Metropolen

Staden är enligt Michael Hardt & Antonio Negri inte bara den konstruerade miljö som (åter)skapar multituden, med sina sociala relationer, vanor, begär och kulturella kretslopp, de beskriver staden som en "oorganisk kropp", eller en "multitudens kropp utan organ". De använder begreppet metropolis/metropol för den urbana miljö där biopolitisk produktion koncentreras. Då den biopolitiska produktionen uppstår ur och producerar det gemensamma finns det en stark koppling mellan metropolen, multitiden och det gemensamma. "The metropolis is a factory for the production of the common." (Commonwealth, s. 250)

Metropolen, så som Hardt & Negri använder begreppet, uppstår i och med den biopolitiska produktionens tilltagande dominans i takt med övergången till postfordism. Hardt & Negris resonemang grundar sig i mångt och mycket i tesen om produktionens relativa autonomi, det vill säga att produktivkrafterna inte längre är (i lika hög grad) "instängda" i fabriken, kontrollerad av kapitalet, och därför potentiellt förmöget att skapa självständigt och fritt. Metropolen bekräftar denna tes, menar de. För i fabriken organiserade kapitalet produktionen från vilken de kunde exploatera merarbetet, alltså producera profit. I metropolen däremot kan inte kapitalet på samma sätt producera profit utan måste i högre grad extrahera profiten från redan skapad rikedom genom "rent" (ränta, avkastning).

En annan definierande aspekt av metropolen är dess så kallade "aleatoriska" möten, oförutsedda möten mellan singulariteter, vilket ska förstås i kontrast till den monotona upprepningen av det samma/lika, som är vanligare i mindre sammanhang. Metropolen är "öppen" och hela tiden föränderlig till skillnad från den lilla tätorten som istället tenderar till konformism. Detta ska dock inte tolkas som att metropolen per definition är mer progressiv än mindre samhällen, då mötenas utgång inte är på förhand givna. Vi vet till exempel hur metropolens gemenskaper ofta kan ta vad Hardt & Negri kallar "korrumperade" former, som att reproducera familjen, nationen, etc. Det är multitudens projekt att skapa de platser och rum där möten mellan singulariteter kan organiseras politiskt. Det handlar både om att främja och stärka glädjefulla affekter och att lära sig undandragande och upplösning av korrupta sammansättningar.

Organisering av möten är inte bara en politisk och kulturell fråga utan framför allt en ekonomisk. Olika former av "rent" används, förutom som utsugning av det gemensamma, också som vapen för att dela upp, segregera och exkludera delar av multituden. Hardt & Negri kallar det för "desocialization of the common."

"Rent and real estate are omnipresent apparatuses of segmentation and control that extend fluidly throughout the urban landscape and configure the dispositifs of social exploitation. The very fabric of the contemporary metropolis wields a silent economic control that is as vicious and brutal as any other form of violence." (Commonwealth, s. 258)

Urbana uppror måste därför riva de sociala och fysiska murar som fragmentiserar multituden. De måste slå mot de barriärer och former av kontroll som är essentiella för kapitalets dominans. Genom attacker mot skolor, arbetsförmedlingar, kollektiva och privata transportmedel etc. kan de förutsättningar som behövs för att ordna och upprätthålla kapitalets kontroll förstöras. Problemet och utmaningen för uppror i metropolen, enligt Hardt & Negri, är att skapa strukturer som försvarar landvinningarna. I fabrikerna, till exempel, kunde arbetarmotståndet kanaliseras och översättas till kamp om lönen (både på individuell och samhällelig nivå, som välfärd). Det är svårare att åstadkomma i metropolen eller i den biopolitiska produktionen över huvud taget. Det gäller att konstituera multitudens institutioner.

Vidare läsning

• Guldfiske: Metropolen - fabriken utan väggar