Skillnad mellan versioner av "Gudomligt våld"

Versionen från 28 december 2008 kl. 17.55

Gudomligt våld (och revolutionärt samt rent våld) kallade Walter Benjamin det våld som är motsatsen till mytiskt våld, med vilket han menade både det rättskonserverande och det rättsetablerande våldet. Det gudomliga våldet är anarkistiskt, det vill säga rättförstörande, upplösande av all suveränitet. Benjamin utvecklar detta i den klassiska essän ”Försök till en kritik av våldet” (i Bild och dialektik, Symposion, 1991), som kommenterats av flera tänkare, bland andra Jacques Derrida, Giorgio Agamben och Slavoj Zizek.

Sammanfattning

För Benjamin gör en kritik av våldet sig endast begriplig inom den “symboliska rättsordningen”, dvs. alla former av auktoritet eller auktorisering. Men den kritiken har alltid inskrivits i distinktionen mellan medel och slutändamål. En sådan kritik syftar aldrig till att döma våldet i sig självt utan endast dess tillämpande. Benjamins kritik av våldet gör anspråk på att överskrida den rättsliga sfären och tillhör vad han kallar en historiefilosofi. “Det mest fundamentala i den europeiska rätten är tendensen att förbjuda individuellt våld och att fördöma det, därför att det hotar inte en eller annan lag, utan själva den juridiska ordningen”. Det ligger i rättens intresse att utesluta våld som hotar dess ordning och att monopolisera våldet, i betydelsen Gewalt, våldet som auktoritet. “Detta monopol syftar inte till att skydda vissa rättvisa och legala ändamål utan rätten själv.”

Jämte staten garanteras emellertid arbetarna strejkrätt. Generalstrejken visar dock på strejkens gränser. Sker övertramp stämplas detta som illegalt, och om det ignoreras står vi inför en revolutionär situation. “En sådan situation är i själva verket den enda som gör det möjligt för oss att tänka rättens och våldets homogenitet, våldet som utövande av rätt och rätten som utövande av våld. Våldet är inte utom rättsordningen. Det hotar rätten inom rätten.”

Det är det grundande våldet som gör en verklig kritik av våldet självt möjligt. Det grundande våldet berättigas genom hänvisning till “en pågående eller kommande etablering av en ny rätt: av en ny stat.”

“Benjamin börjar med att särskilja två slags våld, det grundande våldet och det bevarande våldet, men måste vid en viss punkt medge att det ena inte så radikalt kan skiljas från det andra, eftersom det så kallade grundande våldet ibland ‘representeras’, och nödvändigtvis repeteras, i ordets starkaste bemärkelse, av det bevarande våldet.” (Derrida)

Det går inte tillskriva det gudomliga våldet någon specifik substans, det vill säga inget konkret uttryck av våldet kan sägas vara gudomligt eller mytiskt. Skillnaden ligger i om våldet relaterar till något yttre. Det mytiska våldet är ett medel till ett mål, medan det gudomliga våldet är ”rent” i meningen att det, med Agambens ord, söker “en destination inom medlens egen sfär, utan avseende på de mål de tjänar”. Det “står i förhållande till sin egen karaktär av medel.”

Litteratur

• Benjamin, Walter. ”Försök till en kritik av våldet”, i Bild och dialektik. Essayer i urval och översättning av Carl-Henning Wijkmark. Symposion, 1991.
• Derrida, Jacques. ”Benjamins förnamn”, i Lagens kraft - Auktoritetens mystiska fundament.
• Agamben, Giorgio. Undantagstillståndet, kap 4 ”Gigantomachia runtom en tomhet”.
• Zizek, Slavoj. Violence. Six sideways reflections.