Skillnad mellan versioner av "Anledningar till krig"

Versionen från 22 juli 2021 kl. 12.20

Varför tala om krig? Det kan tyckas som både överdrivet och rent av farligt. Men det finns flera anledningar att faktiskt göra det. När Tiqqun introducerar kriget talar de först om principer, metafysik, livs-form, men snart också om annat. Och för de flesta är det säkerligen mer konkreta fenomen som får dem att tala om krig. Protester och motstånd, hur harmlösa och patetiska den än må vara, hanteras av stater idag mer i termer av upprorsbekämpning. Militärt utrustad polis kontrollerar gatorna när övervakningssystemen, trots allt mer sofistikerade tekniker och algoritmer, inte räcker till. Och behövs mer åtgärder är de styrande inte sena med att införa undantagstillstånd och dekret som sätter rättsordningen ur spel.

Vad som kan tyckas vara en eskalering av särskilda konflikter – med de av etablissemanget utsedda fienderna; "muslimer", "ligister", "extremister", etc – bör snarare, enligt krigsdiskursens förespråkare, förstås som ett sammanbrott av samhällets struktur, alla de uppdelningar som samhällelig "dialog" och samförstånd baserades på. Vad vi ser är egentligen inte övertramp av lagens ramar utan suveränitetens ultimata uttryck. Det har teoretiserats i termer av en Imperiets globala ordning. Snarare än undantag har vi att göra med en ny normalitet som rättfärdigar sig med hjälp av lagens befästning i suveränitetens undantag. Ordningen, det normala tillståndet, har sin säkerhet och grund i det våld och den biomakt som normaliseras av statsapparaterna och den härskande ideologin.

I slutändandan tvingar krigstillståndet oss att välja sida. Oavsett om vi gillar det eller inte forcerar krigets fält oss till den ena eller andra polen. Det finns ingen neutral position. Du kan gå under jorden och fly, men du kommer inte undan polariseringen. Det är i alla fall den utmaning som Bataille, Fanon, Sarte, Foucault, Deleuze & Guattari, Virilio, Tiqqun, Agamben och många andra, ställer oss inför.

Böckerna: först och främst Foucaults föreläsningar, av vilka de relevanta endast "Samhället måste försvaras" finns i svensk översättning än. Delvis i Foucaults efterföljd utvecklade Deleuze & Guattari teorin om krigsmaskinen, som finns samlad separat i Nomadologin men bäst läses i Tusen platåer ihop med platåerna om mikropolitik och infångning. Virilio har i flera böcker behandlat kriget; mest relevant här är Pure war. Idag är det framför allt de osynliga som tagit upp utmaningen; deras Introduktion till inbördeskriget är den mest utvecklade behandlingen men upprepningar och utvecklingar förekommer i Det stundande upproret och Till våra vänner.

Andra relevanta källor är Franz Fanons Jordens fördömda (där Sartres förord är särskilt relevant) och Georges Batailles lite mer esoteriska On Nietzsche. Mer samtida är Reza Negarestanis Cyclonopedia, och Eric Alliez & Maurizio Lazzaratos War and capital.

Skaffa vapen. Gör allt som är möjligt för att det ska bli onödigt att använda dem. Mot armén är den enda möjliga segern politisk.

Det finns inget fredligt uppror. Vapen är nödvändiga; men det handlar om att göra allt för att det ska bli onödigt att använda dem. Ett uppror handlar mer om att ta upp vapnen och upprätthålla en "beväpnad närvaro" snarare än att bedriva väpnad kamp. Vi behöver göra en klar åtskillnad mellan att vara beväpnade och att använda vapen. Vapen är en konstant i revolutionära situationer, men dess användning är sällsynt och knappast avgörande i de väsentliga vändpunkterna: 10 augusti 1792, 18 mars 1871, oktober 1917. När makten ligger i rännstenen räcker det med att ta ett steg över den.

På grund av avståndet som separerar oss från dem har vapnen fått en slags dubbelkaraktär av fascination och avsky som vi bara kan övervinna genom att hantera dem. En autentisk pacifism kan inte innebära att vägra vapnen utan bara att vägra att använda dem. Pacifism utan att vara kapabel att skjuta ett enda skott är inget annat än en teoretiskt formulerad impotens. En sådan a priori-pacifism är en sorts preventiv avväpning, en ren polisoperation. I verkligheten är frågan om pacifism bara seriös för de som är förmögna att öppna eld. I detta fall blir pacifismen en symbol för kraft eftersom det bara är ur en extrem styrkeposition vi är friade från behovet att skjuta.

Från en strategisk synvinkel framstår den indirekta asymmetriska aktionen som den mest effektiva sorten, den som bäst passar vår tid: du går inte i frontalangrepp mot en ockuperande armé. Med det sagt, är utsikten av ett Irakliknande stadsgerillakrig som bara fortsätter utan några möjligheter att gå på offensiven, något som är mer att frukta än att önska. Militariserandet av inbördeskriget är upprorets nederlag. De röda lyckades vinna först 1921, men då var redan den ryska revolutionen förlorad.

Vi måste räkna med två sorters statliga motreaktioner. En öppet fientlig och en mer listig och demokratisk. Den första uppmanar till att vi ska krossas helt medan den andra är en mer subtil men obeveklig fientlighet som försöker rekrytera oss. Vi kan besegras både av en diktatur och av att reduceras till att enbart motsätta sig en diktatur. Förlust handlar lika mycket om att förlora kriget som att förlora /valet/ om vilket krig man ska föra. Båda är möjligt, som Spanien 1936 bevisade: revolutionärerna besegrades dubbelt, av fascismen och av republiken.

När situationen blir allvarlig ockuperar armén terrängen. Om man ska bege sig in i strid eller inte med dem är inte självklart. Det skulle krävas att staten är beredd att begå ett blodbad, vilket för stunden inte är något annat än bara ett hot, lite som kärnvapenhotet har använts de senaste femtio åren. Även om den har varit skadad ett tag, så är den statliga besten fortfarande farlig. En massiv folkmassa kommer att behövas för att utmana armén, folk som beblandar sig i dess led och fraterniserar med soldaterna. Vi behöver en 18 mars 1871. När armén går ut på gatorna, då har vi en upprorssituation. När armén väl sätts in påskyndas utgången. Alla kommer att tvingas välja sida, att välja mellan anarkin och fruktan för anarki. Ett uppror triumferar som politisk kraft. Det är omöjligt att besegra en armé politiskt.

— Det stundande upproret

Undantagstillstånd, upprorsbekämpning och polisens militärisering: War on dissent - Managing disorder: towards a global state of control? - Policing On the Global Scale - Counterinsurgency: dousing the flames of Minneapolis - Swarming and the Future of Conflict

Samhällets och politikens implosion: "The revolt eclipses whatever the world has to offer"

Etik och antropologisk negativitet: Weapons and Ethics - At the Wendy’s: Armed Struggle at the End of the World