Om logistik och övergång

Logistik och motsättning

Logistics and opposition och Now and never i Communization and its discontents.

Det existerar idag, enligt Toscano, inga visioner och större planer eller idéer om övergång (transition) till ett frigjort samhälle. I de samtida radikala projekten finns bara avbrott, undandragande, negation. Det är främst Det stundande upproret som Toscanos kritiserar här, men det är alltså också en mer allmän trend. Tiqquns (och andras) hävdande att kamper nu inte sker i och om produktionen utan cirkulationen, och att fokuset därför bör ligga på avbrott av dessa flöden, sabotage och uppbrytning av infrastrukturen, är enligt Toscano otillräckligt. Han förstår det också (felaktigt) som att Tiqqun och andra tror att avbrotten i sig genererar kollektiva organ för nya livs-former.

Materialism and strategy are obviated by an anti-programmatic assertion of the ethical, which appears to repudiate the pressing critical and realist question of how the structures and flows that separate us from our capacities for collective action could be turned to different ends, rather than merely brought to a halt.

Toscano kallar dessa projekt för "an intransitive and intransigent revolt", alltså att de ignorerar frågan om övergång. De karaktäriseras av att de förkastar alla sorters program, att mål och medel blir identiska, och att praktiken är omedelbart (immediatistisk; inriktad på omedelbara resultat). Det är inte bara Det stundande upproret som kritiseras, i tex Now and never riktas en snarlik kritik också mot kommuniseringsströmningen. Frågan om strategi faller bort med det här perspektivet, enligt Toscano. Antingen anammas en a- eller antihistorisk hållning eller så historiseras det på ett sådant sätt att det rådande tillståndet äntligen är det rätta för omedelbar kommunisering. Men ingenting talar för att omedelbar negation skulle vara effektiv negation. Det duger inte, menar Toscano, att teoretiskt postulera vad som måste ske om det helt enkelt inte förekommer i något form, som tendens eller embryon.

Centralt för den här trenden är intensifieringen och expansionen av globala distributionskedjor och logistik. Dessa cirkulationssystem och nätverk har blivit stadens huvudsakliga intresse och syssla. Toscano hänvisar till Sergio Bologna som hävdar att det är snarare logistiken som karaktäriserar postfordismen. Särskilt viktigt är det idag med "supply chain management", dess hastighet, flexibilitet, översikt, kontroll, etc. Allt detta har spelat en central roll för toyotismen, och bör kanske rent av betraktas som viktigare än (arbetets) organiseringen inom arbetsplatsens väggar. Det är alltså inte fel att ta sin utgångspunkt från detta när radikala projekt och strategier formuleras, men till skillnad från Osynliga kommittéen och andra, är enligt Toscano logistiska centran inte så mycket viktiga som måltavlor för sabotage som för arbetarmakt. De kan och bör tas över. Han hänvisar gillande till Mumford och Harvey om vikten av "reconfiguration". Logistiken är central för den omstrukturering de har tänkt sig. Och det et är enligt Toscano mycket radikalare att fråga om dessa andra bruk än om hur det saboteras.

En grundläggande aspekt för all strategi är frågan om makt, den organiserade kapaciteten genomföra de åtgärder man företagit sig. För de som begränsar sig till avbrott och undandragande avsägs varje form av dubbel- eller mot-makt, vilket helt enkelt gör eventuella åtgärder och alternativa livsformer irrelevanta. Att som Osynliga kommittéen, Theorie communiste, Endnotes och andra, enligt Toscanos läsning, sätta sin tilltro till att upproren/revolutionen/kommuniseringen i sig ger svaren på alla frågor, det tror Toscano helt enkelt inte på.

Synliggörande och övertagande

Logistics, counterlogistics and the communist prospect.

Vi behöver teori, skriver Bernes, för att fråga oss själva var vi är, var vi är på väg, och för att reflektera över i relation/respons till vilken (praktisk) erfarenhet som teorin har växt fram. Teori handlar med andra ord om att konstruera kartor. Att knyta ihop rum, flöden, spår, dra deras linjer och synliggöra mönster. Teori i den här meningen är intimt kopplat till strategi.

Bernes utgångspunkt är blockaden av hamnen, höjdpunkten för Occupyvågen. Varför det blockerades, och hur, av vilka, osv. Centralt blir logistiken.

But logistics is more than the extension of the world market in space and the acceleration of commodital flows: it is the active power to coordinate and choreograph, the power to conjoin and split flows; to speed up and slow down; to change the type of commodity produced and its origin and destination point; and, finally, to collect and distribute knowledge about the production, movement and sale of commodities as they stream across the grid. (180)

Parallellen mellan logistik och cybernetik är uppenbar. Flöden av varor behöver flöden av information. Systemet behöver insyn, översikt och representation. Här kan en kontralogistik intervenera som en krigskonst: slå till där det känns och bli lika flexibel.

Possession of such a counterlogistical system, which might be as crude as a written inventory, would allow antagonists to focus their attention where it would be most effective. Taking, for example, the situation of the French pension law struggles of 2010, in which mobile blockades in groups of twenty to a hundred moved throughout French cities, supporting the picket lines of striking workers but also blockading key sites independently, the powers of coordination and concentration permitted by such a system are immediately apparent. (187)

Blockaden har också vad Bernes kallar ett existentiellt värde. I avbrotten kan den vägran och makt som de facto utövas smitta och ge synergieffekter. Istället för att bara se det som något negativt, som Toscano gör, har taktiken en potential att synliggöra både "systemets" funktioner och samtidigt proletärers förmåga att faktiskt göra motstånd. Synligheten (visibility) gör det möjligt för fler att se och förstå sammanhang och effekter/konsekvenser. Människor börjar se sig själva som aktörer. (Det finns här, tror jag, också möjligheter till genuint allmänt intellekt.)

Mot Toscano invänder Bernes också att det inte alls nödvändigtvis finns progressiva potentialer i all teknologi som kan återtas. När det gäller logistik handlar det om mer än bara effektivisering. I själva verket ökar logistiken inte produktivitet, bara cirkulationens räckvidd och hastighet. Löneskillnader baserade på en global arbetsdelning är inbyggt i systemet. Logistiken är som sådant ämnat och utformat för cirkulering av varor, inte bruksvärden.

We might also question the reconfiguration thesis from the perspective of scale. Because of the uneven distribution of productive means and capitals — not to mention the tendency for geographical specialisation, the concentration of certain lines in certain areas (textiles in Bangladesh, for instance)— the system is not scalable in any way but up. It does not permit partitioning by continent, hemisphere, zone or nation. It must be managed as a totality or not at all. Therefore, nearly all proponents of the reconfiguration thesis assume high-volume and hyper-global distribution in their socialist or communist system, even if the usefulness of such distributions beyond production for profit remain unclear. Another problem, though, is that administration at such a scale introduces a sublime dimension to the concept of “planning”; these scales and magnitudes are radically beyond human cognitive capacities. The level of an impersonal “administration of things” and the level of a “free association of producers” are not so much in contradiction as separated by a vast abyss. Toscano leaves such an abyss marked by an ominous appeal to Herbert Marcuse’s concept of “necessary alienation” as the unfortunate but necessary concomitant of maintenance of the technical system. Other partisans of the reconfiguration thesis, when questioned about the scaling-up of the emancipatory desires and needs of proletarian antagonists to a global administration invariably deploy the literal deus ex machina of supercomputers. Computers and algorithms, we are told, will determine how commodities are to be distributed; computers will scale up from the demands for freedom and equality of proletarian antagonists and figure out a way to distribute work and the products of work in a manner satisfactory to all. But how an algorithmically-mediated production would work, why it would differ from production mediated by competition and the price-mechanism remains radically unclear, and certainly unmuddied by any actual argument. Would labour-time still be the determinant of access to social wealth? Would free participation (in work) and free access (in necessaries) be facilitated in such a system? If the goal is rather a simple equality of producers — equal pay for equal work — how would one deal with the imbalances of productivity, morale and initiative, which result from the maintenance of the requirement that “he who does not work does not eat”? Is this what “necessary alienation” means? (195-196)

Att ta över logistiken kräver alltså omedelbart globalt övertagande, inte helt olikt Theorie communistes idé om kommuniseringens löpeld. Om målet inte är något annat än att administrera logistiken annorlunda kommer vi alltså behöva handla, istället för att bli mer självförsörjande, eller med andra ord: påtvinga arbete. Förr kanske det hade funkat, men knappast efter avindustrialiseringen och globaliseringen. (Och då har vi inte ens nämnt finans...)

We might work to disseminate the idea that the seizure of the globally-distributed factory is no longer a meaningful horizon, and we might essay to map out the new relations of production in a way that takes account of this fact. For instance, we might try to graph the flows and linkages around us in ways that comprehend their brittleness as well as the most effective ways they might be blocked as part of the conduct of particular struggles. These would be semi-local maps — maps that operate from the perspective of a certain zone or area. From this kind of knowledge, one might also develop a functional understanding of the infrastructure of capital, such that one then knew which technologies and productive means would be orphaned by a partial or total delinking from planetary flows, which ones might alternately be conserved or converted, and what the major practical and technical questions facing a revolutionary situation might look like. How to ensure that there is water and that the sewers function? How to avoid meltdown of nuclear reactors? What does local food production look like? What types of manufacture happen nearby, and what kinds of things can be done with its production machinery? This would be a process of inventory, taking stock of things we encounter in our immediate environs, that does not imagine mastery from the standpoint of the global totality, but rather a process of bricolage from the standpoint of partisan fractions who know they will have to fight from particular, embattled locations, and win their battles successively rather than all at once. None of this means setting up a blueprint for the conduct of struggles, a transitional program. Rather, it means producing the knowledge which the experience of past struggles has already demanded and which future struggles will likely find helpful. (200-201)

Den logistiska staten

Lineaments of the logistical state.

Toscano menar att Bernes har en för ensidig bild av utvecklingen. I Kina tex har arbetarna snarare ökat både löner och militans. Det är därför inte alls nödvändigtvis så att logistiken i sig tvingar fram en bestämd utveckling. Toscano tror att Bernes fallit offer för en "baleful materialist teleology" som döljer nyanserna. Toscano är inte övertygad om att logistiken är mer fientlig än fabrikerna.

Han ser inte heller det lokala självförsörjande samhället som en gångbar idé, snarare är världsmarknaden en förutsättning (men inte "framework", vad nu det betyder) för övergången. Någon slags "delinking" är inte möjligt, enligt Toscano, eftersom människor inte kommer ta saker i sina egna händer.

Slutligen skiftar Toscano perspektivet något. Kanske är nyckelspelaren i cirkulationen staten. Toscano tar upp Lefebvres teori om staten och menar att den kan vara en god grund för fortsatt diskussion. Enligt Lefebvre är staten initialt identifierad med en specifik produktion av rum, territorium. Genom produktionen av energi, som i första hand ligger hos staten, finns en intim koppling till politiskt rum, "state-space".

Logistics, broadly construed, is a critical field for the reproduction of the relations of production, in which the state intervenes as producer of capitalist space. This logistical imperative – to lay out the space of stocks and flows for the optimal reproduction of capitalist relations – involves the state precisely to the extent that reproduction is not a matter of logic, but of strategy.

Toscano slutar ganska abrupt med att detta bara är en aspekt som komplicerar diskussionen (inte minst för honom själv).