Skillnad mellan versioner av "Anledningar till krig"
Iammany (Diskussion | bidrag) m |
Iammany (Diskussion | bidrag) m |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
[[Bild:Krig.jpeg|center]] | [[Bild:Krig.jpeg|center]] | ||
| − | Varför tala om krig? Det kan tyckas | + | Varför tala om krig? Det kan tyckas som både överdrivet och rent av farligt. Men det finns flera anledningar att faktiskt göra det. När [[Tiqqun]] [[Introduction à la guerre civile|introducerar kriget]] talar de först om principer, metafysik, [[livs-form]], men snart också om annat. Och för de flesta är det säkerligen mer konkreta fenomen som får dem att tala om krig. Protester och motstånd, hur harmlösa och patetiska den än må vara, hanteras av stater idag mer i termer av '''upprorsbekämpning'''. Militärt utrustad polis kontrollerar gatorna när övervakningssystemen, trots allt mer sofistikerade tekniker och algoritmer, inte räcker till. Och behövs mer åtgärder är de styrande inte sena med att införa [[Stato di Eccezione|undantagstillstånd och dekret som sätter rättsordningen ur spel]]. |
Vad som kan tyckas vara en eskalering av särskilda konflikter – med de av etablissemanget utsedda fienderna; "muslimer", "ligister", "extremister", etc – bör snarare, enligt krigsdiskursens förespråkare, förstås som ett sammanbrott av samhällets struktur, alla de uppdelningar som samhällelig "dialog" och samförstånd baserades på. Vad vi ser är egentligen inte övertramp av lagens ramar utan [[suveränitet]]ens ultimata uttryck. Det har teoretiserats i termer av en [[Imperiet|Imperiets globala ordning]]. Snarare än undantag har vi att göra med en ny normalitet som rättfärdigar sig med hjälp av lagens befästning i suveränitetens undantag. Ordningen, det normala tillståndet, har sin säkerhet och grund i det våld och den [[Biopolitik|biomakt]] som normaliseras av [[Staten|statsapparaterna]] och den härskande [[ideologi]]n. | Vad som kan tyckas vara en eskalering av särskilda konflikter – med de av etablissemanget utsedda fienderna; "muslimer", "ligister", "extremister", etc – bör snarare, enligt krigsdiskursens förespråkare, förstås som ett sammanbrott av samhällets struktur, alla de uppdelningar som samhällelig "dialog" och samförstånd baserades på. Vad vi ser är egentligen inte övertramp av lagens ramar utan [[suveränitet]]ens ultimata uttryck. Det har teoretiserats i termer av en [[Imperiet|Imperiets globala ordning]]. Snarare än undantag har vi att göra med en ny normalitet som rättfärdigar sig med hjälp av lagens befästning i suveränitetens undantag. Ordningen, det normala tillståndet, har sin säkerhet och grund i det våld och den [[Biopolitik|biomakt]] som normaliseras av [[Staten|statsapparaterna]] och den härskande [[ideologi]]n. | ||
Versionen från 10 augusti 2018 kl. 16.59
Varför tala om krig? Det kan tyckas som både överdrivet och rent av farligt. Men det finns flera anledningar att faktiskt göra det. När Tiqqun introducerar kriget talar de först om principer, metafysik, livs-form, men snart också om annat. Och för de flesta är det säkerligen mer konkreta fenomen som får dem att tala om krig. Protester och motstånd, hur harmlösa och patetiska den än må vara, hanteras av stater idag mer i termer av upprorsbekämpning. Militärt utrustad polis kontrollerar gatorna när övervakningssystemen, trots allt mer sofistikerade tekniker och algoritmer, inte räcker till. Och behövs mer åtgärder är de styrande inte sena med att införa undantagstillstånd och dekret som sätter rättsordningen ur spel.
Vad som kan tyckas vara en eskalering av särskilda konflikter – med de av etablissemanget utsedda fienderna; "muslimer", "ligister", "extremister", etc – bör snarare, enligt krigsdiskursens förespråkare, förstås som ett sammanbrott av samhällets struktur, alla de uppdelningar som samhällelig "dialog" och samförstånd baserades på. Vad vi ser är egentligen inte övertramp av lagens ramar utan suveränitetens ultimata uttryck. Det har teoretiserats i termer av en Imperiets globala ordning. Snarare än undantag har vi att göra med en ny normalitet som rättfärdigar sig med hjälp av lagens befästning i suveränitetens undantag. Ordningen, det normala tillståndet, har sin säkerhet och grund i det våld och den biomakt som normaliseras av statsapparaterna och den härskande ideologin.
I slutändandan tvingar krigstillståndet oss att välja sida. Oavsett om vi gillar det eller inte forcerar krigets fält oss till den ena eller andra polen. Det finns ingen neutral position. Du kan gå under jorden och fly, men du kommer inte undan polariseringen. Det är i alla fall den utmaning som Bataille, Fanon, Sarte, Foucault, Deleuze & Guattari, Virilio, Tiqqun, Agamben och många andra, ställer oss inför.
Böckerna: först och främst Foucaults föreläsningar, av vilka de relevanta endast "Samhället måste försvaras" finns i svensk översättning än. Delvis i Foucaults efterföljd utvecklade Deleuze & Guattari teorin om krigsmaskinen, som finns samlad separat i Nomadologin men bäst läses i Tusen platåer ihop med platåerna om mikropolitik och infångning. Virilio har i flera böcker behandlat kriget; mest relevant här är Pure war. Idag är det framför allt de osynliga som tagit upp utmaningen; deras Introduktion till inbördeskriget är den mest utvecklade behandlingen men upprepningar och utvecklingar förekommer i Det stundande upproret och Till våra vänner.
Andra relevanta källor är Georges Batailles Nietzsche och Franz Fanons Jordens fördömda (där Sartres förord är särskilt relevant). Mer samtida är Reza Negarestanis Cyclonopedia, och Eric Alliez & Maurizio Lazzaratos War and capital.
