Cybernetikens hypotes - Den cybernetiska hypotesen eller modellen är vad som efter andra världskriget har ersatt den liberala hypotesen med en ny regeringsteknologi som förenar och håller samman "disciplinen och biopolitiken, polisen och reklamen", en sammansättning av dispositiv, en "abstrakt maskin" som utgör imperiets globala kontrollsamhälle. Hypotesen föddes mot en bakgrund av allmän kris – den liberala hypotesens sönderfall under ekonomisk kris, statsintervention och världskrig – och ämnade att förstå, styra och reglera "biologiska, fysiska och sociala beteenden som fullständigt programmerade och omprogrammerbara", som i grunden självtillräckliga system att rationellt balansera enligt en given jämvikt, och inte bara en separat sfär av informations- och kommunikationsproduktion, där "kommunikationssystemet [blir] samhällenas nervsystem", ett totalt system som integrerar tekniker för individuering med biopolitiska tekniker för reglering. Cybernetiken behöver inte kritiseras; mot den ställs andra former av krigiskt vetande.
- Den marxism som präglade de tyska revolutionärerna omkring 1920 var djupt genomsyrad av en tydligt hegelsk läsning av Marx. Två viktiga konsekvenser av hegelianismen, enligt Therborn, är kritiken av vetenskap (efter Lukács förstådd som en kontemplativ ståndpunkt) och “historicism”. I kontrast till denna marxism hävdar Therborn att “Lenins syn på arbetarklassen var konkret och sammansatt.” (12) Där tar vetenskapen en central plats i ledningen av partiet, som förmedlar den till arbetarklassen. Den västerländska marxismen, från och med Rosa Luxemburg, präglades däremot av en “mytisk omedelbarhet” i förhållande till “revolutionens aktualitet”. Inte bara de tyska kommunister som av Lenin kritiserats för “radikalism” utan också Lukács, Korsch och med det Frankfurtskolan kan därför, enligt Therborn, placeras i samma fack.
Marx och Keynes - Paul Matticks klassiska
Marx och Keynes. Blandekonomins gränser från 1969 visade hur
Karl Marx kristeori inte motsades av efterkrigstidens högkonjunktur, och utvecklade en kritik av Keynes ekonomiska teori (inte bara av de politiska dimensionerna av keynesianismen, vilket annars var vanligt bland marxister). Till skillnad från de som anammade keynesianska argument för ekonomisk styrning (socialism som planering) hävdade Mattick att kapitalismens kriser i det långa loppet inte kan lösas genom statligt styrd efterfrågan. Mattick påpekade att förutsättningarna för det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden inte alls var statligt styrd efterfrågan utan förstörelsen av överskottskapital. Det var inte övermättade marknader utan överackumulation av kapital som var källan till krisen, och därmed var det snarare avskrivning av betydande mängder kapital som förklarade det efterföljande uppsvinget. Den här förklaringen implicerade att ”lösningarna” på krisen endast var tillfälliga. Mattick menade att offentliga utgifter förr eller senare skulle stöta på objektiva gränser, bestämda av kapitalackumulationen, eftersom de nödvändigtvis sänker ackumulationsgraden.
