Guide till Kapitalet

Att studera Karl Marx mästerverk Kapitalet, inte bara läsa utan verkligen arbeta med texten, är givande på flera sätt. Många säger sig ha läst den, men hur många gör det på allvar? Många som försöker ger upp, ofta redan innan de tagit sig igenom första bandets första avdelning. Det kan därför vara bra att läsa den tillsammans med andra - exempelvis i en studiecirkel - och ha en guidande hand med sig under läsningen. Den här sidan är tänkt att fungera på det sättet. Den här sidan är dock långt ifrån fullständig, och kommer vara ett ständigt work-in-progress. Ett urval av sekundärlitteratur kommer att rekommenderas i anslutning till varje avsnitt.

Ett litet, litet urval av kommentarer, studieguider, kritik, etc...

Det finns en ofantlig mängd sekundärlitteratur kring Kapitalet och Marx ekonomikritik i allmänhet i form av introduktioner, studievägledningar, kommentarer och kritik etc. Mycket är tyvärr undermålig. För den som är obekant med ämnet eller inte känner sig ha tillräckliga förkunskaper kan en god "guide" vara nyttigt för att studiet inte ska avstanna i förtid. Det är dock klokt att inte förlita sig för mycket på en enskild guide. Bäst är naturligtvis att läsa Marx egna ord först och främst och om hjälp är nödvändigt att inte förlita sig på en enskild uttolkare. En sådan god guide är David Harveys Kapitaletkurs, bestående av 13 videolektioner som finns fritt tillgängliga på nätet. En annan är Harry Cleavers omfångsrika studieguide. Cleaver har även skrivit boken Att läsa Kapitalet politiskt (Roh-nin förlag, 2008) (finns fritt tillgängliga på engelska på Cleavers hemsida). I den boken går han dock bara igenom första kapitlet (utom avsnittet om varufetischismen), vilket såklart är problematiskt på flera sätt, men boken kan ändå ge en välbehövlig skjuts igenom vad som många tycker är bokens svåraste kapitel.

Det finns flera olika förslag på hur man bör läsa Kapitalet för att lättast ta till sig och förstå innehållet. Cleaver föreslår t ex att man börjar läsa om den så kallade ursprungliga ackumulationen (kapitel 23) för att få ett historisk perspektiv på kapitalismens uppkomst och sedan återvänder till början, analysen av varuformen, som då lättare kan sättas in i sitt historiska sammanhang. Av liknande anledning föreslår Louis Althusser att man vid en första läsning hoppar över första avdelningen och läser resten av boken innan man återvänder dit. Cleavers och Althussers förslag kan vara värda att betänka, men vi föreslår att man åtminstone skummar igenom första avdelningen innan man bestämmer sig för att följa deras förslag. Första avdelningen är inte placerad i början av en slump. Det är avgörande för hur Marx framställer sina argument och följer en dialektisk struktur som börjar med det mest abstraka och stegvis lägger ut mer och mer konkreta bestämningar. Att då hoppa över denna avgörande avdelning kan leda till fundamentala missförstånd. Marx, som var fullt medveten om svårigheten med första avdelning, skriver i förordet:

All vår början bliver svår - det gäller ju om varje vetenskap. Att förstå det första kapitlet, i synnerhet det avsnitt, som innehåller analysen av varan, kommer därför att bereda den största svårigheten. Vad nu närmast beträffar analysen av värdesubstans och värdestorlek, har jag i möjligaste mån sökt popularisera framställningen. Värdeformen, vars slutgiltiga gestalt är penningformen, är ganska innehållslös och enkel. Ändock har människoanden sedan mer än 2000 år förgäves sökt utforska den, medan man å andra sidan åtminstone någorlunda har lyckats analysera betydligt mer innehållsdigra och komplicerade former. Varför? Emedan kroppen som helhet är lättare att studera än kroppens celler. Vid analys av de ekonomiska formerna duger dessutom varken mikroskop eller kemiska reagenser. Abstraktionskraften är dess enda hjälpmedel. För det borgerliga samhället utgör emellertid arbetsproduktens varuform eller varans värdeform den ekonomiska cellformen. För den obildade verkar det, som om analysen härav pysslade med rena spetsfundigheter. Det handlar också med nödvändighet om spetsfundigheter men endast på samma sätt som i den med mikroskop arbetande anatomin. (Karl Marx, ”Förord till första utgåvan”, Kapitalet. Första boken, ss 3-4)

En sådan populariserad framställning som Marx har gjort är Lön, pris och profit. Där går han igenom och presenterar sina begrepp mera konkret. Andra bra introduktioner är John Holloways Why read Capital? och Karl Korshs Introduction to Das Kapital. Det finns otaliga andra av skiftande kvalitet, för många för att nämnas här.

Marx immanenta kritik: Undersökning och framställning

Man bör ha lite förståelse för Marx metod och hur han har valt att presentera resultatet av sin forskning. Marx ansåg att hans kritik av den politiska ekonomin var en vetenskap. Marx avvisade varje ahistorisk och universell metod för att istället använda sig av en historiskt specifik dito, det vill säga en metod anpassad till det speciella objekt som är undersökningens föremål. Studieobjektet var det kapitalistiska produktionssättet. I motsats till vad som ofta framställs som en universell metod för världshistoriens alla samhällen - den så kallade historiska materialismen - begränsar sig Marx dialektiska metod till det kapitalistiska produktionssättet, och berör inte andra produktionssätt som exempelvis slavsamhället eller feodalismen. Detta är en central kritik av den borgerliga politiska ekonomin som är just en sådan ahistorisk - och ”idealistisk” enligt Marx språkbruk - metod som mystifierar kapitalismen; den politiska ekonomin uppfattar kapitalismen som naturlig och ahistorisk. Marx dialektiska metod är vad som har kallats en immanent kritik. Marx immanenta och dialektiska metod gör inga sådana anspråk som den borgerliga ekonomins utan avgränsar objektet för forskningen till ett historiskt specifikt produktionssätt. Metoden är dialektisk för att kapitalismen är det. Han behandlar sitt studieobjekt i ”ren form”, det vill säga i ideal form, och vandrar sedan i abstraktionsnivåerna som blir mer och mer konkreta i takt med att fler bestämningar läggs till. Marx tar exempelvis ingen hänsyn för variationer i cirkulationen (marknaden) i sin analys av produktionen. Han börjar med varan, det kapitalistiska produktionssättets ”elementarform”, som han behandlar metodiskt och kritiskt, och identifierar där vissa bestämmelser med vilka han kan utöka förståelsen, på så sätt ”zoomar" han ut steg för steg och kan se den större bilden. Men han utvecklar inte analysen genom logisk deduktion. Kategorierna som följer kan inte härledas från varan - det vore att förutsätta en transhistorisk ståndpunkt - utan är redan från början förutsatta. Logiken i framställningen kan därför framstå som en ”konstruktion a priori”:

”Visserligen måste framställningssättet formellt skilja sig från forskningsmetoden. Forskningen har att i detalj tillägna sig stoffet, analysera dess olika utvecklingsformer och uppspåra det inre sambandet. Först sedan detta arbete är fullbordat, kan den verkliga rörelsen tillfredsställande beskrivas. Lyckas detta, så att stoffets eget liv abstrakt återspeglas i framställningen, kan det komma att se ut, som om man hade att göra med en konstruktion a priori.” (Efterskrift till andra upplagan)

Marx börjar med analysen av varan därför att den är den mest allmänna bestämningen av de sociala relationerna i kapitalismen. Vi möter (den kapitalistiska) världen först och främst som en ”oerhörd varuanhopning”. Marx har identifierat varan (och värdet) som den strukturerande kärnan i kapitalismen och validerar argumentet retroaktivt allteftersom analysen utvecklas och med det lyckas förklarar kapitalismens immanenta utvecklingstendenser.

Första boken behandlar kapitalismen utifrån produktionen (undertiteln är ”Kapitalets produktionsprocess”), och är begränsad till det. Andra bandet behandlar cirkulationen och slutligen tredje behandlar totalprocessen. Bara första boken hade Marx själv full kontroll över. Andra boken och tredje (mer än andra) redigerades i hög grad av Friedrich Engels. Marx planerade dessutom ytterliga tre band, alltså totalt sex stycken.

Relaterad litteratur:

• Anders Lundqvist: Introduktion till metoden i Kapitalet.
• Moishe Postone: Kapitel 4 (särskilt sidorna 127-144) i Time, labor, and social domination.

Vara och värde (första avdelningen)

"I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning", den enskilda varan som dess elementarform." (31)

Fil:Kapitalet1.jpg

"I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en 'oerhörd varuanhopning', den enskilda varan som dess elementarform."

En vara svarar mot ett behov. Vilket behov är här ointressant, men det är nödvändigt att den svarar mot någon form av behov när den kommer ut på marknaden. Bruksvärde är alltså varans första begrepp. Varan är också "bärare" av ett bytesvärde. Varans bruksvärde är betingad av varukroppens egenskaper, det är alltså något konkret. Men bytesvärdet kan vi inte finna i varukroppen, ändå är det en del av varan. Varan består av bruksvärde och bytesvärde. Man kan ha bruksvärden som inte är varor, men man kan inte ha bytesvärden som inte bärs av bruksvärden, som alltså tillsammans utgör en vara.

"Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara. I den samhällsform, som vi har att undersöka, utgör de samtidigt de materiella bärarna av - bytesvärdet." (32)

Abstrakt arbete och värde

Bytesvärdet är ett mått, ett mått som "ständigt växlar med tid och plats", och uttrycker, eller som Marx skriver, är "uppenbarelseformen" för ett "däri urskiljbart inre värde". Bytesvärdet är alltså varans andra begrepp, det som gör varan utbytbar, men vi ser omedelbart ett tredje begrepp: värde. Bytesvärdet är något som hör till den enskilda varan, det är ett enskilt uttryck för värdet som är något som går utöver varan och är en social relation. Bytesvärdet är ett mått på värdet, som är ett uttryck på något som är gemensamt för alla varor och det är att de är arbetsprodukter. Men ingen specifik, konkret form av arbete utan arbete i allmänhet: "abstrakt mänskligt arbete". Det är viktigt att här ha Marx metod och upplägget av argumentet i åtanke. Trots att Marx beskriver det abstrakta arbetet som arbete i allmänhet är det en ofullständig definition av begreppet. Som bland andra Chris Arthur har påpekat har begreppet ännu inte fått tillräckligt med konkreta bestämningar.

"Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför att abstrakt mänskligt arbete däri har blivit förkroppsligat, materialiserat. Hur mäter man då storleken av dess värde? Genom den mängd "värdebildande substans", som däri innehålles, av arbetet. Arbetskvantiteten själv mätes med dess utsträckning i tiden, och arbetstiden åter har sitt mått i bestämda tidsenheter, timmar, dagar o.s.v." (34)

Värde (eller värdestorlek) är samhälleligt nödvändig arbetstid. Vad som i sin tur är samhälleligt nödvändig arbetstid är naturligtvis något som är avhängigt produktiviteten. Värdet är alltså inget konstant utan skiftar och rör ständigt på sig.

I andra delen, "Dubbelnaturen hos det i varorna nedlagda arbetet", görs en viktig distinktion, den mellan materiell rikedom och värde. Att ha en stor mängd bruksvärden innebär inte nödvändigtvis en stor mängd värde. Konkret arbete, produktion av bruksvärden är visserligen produktion av materiell rikedom, men inte av värde. Värde förutsätter abstrakt arbete. Men det är ju samma faktiska process, samma görande. Jag vet därför inte om det egentligen är korrekt att säga att värde skapas av abstrakt arbete. Materiell rikedom görs ju såklart. Det skapas av arbete. Men värdet är inget ting, ett något som skapas, det är en social relation. Värdet etableras. Och värdet etableras, inte av något specifikt arbete utan den sociala form som arbetet tar.

"Varorna kommer till i form av bruksvärden eller varukroppar, såsom järn, linneväv, vete o.s.v. Detta är deras miljöbundna naturalform. De är dock varor endast på grund av sin dubbla roll av på en gång bruksföremål och värdebärare. De uppträder därför såsom varor eller har formen av varor, endast då de äger en dubbelform: naturalform och värdeform.

[...]

Må vi dock komma ihåg, att varorna existerar som värden, endast i den mån de är uttryck för samma sociala enhet, det mänskliga arbetet, och att deras värdetillvaro alltså är en rent social företeelse. Då blir det också självklart, att deras värdeexistens endast kan framträda i det sociala förhållandet mellan olika varor. Vi utgick i själva verket från varornas bytesvärde eller utbytesförhållande för att komma det däri dolda värdet på spåren." (42)

Värdeformen - som är ett socialt förhållande - är objektiv. Det är så på grund av dubbelnaturen i arbetet och varans dubbelform. Det faktiska värdet ser vi ingenstans, bara "spår" av värdet i varans framträdande. Det gör inte värdet mindre objektivt då det bärs fram av faktiska varukroppar. Värdets framträdande eller uttryck, bytesvärdet, har en mängd former och den vi är intresserade av här är penningformen. Penningen har funktionen av allmän ekvivalent, som gör alla varor utbytbara med varandra. Penningen blir ett uttryck för värdet. Pengar är inte värde i omedelbar mening men en slags representation. Värdet objektiveras i penningformen.

Relaterad litteratur:

• Christopher J. Arthur: "Värde, arbete och negativitet", i Fronesis nr 28.

Varufetischismen

Fil:Kapitalet fetisch.jpg

”En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Såsom bruksvärde är det ingenting gåtfullt med den, om jag betraktar den antingen under synpunkten, att den genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessa egenskaper först som produkt av mänskligt arbete. Det är solklart, att människan genom sin verksamhet förändrar naturmaterialets form i en för henne själv nyttig riktning. Så förändras ju t.ex. träets form, då man gör ett bord därav. Inte desto mindre förblir bordet trä, ett vanligt sinnligt ting. Men så snart det uppträder som vara, förvandlas det till ett ting med övernaturliga egenskaper. Det står inte bara med sina fötter på marken, utan det ställer sig på huvudet i förhållande till alla andra varor och utvecklar ur sitt trähuvud fantasier, som är mycket besynnerligare, än om det av sig själv skulle börja dansa.” (62)

Vad Marx kallar varans fetischform är den ”mystiska karaktär” varan får av sin dubbelform, som varandes en produkt av abstrakt arbete. Såsom bruksvärden är det inget mystiskt med dem, men när de uppträder på en marknad tycks de vara som helt åtskilda ting med eget liv. Vi ser inte det egentliga arbete som är nedlagt i varan, bara dess pris. Varans värde framstår som något som finns hos varan själv, inte i dess relation till samhälleligt arbete. Orsaken till det mystiska och ”gåtfulla” ligger alltså i själva formen, värdeformen. Som vi vet innebär varans dubbelform att värdet, trots att det är en abstraktion, objektiveras. Det objektiveras i varukropparna och i penningen. Dessutom, visar Marx, objektiveras det hos oss människor.

”Vad är alltså orsaken till den gåtfulla karaktär, som arbetsprodukten får, så snart den antar varuform? Uppenbarligen är det just själva denna form. De mänskliga arbetenas likhet får sitt objektiva uttryck i arbetsprodukternas likartade värdetillvaro; måttstocken på förbrukning av mänsklig arbetskraft, tidslängden, får formen av arbetsprodukternas värdestorlek; och slutligen får förhållandet mellan producenterna, vilket avspeglar deras arbetes samhälleliga karaktär, formen av ett samhälleligt förhållande mellan arbetsprodukterna.” (62-63)

Varornas objektiva uttryck döljer arbetarnas förhållande till totalarbetet och ”återspeglar” den som om varorna själva, eller marknaden, besatt skapandekraften. Abstrakt arbete producerar varor som döljer arbetet i varan. Sociala relationer tar formen av varor på en marknad vilket gör att relationerna framstår som objektiva och, på grund av varans dubbelnatur, också objektivt strukturerar samma sociala relationer. Varuproduktionen reproduceras på grund av formen som arbetet har tagit (abstrakt arbete), vilket gör att det inte framstår som sådant utan som något objektivt givet. Varufetischismen ska därför inte förstås som en slags ”illusion” som döljer genom att visa upp något falskt. Fetischismen är objektiv, konkret. ”Illusionen är objektiv,” skulle man kunna säga.

”Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva.” (63)

Relaterad litteratur:

• Mario Wenning: The reality behind commodity fetischism
• Slavoj Zizek: Första kapitlet (s 17-64) i Ideologins sublima objekt

Penningens förvandling till kapital (andra avdelningen)

I den enkla varucirkulationen byts varor med varandra på en marknad med penningen som mellanled. Denna rörelse kan sammanfattas med V - P - V. Här byts endast lika stora värdemängder mot varandra, inget försvinner eller förökas, det bara cirkulerar. Visserligen kan en säljare eller köpare lura motparten eller på andra sätt bryta med marknadens regler. Men då rör det sig endast om en omfördelning av värdemängder, inte ett faktiskt skapande. ”I sin rena gestalt är varubytet ett byte av lika stora värden, alltså inte ett medel för berikande.” Kapitalisten däremot, som vänder på formeln och byter pengar mot varor som sedan kan säljas, alltså P - V - P, gör givetvis detta bara om det innebär en ökning av pengar. Men då varor på en marknad endast byts mot andra varor med samma värdemängd kan inte värdeökningen komma från pengarna själva. I rörelsen P - V - P’, ”kapitalets allmänna formel”, måste alltså värdeökningen skapas i/av en vara. Denna speciella vara är arbetskraften. Värdeökningen sker emellertid inte med försäljningen av arbetskraften, vars värde förblir konstant. Arbetskraften ökar inte sitt eget värde, utan värdeskapandet sker genom förbrukningen av varan.

Fil:Hemligheten.jpg

"Vi lämnar därför denna larmande och ytliga miljö, som var och en kan överblicka, och som står öppen för alla, och följer i stället penningägaren och arbetskraftens ägare till produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business. Här skall det visa sig, inte bara hur kapitalet producerar, utan också hur det själv produceras. Profitens hemlighet skall äntligen avslöjas." (s 152)

Arbetskraften köps och säljs för dess värde, precis som alla andra varor. Och, fortsätter Marx:

"I likhet med alla andra varuvärden bestämmes arbetskraftens värde av den arbetstid, som är nödvändig för produktionen och reproduktionen av denna speciella vara. Som värde representerar arbetskraften själv endast den bestämda mängd samhälleligt genomsnittsarbete, som nedlagts i den. Arbetskraften existerar endast som anlag hos den levande individen. Dess produktion förutsätter alltså dennes existens. När individens existens är given, består produktionen av arbetskraft i att individen reproduceras och hålles vid liv. För sitt uppehälle behöver den levande individen en viss mängd livsmedel. Den arbetstid, som är nödvändig för arbetskraftens produktion, är liktydig med den arbetstid som åtgår för att producera dessa livsmedel. Eller: arbetskraftens värde är just värdet av de livsmedel, som är nödvändiga för dess ägares uppehälle."

Penningens förvandling till kapital sker alltså genom förbrukningen av arbetskraft. Här sker dock ingen orättvis byteshandel, varan (arbetskraften, eller mer specifikt arbetstiden) köps för sitt värde. Värdet skapas i ”produktionens hemliga verkstad”, som vi i nästa kapitel ska stiga ner i.