|
|
| Rad 1: |
Rad 1: |
| − | [[Bild:Mattick_mini.jpg|left]]'''[[Marx och Keynes]]''' - Paul Matticks klassiska ''Marx och Keynes. Blandekonomins gränser'' från 1969 visade hur [[Karl Marx]] kristeori inte motsades av efterkrigstidens högkonjunktur, och utvecklade en kritik av Keynes ekonomiska teori (inte bara av de politiska dimensionerna av keynesianismen, vilket annars var vanligt bland marxister). Till skillnad från de som anammade keynesianska argument för ekonomisk styrning (socialism som planering) hävdade Mattick att kapitalismens kriser i det långa loppet inte kan lösas genom statligt styrd efterfrågan. Mattick påpekade att förutsättningarna för det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden inte alls var statligt styrd efterfrågan utan förstörelsen av överskottskapital. Det var inte övermättade marknader utan överackumulation av kapital som var källan till krisen, och därmed var det snarare avskrivning av betydande mängder kapital som förklarade det efterföljande uppsvinget. Den här förklaringen implicerade att ”lösningarna” på krisen endast var tillfälliga. Mattick menade att offentliga utgifter förr eller senare skulle stöta på objektiva gränser, bestämda av kapitalackumulationen, eftersom de nödvändigtvis sänker ackumulationsgraden. | + | [[Bild:Mini_therborn.jpg|left]]'''[[Frankfurtskolan - Till kritiken av den kritiska teorin|Till kritiken av den kritiska teorin]]''' - Den marxism som präglade de tyska revolutionärerna omkring 1920 var djupt genomsyrad av en tydligt hegelsk läsning av Marx. Två viktiga konsekvenser av hegelianismen, enligt Therborn, är kritiken av vetenskap (efter Lukács förstådd som en kontemplativ ståndpunkt) och “historicism”. I kontrast till denna marxism hävdar Therborn att “Lenins syn på arbetarklassen var konkret och sammansatt.” (12) Där tar vetenskapen en central plats i ledningen av partiet, som förmedlar den till arbetarklassen. Den västerländska marxismen, från och med Rosa Luxemburg, präglades däremot av en “mytisk omedelbarhet” i förhållande till “revolutionens aktualitet”. Inte bara de tyska kommunister som av Lenin kritiserats för “radikalism” utan också Lukács, Korsch och med det Frankfurtskolan kan därför, enligt Therborn, placeras i samma fack. |
| | | | |
| | | | |
| − | [[Bild:Mini_vogel.jpg|left]]'''[[Against nature]]''' - Mot Engels förståelse av marxismen som vetenskap utvecklades med start hos Lukács en mer kritisk filosofisk reflektion som involverade en rad epistemologiska invändningar mot den traditionella uppfattningen om den "vetenskapliga metoden". Men samtidigt antogs en utomsocial sfär, "naturen", som giltigt objekt för vetenskaplig undersökning. Denna metodologiska dualism ledde, enligt Vogel, Lukács till självmotsägelser. Till skillnad från Lukács försökte Frankfurtskolan, framför allt Horkheimer och Adorno, gå längre och inkludera naturvetenskapen i sitt kritiska projekt. Genom att göra så anspelar de på en "natur" som vetenskapen antas förstöra; de målar in sig i ett självmotsägande hörn där dualismen upprätthålls. Vogel menar att den västliga marxismen och den kritiska teorin, fram till och med Habermas, har vidhållit en sådan problematisk dualism. Problematiken bottnar i en spänning mellan å ena sidan den klassiska tyska filosofin som betonar kunskapens aktiva och sociala karaktär, och å andra sidan materialismens betoning på underliggande sociala rörelsemönster som konstituerande av den aktiva och sociala kunskapen. Marxismen har gjort anspråk på att överskrida denna problematik, men Vogel menar att dualismen som ständigt dyker upp i relation till "naturen" visar på att problematiken fortfarande är aktuell. | + | [[Bild:Mattick_mini.jpg|left]]'''[[Marx och Keynes]]''' - Paul Matticks klassiska ''Marx och Keynes. Blandekonomins gränser'' från 1969 visade hur [[Karl Marx]] kristeori inte motsades av efterkrigstidens högkonjunktur, och utvecklade en kritik av Keynes ekonomiska teori (inte bara av de politiska dimensionerna av keynesianismen, vilket annars var vanligt bland marxister). Till skillnad från de som anammade keynesianska argument för ekonomisk styrning (socialism som planering) hävdade Mattick att kapitalismens kriser i det långa loppet inte kan lösas genom statligt styrd efterfrågan. Mattick påpekade att förutsättningarna för det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden inte alls var statligt styrd efterfrågan utan förstörelsen av överskottskapital. Det var inte övermättade marknader utan överackumulation av kapital som var källan till krisen, och därmed var det snarare avskrivning av betydande mängder kapital som förklarade det efterföljande uppsvinget. Den här förklaringen implicerade att ”lösningarna” på krisen endast var tillfälliga. Mattick menade att offentliga utgifter förr eller senare skulle stöta på objektiva gränser, bestämda av kapitalackumulationen, eftersom de nödvändigtvis sänker ackumulationsgraden. |
| | | | |
| | | | |
| − | [[Bild:Mini_vanner.jpg|left]]'''[[Till våra vänner]]''' - Upproren är här. "Stabiliteten är död." (13) - Överallt kan de bryta ut, när som helst. Men det är inte revolutionen. Upproren når en gräns som ännu inte har överskridits. De stryps innan förbindelser hinner ske. - Upproren signalerar bortom sina gränser, mot något globalt, men gräver också underjordiska förbindelser med varandra. Vänskaper bildas och formar en historisk kraft som söker en delad "uppfattning av situationen," ett språk. - Upproren hänger samman; de äger rum inom samma tidsliga och rumsliga enhet. "Endast ett perspektiv som förnimmer denna globala aspekt kan belysa dess betydelse." (16) - Vårat historiska parti utgörs av en global diffus konspiration. "Men inom denna råder den största förvirring." (17) Ideologiska skygglappar, ritualer och traditioner är mentalt bråte "som hindrar oss från att greppa vår gemensamma situation" (18). - Att organisera i denna situation handlar om att agera utifrån en delad uppfattning av densamma. | + | [[Bild:Mini_vogel.jpg|left]]'''[[Against nature]]''' - Mot Engels förståelse av marxismen som vetenskap utvecklades med start hos Lukács en mer kritisk filosofisk reflektion som involverade en rad epistemologiska invändningar mot den traditionella uppfattningen om den "vetenskapliga metoden". Men samtidigt antogs en utomsocial sfär, "naturen", som giltigt objekt för vetenskaplig undersökning. Denna metodologiska dualism ledde, enligt Vogel, Lukács till självmotsägelser. Till skillnad från Lukács försökte Frankfurtskolan, framför allt Horkheimer och Adorno, gå längre och inkludera naturvetenskapen i sitt kritiska projekt. Genom att göra så anspelar de på en "natur" som vetenskapen antas förstöra; de målar in sig i ett självmotsägande hörn där dualismen upprätthålls. Vogel menar att den västliga marxismen och den kritiska teorin, fram till och med Habermas, har vidhållit en sådan problematisk dualism. Problematiken bottnar i en spänning mellan å ena sidan den klassiska tyska filosofin som betonar kunskapens aktiva och sociala karaktär, och å andra sidan materialismens betoning på underliggande sociala rörelsemönster som konstituerande av den aktiva och sociala kunskapen. Marxismen har gjort anspråk på att överskrida denna problematik, men Vogel menar att dualismen som ständigt dyker upp i relation till "naturen" visar på att problematiken fortfarande är aktuell. |
Versionen från 9 juli 2016 kl. 13.13
Till kritiken av den kritiska teorin - Den marxism som präglade de tyska revolutionärerna omkring 1920 var djupt genomsyrad av en tydligt hegelsk läsning av Marx. Två viktiga konsekvenser av hegelianismen, enligt Therborn, är kritiken av vetenskap (efter Lukács förstådd som en kontemplativ ståndpunkt) och “historicism”. I kontrast till denna marxism hävdar Therborn att “Lenins syn på arbetarklassen var konkret och sammansatt.” (12) Där tar vetenskapen en central plats i ledningen av partiet, som förmedlar den till arbetarklassen. Den västerländska marxismen, från och med Rosa Luxemburg, präglades däremot av en “mytisk omedelbarhet” i förhållande till “revolutionens aktualitet”. Inte bara de tyska kommunister som av Lenin kritiserats för “radikalism” utan också Lukács, Korsch och med det Frankfurtskolan kan därför, enligt Therborn, placeras i samma fack.
Marx och Keynes - Paul Matticks klassiska
Marx och Keynes. Blandekonomins gränser från 1969 visade hur
Karl Marx kristeori inte motsades av efterkrigstidens högkonjunktur, och utvecklade en kritik av Keynes ekonomiska teori (inte bara av de politiska dimensionerna av keynesianismen, vilket annars var vanligt bland marxister). Till skillnad från de som anammade keynesianska argument för ekonomisk styrning (socialism som planering) hävdade Mattick att kapitalismens kriser i det långa loppet inte kan lösas genom statligt styrd efterfrågan. Mattick påpekade att förutsättningarna för det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden inte alls var statligt styrd efterfrågan utan förstörelsen av överskottskapital. Det var inte övermättade marknader utan överackumulation av kapital som var källan till krisen, och därmed var det snarare avskrivning av betydande mängder kapital som förklarade det efterföljande uppsvinget. Den här förklaringen implicerade att ”lösningarna” på krisen endast var tillfälliga. Mattick menade att offentliga utgifter förr eller senare skulle stöta på objektiva gränser, bestämda av kapitalackumulationen, eftersom de nödvändigtvis sänker ackumulationsgraden.
- Mot Engels förståelse av marxismen som vetenskap utvecklades med start hos Lukács en mer kritisk filosofisk reflektion som involverade en rad epistemologiska invändningar mot den traditionella uppfattningen om den "vetenskapliga metoden". Men samtidigt antogs en utomsocial sfär, "naturen", som giltigt objekt för vetenskaplig undersökning. Denna metodologiska dualism ledde, enligt Vogel, Lukács till självmotsägelser. Till skillnad från Lukács försökte Frankfurtskolan, framför allt Horkheimer och Adorno, gå längre och inkludera naturvetenskapen i sitt kritiska projekt. Genom att göra så anspelar de på en "natur" som vetenskapen antas förstöra; de målar in sig i ett självmotsägande hörn där dualismen upprätthålls. Vogel menar att den västliga marxismen och den kritiska teorin, fram till och med Habermas, har vidhållit en sådan problematisk dualism. Problematiken bottnar i en spänning mellan å ena sidan den klassiska tyska filosofin som betonar kunskapens aktiva och sociala karaktär, och å andra sidan materialismens betoning på underliggande sociala rörelsemönster som konstituerande av den aktiva och sociala kunskapen. Marxismen har gjort anspråk på att överskrida denna problematik, men Vogel menar att dualismen som ständigt dyker upp i relation till "naturen" visar på att problematiken fortfarande är aktuell.
