Frankfurtskolan - Till kritiken av den kritiska teorin
Göran Therborns Frankfurtskolan - Till kritiken av den kritiska teorin skrevs omkring 1970 men gavs ut (på svenska) först 1976 i Arkivs studiehäfteserie som nummer 2-3.
Den marxism som präglade de tyska revolutionärerna omkring 1920 var djupt genomsyrad av en tydligt hegelsk läsning av Marx. Två viktiga konsekvenser av hegelianismen, enligt Therborn, är kritiken av vetenskap (efter Lukács förstådd som en kontemplativ ståndpunkt) och “historicism”. I kontrast till denna marxism hävdar Therborn att “Lenins syn på arbetarklassen var konkret och sammansatt.” (12) Där tar vetenskapen en central plats i ledningen av partiet, som förmedlar den till arbetarklassen. Den västerländska marxismen, från och med Rosa Luxemburg, präglades däremot av en “mytisk omedelbarhet” i förhållande till “revolutionens aktualitet”. Inte bara de tyska kommunister som av Lenin kritiserats för “radikalism” utan också Lukács, Korsch och med det Frankfurtskolan kan därför, enligt Therborn, placeras i samma fack.
Therborn skriver att: “Den kritiska teorin utgår […] från en föreställning om människan som historiens skapande subjekt och konfronterar sedan den mänskliga aktivitetens existerande objektifieringar med människans inneboende möjligheter.” (19) Med detta är den i “överensstämmelse med den tyska idealismen från Kant och framåt”. Den kritiska teorin separerar sig därmed från den moderna vetenskapen eftersom kritiken tolkas som negation av (exempelvis ekonomiska) begrepp. Från den ståndpunkten blir den “borgerliga ekonomin […] ahistorisk men inte inkorrekt eller ovetenskaplig.” (21) Den enligt Therborn paradoxala konsekvensen av den kritiska teorins program blir en överpolitisering av teorin som gör teorin till ett “surrogat för politiken – en ersättningspolitik.” (23)
Mot den kritiska teorins filosofiskt spekulativa karaktär ställer Therborn istället Louis Althussers vetenskapliga kritik. Utifrån den sammanfattar Therborn fyra invändningar:
- “Samhällelig totalitet” är inget vetenskapligt begrepp utan blir till “den mänskliga historiens totalitet vid ett givet ögonblick”, som förstås utifrån människans mål; vilket, verkar Therborn mena, skiljer sig från det vetenskapliga perspektivet som “beakta[r] det nätverk av relationer av vilket [ett samhälleligt faktum] är en del, den struktur som bestämmer faktas plats och funktionssätt.” (42)
- “Det finns i denna historicistiska historieuppfattning inte något utrymme för samhälleliga totaliteter som är oreducerbart sammansatta strukturer eller för en diskontinuerlig utveckling av komplexa strukturer. Samhället kan alltid återföras till sitt skapande subjekt, och historien är detta subjekts oavlåtliga utveckling. […] Detta innebär att begreppet produktionssätt […] i de flesta fall spelar en helt underordnad roll. Kapitalismen uppfattas alltså inte som ett produktionssätt bland andra, utan som ett fullständigt unikt moment i människans historia (eller mera exakt: i hennes försakligade förhistoria).” (42-43)
- “Eftersom den kritiska teorin är mänsklighetens kunskap om sig själv, så kan och får den inte ha en logiskt-systematisk struktur.” (43) Eftersom en sådan skulle göra teorin i sig till en del av totaliteten, istället för kritisk.
- Den “vetenskapliga specificiteten i den marxistiska kritiken av den politiska ekonomin” försvinner.
Historicismen leder, enligt Therborn, till en uppfattning om kapitalismen som “det mänskligas negation”, vilket i sin tur kan leda till att som Lukács se förtingligande som kapitalismens grundläggande innebörd, eller att alienationen av mänsklig aktivitet är det, eller också som Adorno och Horkheimer att utbytet anses vara grundförhållandet. Alla ersätter de, enligt Therborn, “den verkliga historien med en historiefilosofisk konstruktion” (44) och misslyckas förstå det specifikt kapitalistiska produktionssättet i sin konkreta situation. Det innebär att “man otillbörligt reducerar de olika specifika nivåerna och institutionerna i det kapitalistiska samhället till enbart uttryck för ett och samma väsen.” (45) Frankfurtskolan söker en absolut negation som, enligt Therborn, inte är något annat än ett “försök att lyfta sig själv i håret ut ur den existerande kulturen” (46) men som bara ställer dem utan relevans för den “organiserade revolutionära kraften” (som i Therborns huvud är leninistisk).
Therborn hävdar att produktivkrafternas utveckling strukturellt kommer i konflikt med produktionsförhållandena tills dess att en revolutionär situation uppstår. Denna dynamik har “aldrig inkorporerats i de historicistiska tolkningarna av Marx” (48). Det enda som i slutändan blir viktigt då är huruvida proletariatet nått “insikt om sin historiska uppgift, dess klassmedvetande.” (48)
Therborns slutdom om Frankfurtskolan är att det “handlar om en [ultra]västertendens som uttrycker sig negativt, en rent teoretisk vänsterism.” (49) Istället för “komplicerade taktiska och strategiska problem” hänfaller dessa ultravänsterister till den “fulla omedelbarheten” vars yttersta konsekvenser är en reduktionism av vetenskap och politik till ren filosofi. Mycket berodde på deras erfarenhet av fascismen; de formades av (den tyska) arbetarklassens nederlag och den nazistiska kontrarevolutionens triumf, som tog “formen av en dittills oöverträffad monstruositet” som också var “ett direkt hot mot dem själva och deras familjer.” (50) För dem tyckte då en “[b]ehärskad politisk analys […] moraliskt omöjlig; en objektiv vetenskaplig beskrivning av nazismen tycktes innebära en försoning med den”. (51) De förmådde inte heller att efter kriget övervinna detta förhållningssätt, som “blivit alltför fixerad” och “frystes”. Therborn påpekar dock att de “kunnat utveckla en kraftfull och välartikulerad antikapitalistisk ideologi” och “bidragit till återerövrandet av den dimension i Marx’ tänkande som handlar om arbetets och de mänskliga relationernas kvalitativa aspekter i det kapitalistiska samhället”, samt att den “åstadkommit en rad ofta briljanta och inträngande analyser av den borgerliga kulturen”. (51) Frankfurtskolans “speciella historiska erfarenhet” har “bevarat [en] attityd av antikapitalistisk avsky i kristalliserade fragment, aforismer och bilder” som utövar en enorm attraktion på “dem som undergår samma [eller liknande] process”, men:
- Det är nödvändigt [att] gå vidare från upptäckten av kapitalismens fasor till ett försök att förstå den vetenskapligt och att förena sig med massorna för att störta den. Om detta inte kan uppnås, kommer Frankfurtskolan eller någon ny anglosaxisk, italiensk, fransk eller skandinavisk utlöpare av den att ha fyrtio nya år av paralyserad avsky och steril intellektuell virtuositet framför sig. (52)
Några kritiska synpunkter
Therborns stränga althusserianska kritik har åtminstone tre viktiga poänger. Först och främst Frankfurtskolans avsaknad, i synnerhet efter kriget, av inträngande strukturella analyser av de konkreta förhållandena till förmån för en alltför distanserad och abstrakt filosofisk hållning. De analyser som hade gjorts och kom att prägla deras antaganden (främst Pollocks) hade annars möjligen kunnat omvärderas eller om inte annat nyanserats. Kombinationen av (felaktig) analys och filosofisk hållning körde fast dem i återvändsgränden. Som en konsekvens eller ett led av detta kommer också det andra viktiga problemet med Frankfurtskolan, och som Therborn mycket riktigt påpekar, nämligen att dynamiken i kapitalismen inte inkorporeras i teorin; Frankfurtskolan blir oförmögen att se inneboende kristendenser och följaktligen efterkrigstidens speciella natur. Slutligen har Therborn rätt i att kritisera det nära nog absoluta förkastandet av vetenskapen som Horkheimer och Adorno ofta ger uttryck för. Förkastandet grundar sig, som Vogel har visat, på en ensidig förtinglingsteori och som dessutom kräver extra omprövning i ljuset av bland andra Kuhns teori.
Therborn tränger aldrig in i de mer grundläggande frågorna om epistemologi eller Adornos negativa dialektik. Fastän han har rätt i att vara kritisk förblir han alltför onyanserad och tar heller ingen hänsyn till de skillnaderna som finns mellan till exempel Horkheimer/Adorno och Marcuse. Tonvikten på det strukturella och konkreta drivs så långt att kapitalismens djupstruktur negligeras; mot Frankfurtskolans antagande av utbytet som grundförhållande ställs motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, och värdeformen ignoreras helt. (Therborns kritik är med andra ord långt ifrån lika sofistikerad som Postones.) Den genomgående antihegelianismen, som Therborn ärver från Althusser, kastar ut barnet med badvattnet och leder till en rad andra problem som inte ska tas upp här.
