kriget fick staten fullt upp att göra med kapitalexpansionen. Det var inte politikerna/makthavarna själva som velat ingripa i ekonomi, utan de tvingats till det av omständigheterna. En ”renodlad” kapitalism klarade helt enkelt inte av att hantera problemen och den ”kontrollerade” kapitalismen visade sig vara mycket funktionsduglig. Vid sekelskiftet (1800-1900) visade det sig att kriserna inte längre räckte till för att återställa lönsamheten, och med krigen tog upprustning över som huvudsaklig ackumulation, inte för att det var lönsamt utan för att staten kunde realisera profiterna. ”Krigen är inte unika för kapitalismen – men det är däremot de syften för vilka de kapitalistiska krigen utkämpas.” (115) Krig är en form av internationell konkurrens. Första världskriget innebar USA:s verkliga ekonomiska framgång, men trots att nationalrikedomen växte så blev det produktiva kapitalet mindre än den icke-produktiva rikedomen. Nytt sammanbrott följde och bara ett nytt världskrig kunde dra igång ackumulationsprocessen. Efter kriget följde nedskärningar i offentlig sektor och ekonomisk nedgång. Hade det inte varit för statligt ingripande skulle kapitalet vara i depression. (Med andra ord är detta en bekräftelse och inte ett vederläggande av Marx teori.)

Det som producerats för statens räkning ”realiseras” med pengar staten har lånat upp och betalas med skatter eller nya lån.

Eller med andra ord, de produkter som staten "köper", köps inte i egentlig mening, utan erhålles gratis; ty staten har inget annat att återgälda med än sin kreditvärdighet, vilken i sin tur inte har någon annan grund än statens förmåga att beskatta och att öka utbudet av kreditpengar. Hur kreditexpansionen än kommer till stånd, och hur man än handskas med den under expansionen av den av staten framkallade produktionen, så är en sak klar – att det enda sättet att lösa in statsskulden och räntan på denna är att skära ner de nuvarande och framtida inkomster, som skapas inom ekonomins privata sektor. (128)

Det sker alltså inget egentligt profitskapande, utan är ”endast bokföringsposter som måste relateras till statsskulden.” Statliga beställningar och offentlig sektor (icke profitskapande produktion) tar större del av ekonomin på det privatas bekostnad. Och den ”profit” som skapats från denna av staten aktiverade produktion antar formen av fodringar på staten. Det är alltså ingen faktisk profit utan är rent imaginär.

Endast en accelererad kapitalbildning skapar den högkonjunktur som är nödvändig för att betala av skulden. Erfarenheten är dock att högkonjunkturerna inte varit tillräckliga för att skapa budgetöverskott. Ökad offentlig spendering leder bara till ökade inkomster om de ger ökad produktion, annars cirkuleras bara varor. Det kan fungera som smörjmedel för produktiva investeringar, men det är då just de specifika investeringarna som ger förökningen, inte utgifterna. Alltså, det beror helt på vilka investeringar som kan göras om spenderingen hjälper eller inte. Trots det används det som en regulator för ekonomin. I längden sänker den förändrade sysselsättningen lönsamheten, och det är vad som ”avspeglas i den växande statsskulden.” (135)

Kostnaderna för skulden, det vill säga räntan till obligationsinnehavarna, måste komma från de profiter, som skapas inom den relativt sett minskande privata sektorn. Ränteutbetalningen innebär att en del av profiterna överförs från produktivt kapital till lånekapital. Men medan räntan i den privata kapitalproduktionen alltid är en del av den realiserade profiten, har den ränta som betalas till innehavarna av statsobligationer inte någon sådan profitmotsvarighet, eftersom denna ränta betalas på kapital, som inte avkastar någon profit. Den växande statsskulden och räntan på denna kan inte relateras till totalinkomsten, som bestäms av både den offentliga och privata produktionen, utan endast till den del, som inte förts in i ekonomin genom underbalansering av budgeten. Den andra delen faller utanför ekonomin som ett profitproducerande system. Den ökar inkomsten, men då den inte är profitskapande frambringar den inte någon beskattningsbar inkomst, och därför kan den inte betraktas som en kompenserande faktor gentemot statsskulden. (136)

Genom att räkna en utgift som inkomst skapar man illusionen att den växande statsskulden neutraliseras av en växande nationalinkomst. (137)

Så länge spenderingarna bara aktiverar outnyttjade resurser ses det som bättre än depression, men någon gräns måste finnas. Den är svår att empiriskt fastställa utom i specifika fall, men globala tendenser ger tydliga indikatorer. En sådan viktig tendens var bristen på krediter.

Pengar är kapital när det förökas, inte som specifik vara (tex guld). Priset, penningtermen, är beroende av arbetsprocessen (som skapar mer). Utan den förlorar penningen/priset sin funktion. Guldet fungerade som garant för att inte för mycket ”symbolpengar” utgavs. Men kreditväsendet har med tiden blivit allt mer invecklat. Penningsystemet sågs som överflödigt när bankkrediter blev det viktigaste betalningsmedlet (för stater, företag, etc.).

Alla skulder beräknas emellertid i penningtermer. Och även om betalning är gjord och erhållen med check, och dessa checker annullerar varandra i bankernas clearingsystem, så inbegriper dessa transaktioner andra transaktioner i produktions- och bytesprocessen, där valuta tjänar som betalningsmedel. Dessutom bedriver man inte affärer för att ömsesidigt kunna utjämna sina krav på varandra, utan för att göra profit. Intäkterna måste vara större än kostnaderna; man måste tjäna pengar. Det sken-monetära betalningssystemet är enbart ett instrument, som skall göra det lättare att tjäna pengar. Att i kredit- och debetbetalningssystemet se ett penningsystem, är att se penningen enbart som ett bytesmedel. Men fastän det kapitalistiska utbytet är ett utbyte av varor och tjänster som behandlas som varor, så är penningen här mer än ett bytesmedel, eftersom själva varuutbytet endast är ett medel för en utökning av kapitalet. (145)

Mattick talar om realpengar och skenpengar, varav den senare måste backas upp av realtillgångar. Utan dessa kan inte kreditpenningen existera. ”Vanligtvis mäts pengarnas värde i den faktiska köpkraft som de besitter.” (146) Men pengarna besitter köpkraft utan att ha något varuvärde. Guldmyntfoten uttryckte och garanterade egendomsanspråk, och därmed att skenpengarna var uppbackade. Det var en internationell överenskommelse som satte en gräns för skapandet av kreditpengar. Första världskriget kom dock i praktiken att innebära slutet på guldmyntfoten. Med den stora depressionen upphävdes till slut guldmyntfoten, och istället infördes en internationell guldväxlingsmekanism. Att ekonomisk nedgång framträdde som en penninginskränkning fick en del att tro att penningbrist skulle vara orsaken, och att den berodde på de begränsningar av kreditexpansionen som guldmyntfoten satte. Keynes höll med. Men enligt Mattick är det ”helt tydligt att kapitalproduktionens expansion och kontraktion inte var beroende av guldmyntfotens existens eller icke-existens.” (150) Utvidgningen av kapitalproduktionen och kreditexpansionen gick ömsesidigt och ersatte så varupengarna med kreditpengar. ”Frigörelsen från guldet öppnade vägen för en självständig nationell penningspolitik, som hade till uppgift att genom kreditexpansion, inflation och underbalansering av budgeten främja den ekonomiska verksamheten.” (151)

[Om inflation]

När det improduktiva blir institutionaliserat hamnar man i en ond cirkel. Ju mer statligt framkallad produktion, desto mer krav på produktivitetsökning i privata sektorn, som i sin tur tvingar fram mer statligt framkallad produktion, och så vidare.

I blandekonomin ställs således kapitalproduktionen inför ett dubbelt dilemma: dess framtid ifrågasätts både av den snabba tillväxten av dess offentliga sektor och av dess arbetsbesparande teknologi. Ju mer omfattande automationen är, desto större blir också behovet av att möta de sociala konsekvenserna av denna automation med ökade offentliga utgifter. Ju mer staten spenderar, desto mer trängande blir behovet av mer automation. (173)

Mattick om automation och cybernetik

Ekonomisk utveckling: global kapitalism

[Om utrikeshandel]

Keynes teori gällde för en kapitalism som inte utvecklades av egen kraft. Den gav verktyg för att reglera ekonomin på nationell skala, men inte på samma sätt för den internationella. Keynes hoppades på att länder genom nationella ingripanden i ekonomin skulle utvidga produktionen och med det kunna öka också den internationella handeln. Tyvärr tycktes utvecklingen vara likgiltig mot outvecklade länder. Bistånd behövdes till de underutvecklade länderna, i form av gåvor, lån och investeringar. Enligt Keynes skulle bara måttliga investeringar behövas för att initiera en snabb utveckling. Men den höga investeringstakten efter andra världskriget ökade bara klyftan mellan rika och fattiga länder.

Liksom ökad statligt framkallad produktion är den keynesianska lösningen på problemet med kapitalstagnation i de avancerade länderna, så är ökat utländskt bistånd dess program för en snabbare utveckling i de underutvecklade länderna. Med denna slutsats lämnar keynesianerna frågan, ty det ligger inte inom deras kompetensområde att omsätta sina teorier i praktiken. (203)

Ett sätt för stagnerande kapital att motverka en fallande profitkvot är ”genom yttre expansion och förbättra sin räntabilitet genom import av profiter från utlandet.” (221)

[Det imperialistiska imperativet]

[Statskapitalism och värde]