White Skin, Black Fuel. On the Danger of Fossil Fascism
Från Krigsmaskinen
Nedan följer några av de förklaringar och slutsatser av mer övergripande karaktär som jag antecknade under läsningen och tar med mig:
- Klimatförändringarna utgör tillsvidare ett revolutionärt problem utan ett revolutionärt subjekt.
- Författarna skiljer på ett generellt fossilt kapital och primitiv ackumulation av fossilt kapital. Det generella fossila kapitalet innefattar kapital för vilket fossila bränslen är en förutsättning för produktion av andra varor. Primitiv ackumulation av fossilt kapital innefattar den fossila bränsleindustrin. När de enbart skriver fossilt kapital avses den förstnämnda totaliteten.
- The American Petroleum Institute (API) hade redan på 1960-talet rudimentär kunskap om att utsläpp av koldioxid genom fossil förbränning leder till en uppvärmd atmosfär. Det primitiva fossila kapitalet har alltså vetat i sex decennier.
- Ändliga fossila bränslen extraherad ur jorden som olja, kol och gas kan, av inte minst ultranationalister, sägas tillhöra ett nationellt ”vi”. Någon motsvarighet finns inte bland de förnybara bränslenas mer gränslösa energiflöden från sol, vind och vatten. Ett internationellt effektivt utnyttjande av förnybara bränslen genom export och import kräver följaktligen en kosmopolitisk koordinering bortom den nationella jorden och dess ändliga bränslen. De flödande energiformerna kritiseras och ratas därför ofta av nationalister – trots att de ibland kan vara minst lika ekonomiskt lukrativa som fossila industrier för den nationella ekonomin. Samtidigt är det de fossila bränslena som har möjliggjort att kapitalet kan överskrida nationella gränser och som har gjort jorden till en globalt allokerad fabrik med en likaledes global elit. Denna elits generella intresse av att bibehålla den rådande sociala och fossila ordningen delas, ironiskt nog, av ultranationalister som ofta när antipati mot och konspirationsteorier om just globala eliter.
- Konspirationsteorierna om den globala uppvärmningen är många, exempelvis varianter av att det är antikapitalisters, socialisters eller kulturmarxisters senaste påhitt och försök till globalt världsherravälde efter kommunismens fall. Vad som gör en del av teorierna unika, som konspirationsteorier betraktade, är att de är såväl allmänt spridda, populära och helt avfärdade av vetenskapen, samtidigt som de är väl förankrade i dominerande klassfraktioner. När det ekonomiska intresset styr och står i konflikt med vetenskapen och verkligheten får de sistnämnda stå tillbaka för ”post-sanningar” som bekräftar rådande system. Såtillvida avviker dessa konspirationsteorier om den globala uppvärmningen från sin genre som litteraturvetaren Fredric Jameson har kallat ”the poor man´s cognitive mapping”. De utgör snarare en kognitiv kartläggning av rika vita män som inte ens vågar förlita sig på menlös kapitalistisk ”climate governance” i rädsla för vad den skulle kunna åstadkomma om den styrdes om till att faktiskt förverkliga löftena om en politik mot global uppvärmning. Hela den materiella basen för kapitalets ackumulation är hotad om det blir tal om att avveckla den globala uppvärmningens orsaker. Därmed är dessa konspirationsteorier heller inte ett uttryck för ett obehag med rådande maktförhållanden och status quo, utan tvärtom ett försvar av den rådande sociala ordningen när dess legitimitet är hotad. Däremot utgör dessa konspirationsteorier, precis som genren i stort, för människor som identifierar sig med och är lojala med den rådande fossila ordningens business-as-usual, fortsatt exempel på degraderade figurer av det senmoderna kapitalets logik; ett söndrat substitut för vad som förr brukade kallas klassmedvetande. Såtillvida finns det en klass-överskridande allians där den ena, mäktigare, grupperingen inte vill erkänna att ett system som tjänar den så väl också medför en sådan förintelse. Och den andra, folkligare, grupperingen inte förmår att se kapitalets totalitet, dess form och fossila mediering. Världens tilltagande klimatkaos får, enligt det fossila kapitalets talesmän och dess försvarare, inte förstås som en produkt av systemet som sådant utan måste projiceras på en extern fiende vars eliminerande kommer att återupprätta ordningen. Rädslorna, maktlösheten, oron och paranoian måste kanaliseras bort från deras faktiska orsaker i en psykologisk akt av kompensatorisk kontroll. I Europa är det ofta muslimer som på olika sätt får vara syndabockar med anklagelser om exempelvis klimatfarlig överbefolkning med många barn och krav på återvandring. Genom att reagera på klimatforskningen med förnekelse har det fossila kapitalet inte enbart bidragit till att förhindra en reell politik mot global uppvärmning utan även närt den samtida ytterhögern genom att legitimera den intellektuellt.
- Kolonialismens omnipotenta död finns numera i atmosfären, men i enlighet med kolonialismens och rasismens historia och logik drabbar den först och främst de samhällen och människor som har haft minst att göra med utsläppen som genererar denna förintande process. Detta gäller oavsett om exemplen hämtas från fattigare eller rikare delar av världen. Rasifierade tenderar exempelvis att i större utsträckning bo i områden som ligger närmare industriområden och stora vägar med sämre luftkvalité och som genom mycket asfalt är mer utsatta under de allt mer frekventa extrema värmeböljorna. Förr eller senare lär emellertid klimatkrisen och situationen bli desperat för alla på det norra halvklotet. Den styrande makten kan då gå in i ett högre växelläge för att behålla makten under allt mer brutala förutsättningar. Om den politiska makten tillhör ultranationella kan den med Adornos ord utveckla ”en existensens kult” och jämställa det existerande med existensen som sådan och furiöst försvara det vita privilegiet, fossila bränslen, bilkörandet och flygandet med alla till buds stående medel – oavsett om klimatkrisens faktiska orsaker erkänns eller ej. Risken är emellertid att tidpunkten när politiker slutligen tvingas att mobilisera samhällets alla resurser för att möta klimatkrisen kommer försent (”At 10°C, the blondest Swedes will be reduced to cinders too”).
- Att priviligierade grupper kan ge uttryck för en social sadism mot mindre bemedlade människor är känt sedan länge. Men det går numera även att skönja en slags ekologisk sadism riktad mot förkämpar mot klimatkrisen som Greta Thunberg.
- Förnekelsen av global uppvärmningen kan vara såväl bokstavlig och tolkande som implicerande. Bokstavlig förnekelse innebär just ett explicit förnekande. Tolkande förnekelse innebär att händelser och dess orsaker och verkan relativiseras bort. Detta verkar exempelvis vara den dominerande hållningen hos både dogmatiska marknadsliberala ny-optimister och konservativa populister, för vilka kapitalismens generella utveckling alltid är god, rätt och riktig och omöjligen kan vara något annat. Implicerande förnekelse innebär att den globala uppvärmningen och vetenskapen om den erkänns, men att inga ambitiösa politiska åtgärder trots det sätts in åt problemet. Detta är det dominerande förhållningssättet till klimatkrisen i avancerade kapitalistiska länder, som Sverige, där den fossildrivna kapitalackumulationen fortsätter mer eller mindre som vanligt. Ytterhögern utgör såtillvida ingen avvikelse utan kan snarare sägas utgöra en försoning då den istället för den gamla klichén om att ”vi säger vad du tänker”, och ett bokstavligt förnekande, kan sägas ge uttryck för att ”vi tänker och tycker vad du gör”. Frånvaron av en reell politik mot klimatkrisen och ett radikalt förändrat beteende implicerar ett förnekande eller åtminstone ett förringande av den globala uppvärmningen. Så tillsvidare kan inte bara ytterhögern med sin pro-fossila politik säga sig beskriva en faktisk situation utan också ge uttryck för den som en politisk vilja.
- Adorno menade att den kapitalistiska totaliteten är irrationell och kan därför inte anpassas efter verkligheten den producerar varför den på ett eller annat sätt måste bryta med den: ”Människor är ofrånkomligen lika irrationella som världen de lever i”. Vidare kan den globala uppvärmningen och dess orsaker erkännas även av ytterhögern, men då främst med en fatalistisk uppgivenhet om att det ändå inte har någon större betydelse vad som görs. I enlighet med fascismens uttalade dödsdrift går det då att hävda att den fossila förbränningen likväl kan fortgå. Först massmord, sedan självmord, var som bekant nazitysklands levnadsförlopp. Möjligheten till en ekologiskt medveten fascism som tar till totalitära metoder för att hantera klimatkrisen nämns också, men kortfattat och förvånansvärt nog utan referens till geograferna Joel Wainwrights och Geoff Manns Climate Leviathan (2017). I den behandlar författarna olika idealtypiska och mer eller mindre totalitära framtidsscenarier som en reaktion på klimatkrisen.
- Den samtida ultranationalismen är i någon mån enbart en förstärkning av den nu dominerande liberala business-as-usual, fast mer av samma och snabbare – oavsett om det handlar om fossila bränslen, rasism eller misogyni.
