Marx oltre Marx
|
Texten nedan är en smått redigerad version av essän "Kommunismens diakroni: utvägar och flyktförsök" som först publicerades i Dissident nr 3, 2008. En senare omarbetad version med titeln "Parti och utsida" publicerades i Lönlösa liv 2012. För specifika sidhänvisningar hänvisas till första versionen. |
Kommunismens problematik är för Negri omedelbart relaterad till den radikala tvetydighet som karaktäriserar Grundrisses begrepp. Tvetydigheten härleds till att kapitalet endast kan ”mogna genom separationens logik”, tvetydigheten blir den grundläggande konflikt som genomkorsar varje kategori som Marx använder sig av i Grundrisse. En konflikt som separerar arbete från kapital och kapitalet från arbetet. ”Separationens pol” skriver Negri ”formas av lönen, genom den massa av nödvändigt arbete vars värde kapitalet absolut måste fixera (…) men som faktiskt är variabelt. Dess värde är inte bestämt en gång för alla i utbytet utan är resulterat av klasskampen.” Tvetydigheten i de ekonomiska kategorierna leder Negri till en fråga om motsättning, subjektivitet och intressen och han kopplar samman dessa faktorer med det levande arbetets nödvändighet för kapitalet.
Frågan om subjektivitet blir en fråga om kamp, arbete och historia, vilket för Negri innebär samma sak som det levande arbetets makt att förändra och utveckla produktionen. ”[D]et levande arbetets makt, den riktiga nyckeln till produktionens hela dynamik, är motorn som transformerar naturen till historia” hävdar Negri och försöker genom sitt fokus på arbetes levande och ontologiska makt nå en insikt som vänder sig mot den kapitallogiska skolans insisterande på att det är kapitalet som är den skapande dynamiken i kapitalismens utveckling.
- Låt oss undersöka det levande arbetets makt: i löneformen visar det endast upp sin mystifierade form av existens, den fixering som kapitalet kräver för att kunna mäta det. Men så fort vi går bortom nödvändigheten som kapitalet påtvingar det, så kan vi se i lönen, bortom lönen, det levande arbetets hjärtklappning i hela dess samhälleliga verksamhet med hela sin antagonistiska makt. Och vi kan se detta i alla stadier av Marx resonemang. Vi kan iaktta dessa aldrig upphörande pulseringar som sker i varje moment av den kapitalistiska utvecklingen. Problemets komplexitet är bländande. I den mån vi förnekar de objektivistiska förklaringarna från ”den kapitallogiska skolan” – som hela tiden poängterar kapitalets förmåga att leda och förvalta all utveckling – i den mån vi tar avstånd ifrån det verkar det för oss som vi också måste undvika subjektivitetens väg som endast ser kapitalet som en objektiverande handling tout court. Men det är inte teoretiska spänningar – här ohyggligt förenklade – som intresserar oss. Vad som intresserar oss, i motsatsen till detta är processen tvetydighet, lösningens frånvaro, frånvaron av en kommenderande lag på denna nivå.
Kritiken av subjektivitetens väg i citatet ovan kan specificeras som Negris tes att kommunistisk subjektivitet enbart kan produceras av kapitalismens interna motsättningar och inte är något som är förhanden i varje given situation: ”Kommunismens idé (…) fungerar som en brytpunkt för alla av kapitalets kategorier, som deras kritiska antites.” Negri söker den antikapitalistiska subjektiviteten i den grundläggande ambivalens som löneformen påtvingar arbetet och kan därför ta ställning för en annan av subjektivitetens många vägar.
- Att säga att kommunismen tar övergångens form betyder för oss att följa den röda tråd som fungerar som den antagonistiska subjektivitetens väv. (…) Materialismens väg går (…) genom subjektiviteten. Subjektivitetens väg är den väg som ger kommunismen materialitet. Arbetarklassen är subjektiviteten, den separerade subjektiviteten, som föder utveckling, kriser, övergång och kommunism.
Kommunismens materialitet är i sin tur bestämd av arbetets uppspaltning i nödvändigt- och merarbete. Det är denna uppspaltning som möjliggör den radikala tvetydighet som skiljer arbetarna från kapitalisterna genom en gemensam och grundläggande konflikt. En motsättning där arbetarna försöker reducera merarbetet och utöka det nödvändiga arbetet, medan kapitalisterna försöker minska det nödvändiga arbetet och påföra arbetarklassen alltmer merarbete. Det kapitalistiska arbetet karaktäriseras därmed av en intern antitetisk konflikt som är olösbar på kapitalismens grund, för arbetet måste framställas uppspaltat mellan nödvändigt arbete och merarbete för att kunna användas som produktivt arbete av kapitalet. Samma form av antagonistiska differentiering finner Negri i varuformen. Även här är det en radikal ambivalens som står på spel, en ambivalens mellan bytes- och bruksvärdet som återstår framträder i en antitetisk relation mellan arbete och kapital.
- [V]i kan definiera det revolutionära projektet som konstruktionen av en oppositionell makt baserad på klassdynamiken. En maktens dynamik. Av makt eftersom bruksvärdet för proletariatet är ett omedelbart återupplivande och en omedelbar tillämpning av makt. Det nödvändiga arbetet kan endast definieras – även om det är en rent abstrakt definition – i termer av makt: rigiditet, oåterkallelighet, pretention, subversiv vilja till uppror.
Ambivalensen har blivit en antitetisk dualism mellan nödvändigt arbete och merarbete och en motsättning mellan bruksvärde och bytesvärde. Den grundläggande konflikten står mellan varan som bytesvärde och varan som bruksvärde. Frågan om kommunism reser sig, enligt Negri, ur den produktion av rikedom och livsmedel som det levande arbetet åstadkommer och som kapitalet – i egenskap av dött arbete – försöker inlemma i sitt kretslopp genom att förvandla bruksvärden, producerade av arbetets subjektivitet, till bytesvärden, till kapitalets samhälleliga form av rikedom.
Klassammansättning och klassintressen
”I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ’oerhörd’ varuanhopning’, den enskilda varan som dess elementarform” så inleder Marx Kapitalet och tydliggör på det viset att varuformen är utgångspunkten för förståelse av kapitalismen. Varans dubbelform, dess bytesvärde och bruksvärde, beror på uppkomsten av en kapitalistisk marknad där ting, tjänster och inte minst arbete konsumeras som nyttigheter värderade utifrån normerande tidsmått. Tidsmått som fungerar som varornas allmänna substans – värde. Värdet erhåller varan genom bytesvärdet, förhållandet till andra för denna vara utbytbara varor, som är reglerat till arbetets funktion som utbytets allmänna substans. Bytesvärdet står i bestämd relation till varans bruksvärde, dess partikulära substans, för i utbytet måste värdeformen återkopplas till varans nyttiga dimension alldenstund dess utbytbarhet baseras på dess nytta för andra. Nytta för andra specificerar bruksvärdet såsom samhälleligt bruksvärde, för varans bruksvärde är ägarens icke-bruksvärde. Ett medel för att erhålla andra bruksvärden. Marx frånskiljer därför i Grundrisse termen bruksvärde som naturligt varande från bruksvärdet som samhällelig nytta. Varuformens dialektik mellan bruks- och bytesvärde fungerar på så sätt totaliserande emedan behoven av bruksvärden är förmedlade av ett värdeförhållande som framställer personliga förhållanden som samhälleliga förhållandet. Samhället blir en totalitet:
- Varje enskilds produktion är avhängig av alla andras produktion; och samtidigt har omvandlingen av hans produktion till livsmedel för honom själv blivit avhängig av alla andras konsumtion. (…) Såväl verksamhetens samhälleliga karaktär som produktens samhälleliga form och individens andel i produktionen framstår i det borgerliga samhället som något för individen främmande, något sakligt; inte som individernas inbördes förhållande utan som deras underkastelse under förhållanden, som är oberoende av dem och som uppstår ur sammanstötningen mellan för varandra likgiltiga individer. Det allmänna utbytet av verksamheter och produkter som blivit varje individs livsbetingelse, och det ömsesidiga sambandet mellan individerna, framstår som något för dem främmande, av dem oberoende – som en orsak.
Församhälleligandet och förtingligandet skapar enligt Marx individer som är ”likgiltiga för varandra, men (…) samtidigt ömsesidigt och allsidigt beroende av varandra”, genom att framställa värdet som varornas allmänna substans. Varans värde är en produkt av det kapitalistiska samhällets karaktär av likgiltighet genom absolut beroende, som i sin tur är skapat av den formmässighet, varuformen, som framstår som varje individs livsbetingelse. Beroendet producerar den samhälleliga individ vars privatintressen sammanfaller med individens avhängighet av den totaliserande ömsesidighet som det kapitalistiska samhället innebär. En ömsesidighet som är baserad på värdets uppenbarelseform, bytesvärdets förmedling av intresset efter bruksvärden.
- Denna ömsesidiga avhängighet uttrycks i utbytets beständiga nödvändighet och i bytesvärdets ställning som allsidig förmedlare. Ekonomerna uttrycker detta så: var och en följer sitt privata intresse och endast sitt privata intresse; och därmed tjänar var och en, utan att vilja det och utan att veta om det, allas privatintressen, alltså det allmänna intresset. Poängen ligger inte i att man därigenom att var och en följer sitt privatintresse uppnår allas privatintresse, alltså det allmänna intresset. (…) Poängen ligger tvärtom i att privatintresset självt är ett samhälleligt bestämt intresse och att det bara kan uppnås inom de gränser och med de medel som samhället föreskriver, d.v.s. genom att de samhälleliga betingelserna och medlen reproduceras. Det är de privatas intresse, men innehållet i detta intresse, såväl som formen och medlen för att förverkliga det, är givna genom de av alla oberoende samhälleliga betingelserna.
Varuformen formbestämmer den kapitalistiska subjektiviteten som privat och isolerad genom att skriva in den enskilde proletärens subjektivitet i en totaliserande relation som gör subjektiviteten avhängig av logiken som sätter den som privat. Arbetaren blir instängd i en cirkelrörelse som hon är med och reproducerar och vars resultat är den kapitalistiska elementarformen, varuformen, som sålunda är arbetets form. Det är arbetaren som lever under betingelser som tvingar henne att tillfredsställa sina intressen i privatform. Arbetet blir en främmande kraft för arbetaren, en extern fjättra och skanka som varje individuell arbetare upplever som ett tvång till lönearbete. Även det levande i arbetet blir underkastat värdets logik eftersom arbetarens reproduktion av sin biologiska existens, av sitt eget liv, blir ett internt moment av kapitalismens beroendeförhållanden.
Dessa förhållanden, som av teoretiker som Michel Foucault och Giorgio Agamben benämnts för biopolitik (att livet självt blir ett föremål för politikens mekanismer), måste relateras till inneslutningen av det mänskliga livet i kapitalets totalitet. Kapitalets biopolitiska konsekvens är dock inte endast relaterad till befolkningspolitiken som stimulerat och producerat fogliga kroppar och lydiga undersåtar, utan än mer till kapitalets ekonomiska konsoliderande som en totalitet baserad på individers ömsesidiga bundenhet. Biopolitikens ekonomiska grund reser sig ur fastställandet av individernas avhängighet som en form av grundläggande ensamhet. En isolering som är så stark att den andre, medmänniskan, inte uppfattas som en annan som bryter sönder ensamheten, utan som ett annorlunda jag, en annan likgiltig och separerad komponent i den totalitet som grundas genom nödvändigheten att omvandla produkter och verksamheter till bytesvärden.
- Då utbytet förmedlas genom bytesvärdet och pengarna, förutsätter detta visserligen producenternas allsidiga beroende av varandra men samtidigt också en fullständig isolering av deras privatintressen och en fördelning av det samhälleliga arbetet, vars enhet framstår som ett naturförhållande för de enskilda individerna, oberoende av dem. Den allmänna tillgångens och efterfrågans tryck skapar sammanhanget mellan de för varandra likgiltiga individerna.
Proletariatet skiktas och differentieras i och med att det består av isolerade individer som repareras från varandra genom sina privatintressen, skilda konsumtionsförmågor och konsumtionsmönster samt arbetsuppgifter, men förenas samtidigt av bytesvärdet i ett allmänt sammanhang som förvägrar ensamheten som bytesvärdets totaliserande rörelse producerat. Ensamheten slår över i likgiltighet genom att de ensamma förenas i en form av likgiltighetens gemenskap. En gemenskap som grundar sig i att den samhälleliga formen på individernas intressen är en privatform.
Sammanhanget som den allmänna tillgången och efterfrågan av en alltmer växande mängd varor skapar och reproducerar är nödvändigheten av arbete, en nödvändighet som gör arbetet till ett biopolitiskt behov hos såväl arbetarklassen som bourgeoisien. Den makt Negri finner i arbetets nödvändighet och påstår vara befriande är därför snarare vänd mot arbetaren som en främmande kraft. Den tvingar arbetaren att bidra till reproduktionen av den nödvändighet, arbetet, som hon försöker revoltera mot.
Nödvändigheten av arbete skär arbetaren itu. Hon förkroppsligar motsättningen mellan hennes samhälleliga vara och hennes privata intresse då hon framträder enskilt samtidigt som hon fungerar som en komponent i den totalitet som kapitalet konsoliderar. Klassformen blir en yttre fjättra för den enskilde och producerar oberoende individer, atomer på en marknad, som sluts inne i en position i produktionen för att de skall kunna tillgodose sina behov och intressen. Proletariatet manifesteras därför genom olika former av intressegemenskaper, som bland annat är grundade på de arbeten proletärerna i fråga är betalda för att utföra. Klasskiktningen innebär följaktligen också produktionen av en medelklass och en arbetararistokrati. Denna positionering innebär det Negri och de andra operaisterna kallar för klassammansättning, som dels har en teknisk sida, med andra ord hur positioneringen av klasserna är organiserad rent tekniskt inom och utanför produktionen, dels en politisk sida som innebär organiseringen av de intressen som den tekniska klassammansättningen genererar.
Klassammansättning kollektiviserar och positionerar arbetarens individuella intresse utan att frånta intresset dess individuella karaktär. Klassammansättningen, kollektiviteten av intressen, blir en totalitet av enskilda men förändrar inte formmässigheten som den står i antitetiska relation till: individualitetsformen. Det kollektiva blir, för att låna Marx formulering i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin, en allhet där det enskild inte enbart är en del utan snarare allhetens och själva kollektivitetens samhälleliga form.
Individualitetsformen blir sålunda också det som gör enskildheten så kvävande och gemensam, för kollektiviteten blir ett yttre, något den individuella måste uppgå i som individ, som en separerad del, för att kunna överleva. De totalitära betingelserna som producerar den kapitalistiska individualiteten tvingar den enskilde att förena sig med andra och verka i en gemenskap baserad p likgiltighet och beroende.
- De enskilda gör det alla, eller de enskilda gör det såsom några få, såsom icke alla. I båda fallen förblir allheten blott yttre mångfald eller en totalitet av enskilda. Allheten är ingen väsentlig, andlig, verklig egenskap hos den enskilde. Allheten är ingenting varigenom det skulle förlora sin bestämning av abstrakt enskildhet, utan allheten är blott det enskildas fulla tal. En enskild, många enskilda, alla enskilda. En, många, alla – ingen av dessa bestämningar förvandlar subjektets väsen, enskildheten.
Subjektiviteten under kapitalismen är nödvändigtvis differentierad och enskild, men denna separering är inte en ideologisk premiss grundad på den moderna demokratins funktion, som kräver att alla enskilt skall delta i den demokratiska processen en egenskap av enskilda, det vill säga ”alla skall inte delta såsom alla, utan såsom ’enskilda’”. Differentiering av subjektiviteten härrör snarare till arbetets värdesättande funktion, för i och med att värdet verkar som utbytets regulator sätts de enskilda isolerade privatarbetena, som arbetarna utför, i förhållande till det samhälleliga totalarbetet som dess privatarbeten tillsammans utgör. Arbetet blir en totalitet, en allmän substans som totaliserar det mänskliga livet och skriver in all mänsklig verksamhet i en arbetslogik. Människan blir reducerad till en samhällelig och arbetande varelse – en aktiv varelse, en arbetare, en entreprenör.
De privata konsumenternas avhängighet av varandra har sin parallell i privatarbetets avhängighet av det samhälleliga totalarbetet. Privatarbetets bundenhet till totalarbetet utjämnar dock inte distinktionen mellan privatarbeten och totalarbetet, eller skillnaden mellan arbetaren och totalarbetaren. Skillnaden förblir intakt eftersom den dels är uppspaltningen av den producerade ensamheten, individen som en atom på marknaden, dels den rörelse som måste införliva och inmundiga denna ensamhet; fixera arbetarens läge i produktionen.
Arbetarens privatintresse hindrar att arbetaren blir fullständigt inlemmad i klassförhållandet genom att framställa henne som vad Negri benämner för separerad subjektivitet. Men separeringen förenar eftersom den är grunden för det ömsesidiga beroende som kännetecknar den mänskliga tillvaron under kapitalismen.
Förborgerligandet av de mänskliga relationerna
Klassförhållandet skiljer ut proletären som en enskild, separerar hennes tillvaro från andras och möjliggör att hennes individuella intressen kan skilja sig markant från såväl allmänna intressen som andras privatintressen, eller från de intressen som produceras av hennes klassposition. Själva klassförhållandet individualiserar arbetarens intressen då det framställer den samhälleliga formen på detta intresse som något individuellt och privat. Subjektiviteten blir en interioritet, en funktion i en totalitet som måste fungera på insidans villkor. Denna interiorisering av subjektiviteten förborgerligar tillvaron och möjliggör en, främst kulturell och identifikationsmässig, mobilitet mellan klasser och intressen. Ekonomiskt uttrycks förborgerligandet bland annat i livsstilarnas inmundigande i marknaden. Identiteter blir till varor då de alltmer tenderar att sammanfalla med subjektivitetens form som något privat och individuellt såväl som något påtvingat och kollektivt.
Den vänsterkommunistiske teoretikern Otto Rühles tes att arbetaren endast är en arbetare inom företaget och en småborgare utanför hennes plats i produktionen blir en träffande beskrivning av kapitalismens förborgerligande av de mänskliga relationerna.
- Om vi än en gång ska uppfatta människans öden i klasstermer, då måste vi idag säga att det inte längre finns några samhälleliga klasser, utan endast ett enda planetärt småborgerskap, i vilka alla de gamla klasserna är förintade: Småborgerskapet har ärvt världen och det är under denna form som mänskligheten har överlevt nihilismen.
Det ontologiska förborgerligandet av de samhälleliga klasserna till en universell klass av småborgare, där klassamhället omvandlas till en väldig skiktad pyramid av socialgrupper, förtar inte på något sätt arbetet dess potentiella funktion som produktivt och levande arbete som värdeförmerar ackumulerat arbete. Inte heller innebär det proletariatets relativa eller absoluta försvinnande. Snarare är kapitalets fortsatta behov av produktivt arbete vad som bestämmer att arbetaren fungerar som en form av småborgare utanför produktionen. Arbetet vänder sig som en främmande kraft mot arbetarens existens och blir till en kraft vars alienation arbetaren försöker konsumera bort. Fritiden blir en temporär utsida som inlemmar arbetaren i det nödvändiga arbetet. Arbetaren separeras från sin egen existens genom hennes funktion i cirkulationen och genom att hennes funktion i produktionen verkar dubbelt – både abstrakt och konkret. Hennes tillvaro som proletär gör att hon först och främst blir bestämd av ett tvång till arbete och först därefter utgör en specifik arbetare med utmärkande arbetsuppgifter. Det levande arbetet blir med Marx ord en substanslöshet, en hjälpsökande arbetsförmåga.
- Ur arbetets synvinkel framstår alltså det levande arbetet som aktivt i produktionsprocessen på ett sådant sätt, att det i själva sitt förverkligande i objektiva betingelser samtidigt stöter bort dessa som en främmande verklighet och därmed bestämmer sig självt som en substanslös, hjälpsökande arbetsförmåga i förhållande till denna för det främmande, till en annan makt hörande verklighet. Det bestämmer sin egen verklighet inte som vara för sig utan som blott ett vara för andra, och därför blott ett annatvara eller ett en annans vara i förhållande till det självt. Denna realiseringsprocess är tillika arbetets utvecklingsprocess. Det bestämmer sig objektivt – men det bestämmer denna sin objektivitet som sitt eget icke-vara eller som sitt icke-varas vara – kapitalet. Det vänder alltså tillbaka till sig självt som enbart en möjlighet till värdebestämning och värdeskapande; medan hela den verkliga rikedomen, det verkliga värdets värld och därmed också betingelserna för dess eget förverkligande bestäms som självständiga storheter i förhållande till det självt.
Arbetaren är substanslös eftersom hon inte besitter det Marx kallar varornas allmänna substans. Hon saknar bytesvärden – de bytesvärden som i och med konsumtionen av bruksvärden reducerar henne till en del i det planetära småborgerskapet. Substanslösheten är för Agamben vad som karaktäriserar denna nya universella klassituation: ”Inget liknar denna nya mänsklighets liv så mycket som reklambilden från vilken varje spår av den utannonserade produkten försvunnit.” Bilden, substansen, har försvunnit tillsammans med produkten den avbildar. Men det planetära småborgerskapet söker febrilt efter substansen som det blivit lurat på, precis som det söker en förmedling av sitt omedelbara vara, sin icke-existens, som kan ge dess rena subjektivitet objektivitet – det vill säga en anställning, en bostad, ett lönekonto. En ekonomisk existens.
Substanslösheten sätter den substanslöse som en bestämd substans, ett bruksvärde, en person som försöker fastställa sin identitet genom sin relation till arbetet (eller genom pengarna som arbetet ger eller inte ger.) De som är oförmögna att fungera som en komponent i det substanslösas produktion av partikulära och allmänna substanser, det vill säga bruks- och bytesvärden, på grund av arbetslöshet eller dylikt, eller om deras identiteter reser sig ur subkulturer och andra fenomen, fungerar ändock i relation till arbetets abstrakta funktion som allmän substans, värde, samt till arbetets konkreta funktion som det substanslösa tvånget att verka som levande arbete. Detta eftersom man även i egenskap av arbetslös, medelklass och konsument står i en bestämd relation till arbetet. Man är i sådana fall en person som i viss mening är utestängd från samhällets objektivitet, det produktiva arbetet, men därav fortfarande bestämd av den, eller som konsument en som konsumerar sin identitet och subjektivitet istället för att producera den. Paradoxalt nog är det därför proletariseringen, det universella tvånget till lönearbete, samt varuformens totaliserande av de mänskliga förhållandena, som framkallar det Agamben beskriver som ett planetärt småborgerskap.
- Det betyder att det planetära småborgerskapet antagligen är den form i vilken mänskligheten rör sig mot sin förintelse. Men det innebär också att småborgerskapet representerar en fullständigt ny möjlighet i den mänskliga historien som den inte på något sätt får förlora. För om den istället för att söka en egentlig identitet i den redan nu oegentliga och meningslösa individualitetsformen, så skulle människan kunna lyckas att tillhöra det oegentliga som sådant, genom att inte göra det egentliga varat-därför till en individualitet eller till en individuell egenskap utan till en singularitet utan identitet, en gemensam och absolut exponerad singularitet (…).
I motsats till Negri kan vi utifrån Agamben undvika att söka omstörtandet av kapitalismen i det nödvändiga arbetets sammanlöpande med totalarbetet, eller i den samhälleliga individen, och istället lokalisera det möjliga brottet i det faktum att arbetaren har ett privat intresse, som förvisso produceras av totalarbetets samhällelighet men som ändå inte sammanfaller med totalarbetets bestämning av privatintresset. Denna skarv möjliggör att proletärer kan agera mot den inmundigande rörelse som försöker inlemma substanslösheten som en substans och tillskriva proletärens icke-vara ett bestämt och specifikt vara. Det är ur denna skarv vi kan finna en annan väg till kommunismen. En väg som inte är baserad på proletariatets subjektivitet utan på dess ointresse. Ett intresse kan fungera ointresserat. Det kan fly in i den hjälpsökande substanslöshet som söker substans och stanna kvar i den separerade subjektivitet som försöker erhålla objektiv form. I privatarbetarens substanslöshet finns det därför en möjlighet att producera intressen som den kapitalistiska totaliteten inte kan inmundiga och som bryter med de klassintressen som den kapitalistiska totaliteten producerar.
Arbetets tid
Substanslösheten är ett rop på hjälp, ge mig arbete, men också ett tvång – arbetets nödvändighet kan besvara detta skri på hjälp – som motiverar den substanslöse arbetaren att sammanfalla med arbetets existens, med sin klassituation, genom att leva och vara i enlighet med totaliteten som tillskriver arbetaren substans. En totalitet som inlemmar arbetaren i en ekonomisk identitet och som gör henne till en av alla proletära småborgare som arbetar för att kunna nå den allmänna substans som tvingar henne att arbeta. Värdet är således inte en faktisk substans som ligger cementerat i varan utan ett substantiellt förhållande som reglerar själva produktionen av varor som substanser. Ett förhållande som framställer arbetaren som ett icke-vara om inte arbetaren låter sig förmedlas genom en bestämd substans och därmed fungerar som en vara, ett definierat bruksvärde, som reser sig ur den reglerande funktion som hon erhåller i den kapitalistiska totaliteten.
Privatarbetet blir härigenom inlemmat i ett omlopp som innebär att tidigare tillägnelse av arbetets substanser som den substanssättande substanslösheten som bruksvärde, producerat, nu framställs som själva betingelsen för tillägnelse av nytt arbete,
- eller m.a.o.: att främmande arbete föreligger i objektiv (tingslig) form, i form av existerande värden i kapitalistens egendom, framstår som betingelse för att kapitalisten kan tillägna sig främmande, levande arbetsförmåga och därmed merarbete, arbete utan ekvivalent. (…) Förhållandet att han [kapitalisten / min anm.] redan framstod som kapital i relation till det levande arbetet, framstår som den enda betingelsen för att han inte bara bibehåller sig som kapital utan också att han som växande kapital tillägnar sig växande främmande arbete utan ekvivalent, eller utvidgar sin makt, sin existens som kapital gentemot den levande arbetsförmågan i dess subjektiva, substanslösa torftighet som levande arbetsförmåga.
Denna ackumulationens livsrytm – där dött arbete värdeförmeras av levande arbete – fastställer kapitalismens tid som en synkron tid, en cirkulär tid som utgör kapitalets omlopp. Omloppet, där kapitalismens olika moment (produktionstid, cirkulationstid) och effekter (regelbundet frigörande av penning-kapital, förändring av profitkvoten) innefattas, producerar kapitalet som en samtidighet, en totalitet som ständigt måste återproducera sitt eget omlopp. Synkronin stänger diakronin och blir en insida som förvägrar varje form av utsida, kommande tid, som kan ersätta kapitalets strukturering av tiden och rummet och som producerar den samhälleliga formen på den mänskliga tillvaron som en inåtvänd men ersättbar identitet determinerad av den synkrona insidans betingelser.
Värdeformens temporalisering utgör denna synkrona tid, som följaktligen är bestämd av den kapitalistiska historiens strukturering av tiden som ett mått för den ekonomiska verksamheten. Detta betyder att tiden för samhälleligt arbete bestäms av det kapitalistiska produktionssättets synkroni, i den meningen att divergensen mellan samhälleligt nödvändigt arbete och samhälleligt ickenödvändigt arbete förvisso inte blir identisk med den empiriskt iakttagbara tid, varunder arbetaren arbetar, utan reglerar den abstrakt. Arbetets abstrakta tid är ett samhälleligt genomsnitt som är beroende av arbetets samhälleliga produktivitet. Under kapitalismen etableras en samhällelig tid som normerar produktionen genom att bestämma hur mycket ackumulation av arbete en vara kräver. Det abstrakta arbetets framställning av värdet i produktionen sker genom att en varas värde konstitueras av den arbetstid som finns anhopad i den, eller snarare att produktionen av en vara normeras av den genomsnittliga arbetstid som det tar att producera varan rent genomsnittligt. Om det därför tar längre tid att producera en vara än dess samhälleliga genomsnittliga produktionstid reduceras profitkvoten och det är i relation till denna produktionstid som vi kan se fickor av motstånd som fungerar som utsidor i relation till kapitalets synkroni. En varas bytesvärde, dess proportion av värde, är följaktligen inte en metafysisk substans utan substantiellt i den betydelsen att värdet är verksamt som ett normerande mått i relation till varornas prisform. Ett mått som dock reducerar varan till en substans genom att förringa dess singularitet. Den kapitalistiska historien normerar på detta sätt sin tid genom att låta tiden fungerar som ett mått, en abstrakt bestämning av den verkliga och levande tid som arbetarna arbetar under och som varje människa lever efter.
Arbetaren underkastas det abstrakta arbetets tid och blir med Marx ord till tidens karkass, alldenstund kapitalets separation av arbetarna från produktionsmedlen grundlägger distinktionen mellan nödvändigt arbete och merarbete. Arbetet säkrarkapitalets existensbetingelser genom såväl reproduktionen av ett proletariat, via existensen av nödvändigt arbete, som produktionen av kapital, genom utförandet av merarbete, och det gör det genom att framställa arbetets och varans dubbelform. En form som enligt Negri nödvändigtvis artar sig som en konflikt mellan arbete och kapital.
Radikal ambivalens
Ambivalensen Negri söker i varuformen spaltar upp arbetet i nödvändigt arbete och merarbete. Den genomkorsar proletariatets arbetskraft emedan den är en vara, mer specifikt den vara som kan sätta produktionsmedel som kapital. Men i utbytet av varor uppträden den inre motsatsen mellan en enskild varas bytes- och bruksvärde genom en extern motsats mellan två varor där den ena varan endast gäller som bruksvärde, och den andra varan enbart fungerar som bytesvärde. I varuutbytet fungerar fördenskull en specifik vara, penningen, som allmän värdeform. Penningen används för att utbyta en vara genom att sätta varans bytesvärde i en utbytesrelation mot en annan varas bruksvärde som kan konsumeras i en omedelbar eller framtida transaktion. Denna omvandling av varans inre ambivalens i en yttre dualism blir bestämmande för ekonomin då penningen trätt in och fungerar som ett bruksvärde vars enda funktion är att vara ett bytesvärde – en kraft att erhålla varor i deras egenskap av bruksvärden.
Enligt Negri är det denna differentiering som framställer en immanent antagonistisk logik hos varan och arbetet eftersom bruksvärdet och bytesvärdet är distinkta egenskaper av ett och samma ting. Bytesvärdet är en kvantitativ egenskap framställd genom utbytesförhållandet. Medan bruksvärdet av Negri i Marx bortom Marx analyseras som ett element som faller utanför det kapitalistiska förhållandet. Bruksvärdet är en icke-merkantil nyttighet, en nyttighet framställd av det levande arbetets ontologiska makt, som kapitalet genom värdeförhållandet försöker fixera med penningen som mått. Arbetets skapande kraft är utifrån Negris dualistiska synsätt en utsida till kapitalet nödvändig att inlemma i kapitalförhållandet. Arbetarklassen är bruksvärde som ständigt måste införlivas i kapitalet för att sätta ting som varor och kapital. Problemet med Negris utläggning är att för arbetarna är arbetet, deras för kapitalet nödvändiga bruksvärde, ett potentiellt bytesvärde enbart användbart för att nå de bruksvärden som behövs för att säkra och göra existensen njutbar. Utifrån arbetarens perspektiv är arbetet såväl en ontologisk och levande makt som en utsida till kapitalet, vilket gör denna ontologi betvingande – arbetet är vad som formar arbetarens liv – och arbetet blir, via sin existens som bytesvärde realiserbart i en utbytestransaktion, en utsida till arbetarens själv: en yttre fjättra.
Kapitalförhållandet producerar arbetet som en utsida, en ontologisk och levande kraft, i förhållande till kapitalet, och en substanslös torftighet i relation till arbetaren. Kapitalets icke-identitet med arbetet sätter arbetet som ren subjektivitet,
- Som icke-objektiverat arbete, som icke-värde, positivt bestämt, eller som negativitet, som (…) icke-objektiverande, alltså icke-föremålsliga, dvs. [dess] subjektiva existens. Inte arbetet som föremål utan som aktivitet; inte som värde självt utan som värdets levande källa.
Kapitalets sättande av arbetet som en kraft som grundlägger den kapitalistiska tidens ontologi innebär att arbetaren förfrämligas, alieneras, från sin uppgift som förmedlas och framställs som en utsida till henne, ett abstrakt arbete.
Antagonismen som uppspaltar arbetet konsoliderar cirkelrörelsen som grundlägger kapitalet som en totalitet, för uppspaltningen mellan arbete och kapital, mellan det nödvändiga arbetet och merarbetet, tvingar kapitalförhållandet att i spiralform expandera, förskjutas och förändras. När arbetets subjektivitet blir antagonistisk mot kapitalet tenderar den antagonistiska subjektiviteten, och motsättningen den genererar, att formas efter, och därmed bidra till reproduktionen av, den antitetiska dialektik som binder merarbetet vid det nödvändiga arbetet. Klasskampen, när den förs utifrån det nödvändiga arbetets horisont, är kamp om värderandet av arbetet. Ett värderande som endast kan ske genom att det nödvändiga arbetet hävdar sin nödvändighet och därmed spalter upp arbetet som nödvändigt arbete och merarbete. Så länge arbetets motsättning mot kapitalet förs på arbetets terräng, det vill säga fungerar som en kamp för arbetes nödvändighet och förhållandet av varor i deras egenskap av bruksvärden, verkar motsättningen produktivt för kapitalförhållandet då dialektiken mellan det nödvändiga arbetet och merarbetet cementeras genom att arbetet säkrar sin existens som nödvändigt arbete.
Penningen förmedlar och permanenterar såväl förhållandet mellan bytesvärdet och bruksvärdet som relationen mellan det nödvändiga arbetet och merarbetet. Utbytet blir förmedlingen som skriver in arbetets kamp i kapitalförhållandet grundläggande dialektik genom att förena den radikala tvetydighet som grundar arbetets och varans dubbelform. Negri analyserar denna dialektik, som han benämner för proletariatets inversion av arbetet, som om den i sig vore en dualism emedan han inte ser hur motsättningen separerar genom att förena. Istället för att undersöka hur dialektiken mellan arbete och kapital kan övergå till en dualism genom ett ifrågasättande av arbetets nödvändighet, blir dualismen för Negri ett kännetecken för en specifik historisk situation som produceras då kampen träder utanför den dialektiska logik som enligt Negri kännetecknat kamperna under fordismen.
- Med andra ord, maktens dualism är numera normen. Arbetsdagen kan endast beskrivas som en aktiv maktdualism, där den gamla enhetens, transcendensens och ordningens dialektik har föråldrats. [Archeology and Project]
Men en sådan historisk förändring, som fordismens övergång till postfordism, eller massarbetarens förvandling till en samhällelig arbetare, vittnar inte om en ontologisk omvandling av dialektiken mellan arbete och kapital till en dualism. Motsättningen handlar fortfarande om makten över tiden under arbetsdagen och kamperna – även de som sker utanför fackföreningarna – bestäms fortfarande av arbetets nödvändighet.
Om vi ska kunna nå det Negri benämner för en planerad förintelse av arbetet krävs det att motsättningen träder utanför penningens dialektik och överskrider motsättningen mellan nödvändigt arbete och merarbete. En sådan dualism tenderar kapitalförhållandets dialektiskhet att kväva per automatik då den proletära existensformen, arbetets existens som bruksvärde för kapitalet, verkar som ett immanent tvång för proletariatet att kämpa för ett fortsatt liv som variabelt kapital på en marknad, om än med förhöjt värde. Den allmänna värdeformen neutraliserar radikaliteten som Negri söker i arbetets och varans ambivalens. Dels eftersom det endast är i relation till kapitalet som arbetet fungerar som en ontologisk, levande och produktiv kraft. Dels för att bruksvärdet och bytesvärdet har samma urspunkt: varuformen. Bruksvärdet kan inte fungerar som en makt som är bortom kapitalet eller bytesvärdet – för att använda Negris beskrivning – eftersom bruksvärdet inte kan förstås utan sitt bytesvärde. Bruksvärdet är förvisso antitetisk till bytesvärdet men det finns inte till före eller bortom bytesvärdet eftersom motsättningen mellan bruks- och bytesvärdet har sin nödvändiga grund i själva varuformens uppspaltning av sina två beståndsdelar. Varan är ett grundande motsatsförhållande som bestämmer varans bruksvärde såväl som dess bytesvärde. Med Jacques Derrida måste vi fråga oss om det är riktigt att fastställa bruksvärdet som något bortom eller innan varuformen, vilket är nödvändigt för att Negris teori om motsättningen mellan arbete och kapital skall kunna hållas intakt.
- [N]är man säger att samma ting, till exempel träbordet, uppträder som vara efter att bara ha varit ett vanligt ting i sitt bruksvärde, ger man det fantomala ögonblicket ett ursprung. Dess bruksvärde var intakt, tycks Marx mena. Det var vad det var, ett bruksvärde, identiskt med sig självt. Fantasmagorin skulle, i likhet med kapitalet, börja med bytesvärdet och varuformen. Det är först då som spöket ”uppträder”. Dessförinnan fanns det inte där, enligt Marx. Inte ens för att hemsöka bruksvärdet. Men varifrån kommer vissheten om det föregående stadiet, vissheten om detta rena bruksvärde som skulle vara obefläckat av allt det som skapar bytesvärdet och varuformen? Hur kan vi vara så säkra på denna distinktion? Det handlar här inte om att förneka existensen av ett bruksvärde eller det nödvändiga i att referera till ett sådant. Vad det handlar om är att betvivla dess rigorösa renhet. Om denna renhet inte kan säkerställas, skulle man behöva säga att fantasmagorin började före detta bytesvärde, på tröskeln till värdet hos värdet generellt, eller att varuformen började cirkulera före varuformen, att den själv blev till före sig själv. [Derrida, Marx spöken, 228f]
Men när vi med Derrida kritiserar bruksvärdets påstådda renhet och ifrågasätter om vi kan spåra en antagonistisk konflikt mellan bruks- och bytesvärdet som leder till produktionen av kommunism, måste vi erinra att Marx de facto introducerar begreppet bruksvärde när han analyserar varuformens dubbelkaraktär. Den interna motsättningen mellan bytesvärdet och bruksvärdet har sin grund i varuformen själv. På samma sätt som bytesvärdet är en samhällelig egenskap som uppstår genom förekomsten av ett historiskt specifikt bytesförhållande, den kapitaliska varuekonomin, är bruksvärdet resultatet av ett historiskt specifikt bytesförhållande, den kapitalistiska varuekonomin, är bruksvärdet resultatet av en historiskt bestämd samhällelig praktik. Bruksvärdet är varans faktiska användbarhet och uppstår i och med att ting är producerade för en marknad, för faktiska och historiskt bestämda behov, och inte för vad man med Marx skulle kunna benämna som omedelbar konsumtion. Det är varans dubbelform som är specifikt kapitalistiskt. Förvisso framhåller Marx att arbetets upphov till bruksvärden, arbetet som nyttigt arbete, är ”ett av alla samhällsformer oberoende existensvillkor för människan, den eviga naturnödvändigheten att sörja för ämnesomsättningen mellan naturen människan”. Men det betyder inget annat än att målmedveten produktiv verksamhet, mänsklig tillägnelse av naturens produkter, är en invariabel del av den mänskliga tillvaron. Utanför varuformen har produkter av självklara skäl både kvantitativa och kvalitativa dimensioner. Det finns en viss mängd arbetstid ackumulerat i dem såväl som produkterna av sin respektive kvalitet är determinerad att fungera som ett bestämt varande. Det innebär inte att kvantiteten utanför varuformen är ett bytesvärde, kvaliteten ett bruksvärde och tinget en vara, eller att den ackumulerade arbetstiden fungerar som värde eller substans.
Kritiken av varuformen måste expandera till en kritik av bruksvärdets samhälleliga funktion, av varans funktion som absolut nyttighet och som nyttighet för andra, genom att sammanfalla med kritiken av den materiella samhällelighet som förvandlar människor till lönarbetare, samt med arbetets motstånd mot den samhälleligt nyttiga karaktären av sitt privatarbete som denna samhällelighet fordrar. Om kritiken av arbetet radikaliseras kan den följaktligen bli en kritik av det nödvändiga arbetet och den nytta som denna nödvändighet vilar på. Detta eftersom ”[d]en samhälleliga nyttiga karaktären av deras [arbetarnas/ min anm.] privatarbeten reflekterar (…) att arbetsprodukten måste vara nyttig, nämligen för andra.” En kritik av bruksvärdet är därför ingen naiv teknologikritik utan en kritik av den kapitalistiska nyttoformen. Problemet är inte teknologi eller produkter, utan de samhälleliga förhållanden de förmedlar, mer bestämt varuformens förtingligande av dem och de mellanmänskliga relationerna. Ett förtingligande som produceras då kapitalets väsende, värdeförmeringen, framträder reifierat. Framträdelsens misskännande av sin egen artbestämmande samhällelighet reifierar de mellanmänskliga förhållandena och tycks skänka varans bruksvärde ett ursprung som ligger utanför, eller bortom, bytesvärdet och själva varuformen. Varans tvetydighet framställer bruksvärdet som om det hade ett ursprung bortom kapitalismen, vilket medför att antagonismen Negri framställer i Marx bortom Marx är förtingligad eftersom han postulerar ett utanförkapitalistiskt ursprung för såväl bruksvärdet som proletariatet. Negri är oförmögen att utifrån sin läsning av Grundrisse skildra hur antagonismen han tecknar är instängd i kapitalets spiralformade reaktivitet och analyserar därmed den dialektik han vill undvika som en dualism.
Negri modifierar i senare verk denna teori om bruksvärdets utsida. I Imperiet undersöker han tillsammans med Michael Hardt hur proletariatet blivit ett rent internt moment för kapitalismen och att bruksvärdet är inlemmat i kapitalismens logik som ett internt moment. De skriver till och med att en ”politik baserad på bruksvärdet (…) är nu definitivt otänkbart.” Men istället för att teckna hur bruksvärdet finns kvar som samhällelig form och hur detta påverkar klasskampen tycks författarna kasta ut barnet med badvattnet och bibehålla en grundläggande dualism mellan begär och kapital istället för mellan bruksvärde och bytesvärde. Dualismen konkretiseras nu i motsättningen mellan det levande arbetet, arbetets rent ontologiska förmåga att vara produktiv, och kapitalets parasitära funktion, ackumulationen av dött arbete. Istället för att tala om arbetarklassens utsida talar Negri nu om dualismen mellan mänsklig kreativitet och kapital. Det förändrar inte på något sätt den grundläggande problematiken: fastställandet av dialektiken som en dualism.
Negri är blind för att dialektiken i de kapitalistiska kategorierna separerar arbetet och kapitalet, bruksvärdet och bytesvärdet, det nödvändiga arbetet och merarbetet, enbart för att förena dem i en motsättning som fungerar lika mycket som kapitalförhållandets och varuformens statik som dynamik. Separationen och icke-identiteten är det sammanfogande kittet för kapitalförhållandet och dess kategorier. Dualismen som enligt Negri karaktäriserar relationen arbete och kapital finns följaktligen inte som något förhandenvarande i kapitalrelationen utan måste genereras genom att motsättningen utvecklas bortom dialektiken mellan det nödvändiga arbetet och merarbetet. Mot Negri behöver vi undersöka hur den inre antitetiska relationen i arbetet och varan, begreppens inversion av varandra, där den första kritiken av den kapitalistiska ekonomin grundläggs, kan framställa en dualism som bryter dialektiken som endast låter kapitalförhållandet självgrundas genom att kasta in kapitalförhållandet i återkommande kriser.
Det nödvändiga arbetets uppspaltning
Marx definierar ackumulationen som mervärdet återförvandling till kapital, som ackumulationen av merarbetet, vilket medför att merarbetets framställande av mervärde är en apriorisk yttring för värdeackumulationen. Den radikala tvetydighet Negri blottlagt i arbetet grundar och möjliggör på så sätt kapitalackumulationen snarare än dess förintelse. Arbetets inversion av förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete är en negativ avläggning av kapitalets ackumulation av arbete. Kapitalets behov av merarbete medför att det nödvändiga arbetet såväl är nödvändigt för kapitalet som för arbetet, för både kapitalet och arbetet vilar på nödvändigheten av ett proletariat, det vill säga på extraktion av mervärde genom arbetets uppspaltning i merarbetet och nödvändigt arbetet.
Ambivalensen som hemsöker arbetet vilar på separationens grund – arbetarnas separation från produktionsmedlen – och reproducerar separeringen genom att bidra till att dialektiken mellan arbete och kapital spaltar upp kapitalets begreppsbestämningar i antitetiska dikotomier. Mest tydligt är detta i varans och arbetes dubbelform, vilket också skildrar att den dialektiska uppspaltningen av arbetet och varan i antagonistiska antinomier fastställer kapitalförhållandet som en totalitet.
Totalitetens rörelse mot sin egen totalisering uttrycks av de motsättningar som är immanenta i kapitalets omlopp. Precis som den dialektiska motsättningen mellan bruks- och bytesvärdet grundar varuformen, är det motsättningen mellan kapitalet och arbetet som förbinder dem i en dialektik som grundlägger kapitalet och arbetet som en gemensam totalitet. Totaliserandet gör i sin tur de mellan mänskliga relationerna samhälleliga. De determineras genom arbetets centrering av dem i former av samhälleligt genomsnittliga tidsmått som reflekterar såväl reproduktionen som produktionen av den kapitalistiska människans tillvaro. Marx beskriver detta totalitetsblivande med hegelska termer när han i Grundrisse undersöker hur kapitalet upprättar en ömsesidighet där penningen är allmän substans, det vill säga både orsak och verkar för penningens självrörelse.
- Den elementära förutsättningen för det borgerliga samhället är att arbetet omedelbart producerar bytesvärden, alltså pengar; och att därmed också pengar omedelbart köper arbete. Däremot köper pengarna arbetaren bara i den mån arbetaren själv lämnar sin verksamhet i utbyte. Å ena sidan lönearbete, å andra sidan kapital är alltså bara andra former för det utvecklade bytesvärdet och dess inkarnation, pengarna. Pengarna är därför omedelbart det reala samhället, eftersom de är den allmänna substansen för alltings bestånd och samtidigt allas gemensamma produkt. Men i pengarna är, som vi sett, samhället samtidigt en blott abstraktion, en blott yttre, tillfällig sak för den enskilde, och därtill blott medel för den enskildes tillfredsställelse som en isolerad enskild.
Penningdialektiken fastställer kapitalet som en totalitet, där den grundläggande reciproka huvudmotsättningen står mellan arbetets och kapitalets respektive försök att tillägna sig den allmänna substansen. Förhållandets två poler strävar bägge efter att verka som den absoluta formen för det utvecklade bytesvärde som förena dem. Det är därför viktigt att ta fasta på att det är icke-identiteten mellan arbete och kapital som sluter dem samman i en totalitet och att denna inneslutning sker genom deras respektive icke-identitet. En icke-identitet som förmedlas av penningen, för det är endast kapitalet som kan underordna ”arbetet som icke-kapital under kapitalet” eftersom kapitalisten konsumerar egendom som rikedom, inte som livsmedel. Arbetet konsumeras av kapitalet för att det inte är kapital och kapital kan konsumera egendom som kapital, den samhälleliga formen av rikedom, för att det inte är arbete. Utan icke-identiteten mellan arbete och kapital ”skulle själva kapitalets begrepp och förhållande förintas.”
Med Negri måste vi analysera icke-identiteten som avgrunden som separerar proletariatet från borgarklassen. Mot Negri måste vi framställa hur avgrunden grundar klassernas existens. Klasskampen fastställer klassernas vara ur en icke-identitet då grunden är bestämd som en avgrund. Kapitalet och arbetet existerar följdriktigt separerade men endast då klassernas skilda identiteter fastställs genom deras respektive icke-vara och icke-identitet. En icke-identitet och ett icke-vara som dock erhåller vara och identitet genom den dialektiska motsättningen som förenar dem genom antagonism och separation.
Klassernas del i kapitalförhållandet inskränker dem till vad Marx benämner som abstrakta för-sig-varanden som framställs (och konkretiseras) genom deras nyttiga och konkreta funktioner i produktionen och samhällslivet. Arbetaren är ett arbete-för-sig, kapitalisten ett kapital-för-sig, som endast kan produceras i relation till den icke-identitet och separering som fastställer att dessa former av för-sig-varanden sätts av deras respektive icke-identitet. Icke-varat tvingar dem att erhålla ett bestämt för-sig-varande.
- Kapitalet överhuvudtaget är bestämt som det för sig varande s.a.s. själviska värdet (något som bara eftersträvades i pengarna). Men det för sig varande kapitalet är kapitalisten. (…) [I] och med att en kapitalist mister sitt kapital, så har han också upphört att vara kapitalist. (…) Även den enskilde arbetaren kan upphöra att vara arbetets för-sig-vara: han kan ärva, stjäla osv. Men därmed upphör han också att vara arbetare. Som arbetare är han bara det för sig varande arbetet.
Arbetaren och kapitalisten är därmedelst subjektiva funktioner som struktureras och sätts av objektiviteten, värdeförmeringen, som utgör den kapitalistiska produktionens väsende. Dynamiken mellan klasserna, klasskampen, är ett derivat av att värdeackumulationen reglerar arbetet och kapitalet såsom subjektiva funktioner, för-sig-varanden, av den objektiva process som grundar dem. Arbetet och kapitalet förenas i en relation för att de separeras från varandra, för arbetet sätter kapital som dött arbete, eftersom kapitalet sätter arbetet som levande arbete, som rent bruksvärde.
- Kapitalet kan bara bestå som kapital, om det fastställer allt arbete som icke-kapital som rent bruksvärde. (…) Som slav har arbetaren bytesvärde, alltså värde; som fi arbetare har han intet värde utan bara disposition över sitt arbete, vilket genom utbyte får värde. (…) Att han är värdelös, att värdet berövas honom, är en förutsättning för kapitalet och för det fria arbetet överhuvud.
Arbetets ontologiska kapacitet framställs av det som skiljer ut och separerar arbetet från kapitalet som ontologiskt; det vill säga kapitalets sättande av arbetet som icke-kapital. Värdelösheten, substanslösheten, tvingar arbetaren att omvandla sig själv till en del av bytesvärdets rörelse, till en bestämd substans som sätter substanser. Substanslösheten produceras av att arbetarklassen bestäms som ren subjektivitet, ett liv som utan arbete saknar objektivitet. Arbetaren kan endast erhålla ett fungerande liv om hon fungerar som nödvändigt arbete – om hon kan utgöra en substans som fungerar som bärare av värde, den allmänna substansen.
Den kapitalistiska subjektiviteten reser sig ur formbegreppet och inte ur substansen, för icke-identiteten mellan arbete och kapital bidrar till att den serie antinomier, som karaktäriserar momenten i det kapitalistiska förhållandet, i kraft av deras icke-identitet sluter varandra samman i deltotaliteter, exempelvis varans och arbetets dubbelform. Deltotaliteter som tillsammans fastställer kapitalförhållandet som ett totaliserande omlopp som dock aldrig fullständigt sluts utan måste fortsätta expandera, eftersom kapitalet drivs av ett ständigt behov av värdealstring och utökad ackumulation. Kapitalet verkar som en slags spirande spiralformation som ständigt måste erövra framtiden och reproducera sin egen logik genom fortsatt framställning av mervärde. Kapitalet tenderar därför att självt bli ett subjekt, men blir det aldrig emedan subjektiviteten framställs genom klasskampens uppspaltning av arbetet och därmed genom produktion av klasser som subjektsformer. Substansen blir inte subjekt hos Marx, utan det är ur formbegreppet som subjektiviteten kan härledas, för det är arbetets form, dess dubbelform, dess subjektivitet, som möjliggör att arbetet verkar som varornas substans. Marx avskiljer i Grundrisse arbetets allmänna eller gemensamma substans från dess partikulära eller materiella substans:
- Alla varors gemensamma substans, dvs. inte deras substans som materiellt innehåll, alltså deras fysiska bestämningar, utan deras gemensamma substans som varor och därmed som bytesvärden, är den att de utgör objektiverat arbete.
Den partikulära och gemensamma substansen är avhängig av arbetes dubbelform, arbetets funktion som subjektivitet, och kan inte som i Negris utläggning separeras från varandra. Begreppen fungerar som varandras korrelat. Den gemensamma substansen uppträder ur den partikulära, nämligen genom det subjektiva arbetets objektivering. Arbetet anställs för att det verkar konkret, subjektivt, men trots det fungerar abstrakt, det vill säga värdesättande, objektivt. Det är den kapitalistiska formen på arbetet, lönearbetet, som medför att arbetets subjektivitet objektiverar förhållanden alstrat en gemensam substans, i arbetet med partikulära substanser.
Operaisternas insisterande på arbetets primat i klasskampen faller till föga i och med att ackumulationen, och därmed följaktligen klasskampen, logiskt föregår arbetet såväl som kapitalet. Klasskampen är en samtidighet där frågan om den ena eller den andre polens företräde blir meningslös, åtminstone om man istället söker efter svaret på frågan om vad som överhuvudtaget gör det möjligt att tala om arbete och kapital, relationen mellan dem och om arbetets eller kapitalets eventuella företräde i detta förhållande. Arbetsdagen karaktäriseras därför inte av en dualism utan av en systemimmanent dialektik. En dialektik utan transcendens.
Vi kan nu tydligt bilda oss en uppfattning om att den ambivalens som Negri söker mellan nödvändigt arbete och merarbete och mellan bruks- och bytesvärdet, är en ambivalens som karaktäriserar kapitalets systemimmanenta dialektik och inte en rörelse som tenderar att skapa kommunism. För då kapital är klasskamp, den motsättning och grund som sätter arbetet och kapitalet i en binär relation, finns det inget immanent resultat i motsättningen som tenderar att upphäva den. Det enda resultat som existerar immanent i konflikten mellan dessa två poler, arbetet och kapitalet, är permanentandet av dess dialektiska villkor, av arbete och arbete och kapital som kapital – det vill säga reproduktionen av kapitalförhållandets skrankor.[[Bild:car-strike.jpg|right|En framställning av klasskampen som den motor som etablerar kapitalförhållandet världen över, utan att upphäva det emedan kampen endast reproducerar förhållandets immanenta skrankor, kan exempelvis skönjas i Beverly J. Silvers undersökning Forces of Labor: Workers’ Movements and Globalization Since 1870.] Möjligheten att överskrida den dikotoma logiken mellan arbete och kapital ligger inte i arbetets icke-identitet med kapitalet utan i faktiska proletärers försök att lösgöra sig själva från sina funktioner som arbetet-för-sig, i försöken att resa en icke-identitet mot den icke-identitet som gör dem till kapitalets utsida, till arbetets för-sig-vara.
Kommunismen är i logisk bemärkelse varken en fråga om makt eller subjektivitet, vilket Negri hävdar, utan snarare en fråga om avsubjektivering, passivitet och impotentialitet, för i arbetets försök att separera sig från sin funktion som subjekt och icke-kapital, som arbete, öppnas dimensioner av externalisering upp. En externalisering som vi måste förstå som en radikalisering av Negris exodusbegrepp – det vi ska fly ifrån är vår separerade identitet, vår icke-identitet med kapitalet som fastställer vår proletära identitet.
När Negri i Marx bortom Marx siar om uppkomsten av ”det antitetiska subjektet” och skriver att ”kommunismen endast kan grunda sig själv på uppkomsten (…) av en ny kollektiv individualitet, som skapar nya regler för produktionen och utvecklingen” och spårar denna subjektivitet till insikten att kapitalets konsoliderande som produktionssätt medför att arbetet framträder som en virtuell bestämning, vilken sluter de enskilda privatarbetena inne i ett totalarbete där samverkan, subjektivitet och delaktighet alltmer blir avgörande, då missförstår Negri denna produktion av kollektiv individualitet, detta immanenta resultat av kapitalismens accelererande, som en utveckling som i sig själv pekar mot kommunism. Denna individualitet är i sig själv endast en form av organisering av proletariatets subjektivitet inte en ny kommunistisk potentialitet. Negris systemimmanenta förståelse av kommunismen leder till en mycket förenklad och utopisk, om inte rentav naiv, föreställning av såväl kapitalismen som kommunismen.
- Den borgerliga världen är tomhet, alienation och vulgaritet; kommunismen är behovens rikedom, expansion, abstrakt (fastän ständigt sökandes efter att konkretisera sig själv) universalitet av behov. Den abstrakta kategorin återger en konkret inversion.
Kommunismens avskaffande av arbetet reduceras till en enkel dialektisk inversion av de kapitalistiska kategorierna. Även om Negri, i sista kapitlet av Marx bortom Marx, kritiserar en förenklad förståelse av inversionen av den kapitalistiska uppspaltningen av arbetet som en konflikt mellan bruks- och bytesvärdet, så reser han de facto produktion av kommunismen ur denna uppspaltning, och framförallt ur produktionen av behov som varans och arbetets uppspaltning genererar.
Negris insisterande på att inversionen är separering och att separeringen bryter med den kapitalistiska dialektiken och istället reser en negation, att ” [a]ntagonismen inte längre tar dialektikens form, utan är en negation” är förvisso korrekt. Men endast om man mot Negri ser kritiken av arbetet som ett brott med den för kapitalet grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital, snarare än som ett immanent resultat av nämnda dialektiska motsättning.
Negri går till och med så långt som att ställa svaret på kommunismens problematik som produktionen av den samhälleliga individ Marx diskuterar i Grundrisse. Än en gång tydliggörs det hur arbetarens församhälleligande blir nyckeln till kommunismens problematik, inte ett hinder den proletära klassen måste besegra i sin flukt från sin klassbelägenhet. Det är i följd därav som Negri kan postulera att arbetets organisering är en virtuell kommunism genom att beskriva det moderna proletariatets sammansättning som i sig varande en kommunistisk sammansättning: ”Vi kan till sist benämna klassammansättningen för vad den har blivit: en kommunistisk sammansättning.” Klassen uppfattas som kommunistisk i sig och med insisterandet på kraften hos inversionen av varans dubbelform. Bruksvärdets antitetiska produktion av radikal subjektivitet.
- Klassens universella individ börjar nu uppträda som en verksamhet som värdeförmerar sig själv genom bruksvärdet, sedan massiferar och höjer den det nödvändiga arbetet till väldigt rigida nivåer. Hans/hennes makt bär med sig slutet på alla kapitalets lagar som grundas på ekvivalens (…)
Men denna universella individ är inte en revolutionär process i varande, utan en formation av ett modernt proletariat. Den samhälleliga individen är en produkt av den process som innebär att arbetet i produktionsprocess blir till
- en totalitet – en kombination av arbeten – varav de enskilda delarna är främmande för varandra, så att hela arbetet som totalitet inte är den enskilde arbetarens verk, utan endast är de olika arbetarnas gemensamma verk eftersom deras arbeten är kombinerade istället för att förhålla sig till varandra som kombinerande.
Den samhälleliga individen är förvisso ett antitetiskt subjekt men endast för att subjektitetet under kapitalistiska förhållanden grundas i former av icke-identitet, kris och antagonism. Detta medför att den produktion av behov och subjektivitet som Negri söker ur spelet mellan bruks- och bytesvärdet inte kan förstås som en fråga om proletariatets makt. Tvärtom måste vi analysera bruksvärdet, och de behöv som det genererar, som ett integrativt element som inlemmar arbetet i kapitalförhållandet och som tenderar att motverka tendenserna i klasskampen som kan leda den antitetiska subjektivitetens inversion till att bli en externalisering.
Behov och bruksvärden
Fastställandet av arbetet såsom kapitalets subjektiva källa till mervärde medför att det levande arbetet får fyra möjliga former: produktivt och improduktivt arbete, nödvändigt arbete och merarbete. Värdeförhållandet som ett temporalt mått klyver arbetet i egenskap av nödvändigt arbete och merarbetet eftersom det produktiva arbetets logik innebär extraktion av mervärde genom påförandet av merarbetet. Härigenom blir tiden kapitalet nav. Tiden för det nödvändiga arbetet. Tiden för merarbetet. Tiden som mått på produktivitet och improduktivitet. Tiden för kapitalets synkrona omlopp.
Detta form- och tidsmässiga tvång till subjektivitet medför att arbetet i egenskap av icke-kapital blir en exterioritet i förhållande till kapitalet. Men det är kapitalets sättande av arbetet såsom sin icke-identitet som framställer det som produktivt eller improduktivt, som en negativ avläggning av kapitalet. Arbetet är centrat för produktionen av värde och kan inte förstås som en utsida till kapitalet utan endast till enskilda kapital. Arbetet funktion som produktivt arbete, värdeförmerande arbete, såväl som improduktivt dito, ges av kapitalförhållandet självt, och allt det arbete som utförs under detta förhållande är produktivt och/eller improduktivt. Detta eftersom det är kapitalets konsumerande av arbetet som bestämmer om det produceras som reveny eller kapital – det vill säga improduktivt eller produktivt.
Konsumtionen av arbetet leder till att arbetet inte enbart fungerar som en utsida i relationen till kapitalet, utan även till proletariatet självt, då arbetet framträder som det konkreta tvånget för överlevnad. Men arbetet blir också ett yttre i förhållande till arbetarklassen eftersom i egenskap av konsument verkar proletären inte längre utifrån sin funktion som en del av en större klass av arbetare, eller som ett för-sig-varande av arbetet, utan som en konsument som förvisso reproducerar sin funktion som en del av kapitalets arbetsfond, åtminstone så länge konsumtionen är produktiv, men som ändock genom sin konsumtion inte verkar som en proletär utan som en del av Agambens planetära småborgerskap, eller med Marx ord som en enskild med ett isolerat intresse, som en konsument, vilket förstås inte på något sätt förnekar denna funktion en antagonistisk potential.
Kapitalets sättande av nödvändigheten av arbete såsom nödvändigt arbete, såsom det arbete som behövs för att reproducera ett proletariat som kan utföra merarbete och bidra till behovet av värdeförmering, äger tum genom att arbetarklassen blir separerad från de behov som klassen måste tillfredsställa för att överleva och njuta. I och med produktivitetens tillät fabriceras alltmer behov som endast kan tillfredsställas via en utökad konsumtion. Den rikedom av begär och behov som Negri menar karaktäriserar kommunismen är snarare kännetecknande för proletariatets nödvändiga och produktiva konsumtion. Proletariatets konsumerande självreproduktion och därmed dess reproduktion av kapitalförhållandet. Utifrån Agamben kan vi beskriva den samhälleliga formen på varornas nytta och på proletariatets behov och intressen, som ett individum på att kapitalismens proletarisering tenderar att upplösa alla klasser utanför den omedelbara produktionen och förena dem i en konsumismens småborgerliga gemenskap. Cirkulationens och produktionens cirkelformiga förhållanden konstituerar ett system av behov och nytta som bidrar till att bibehålla arbetaren levande i egenskap av producent och konsument. Arbetaren arbetar, går in i produktionen som värdeförmeringens subjekt, för att erhålla medel att tillfredsställa behoven som bland annat cirkulationen av bruksvärden på marknaden framalstrar.
Behovsbegreppet är den försvinnande länken mellan cirkulation och produktion och gör Negris radikala dualism omöjlig. Behovet är inte något som separerar utan snarare förbindelseelementet som fogar samman cirkulationen och produktionen samtidigt som det etableras av dem. Behovet möjliggör föreningen av de processer som utgör kapitalets omlopp och måste förstås i relation till utbytesförhållandet och cirkulationen.
Produktionens och cirkulationens sättande av behov medför att alltmer varor inlemmas i kostnaden för den nödvändiga reproduktionen alldenstund de produceras under sitt värde. En sådan accelererad produktion av varor kräver rent aprioriskt som svar en utökad konsumtion, för värdet på arbetskraften reduceras medelst arbetets utökade produktivitet, som samtidigt med denna värdemässiga utarmning blir alltmer av arbetarens konsumtion produktiv för kapitalet. Kapitalets reella underordning av arbetet möjliggör, medelst det specifikt kapitalistiska produktionssättets tvång att utveckla och revolutionera produktivkrafterna, en stegrad och förbilligad massproduktion som relativt sett expanderar storleken på arbetsfonden. Alltmer av arbetarnas konsumtion av livsmedel fungerar produktivt för kapitalet och ständigt mer varor blir nyttiga, fungerar som bruksvärden, för bibehållandet av arbetskraften som nödvändigt arbete och därmed tillika som en produktivt konsumerande aktör. Kapitalet etablerar nytta genom värdets logik, för att på så sätt införliva arbetarens konsumerande subjektivitet i värdeförhållandet så att hennes livsnödvändiga funktion som biologisk varelse fullständigt subsumeras under kapitalet. Marx påpekar själv i Grundrisse att i takt med att den fysiologiska individen reduceras till en producent av bruks- och bytesvärden så assimileras hela hennes naturliga vara i kapitalet. Arbetarklassen blir inget mer än en arbets- och konsumtionsfond för kapitalet. En enkel, om än ibland revolterande, omkostnad.
- Det variabla kapitalet är alltså ingenting annat än en speciell historisk form för arbetsfonden (labour fund) eller den fond av existensmedel, som arbetaren behöver för sitt eget och sin familjs uppehälle, och som han under alla samhälleliga produktionssystem alltid själv måste producera och reproducera.
Konsumtionen av varor, och produktionen av behov, är väsentligt för att bibehålla och innesluta arbetaren som ett subjektivt och nödvändigt moment i den kapitalistiska totaliteten. Dels för att det är arbetarens eget arbete från förra veckan eller förra halvåret som arbetaren konsumerar för att kunna påbörja nytt arbete, dels för att ”[k]apitalistklassen ständigt [ger] arbetarklassen anvisningar [för konsumtion /min anm.] i penningform på en del av de produkter, som arbetaren själv har producerat och som kapitalisten har tillägnat sig.”
I diskussionen om reproduktion och ackumulation i Grundrisse konstaterar Marx att det är arbetarens konsumtion som skiljer kapitalet från andra produktionssätt där arbetaren var en slav och konsumtionen inte var fri. Detta för att arbetaren inte enbart konfronterar kapitalistklassen som arbetskraft, utan även som konsument och ägare av pengar. Marx understryker att arbetarens konsumerande livsyttring förintar hennes specificitet som arbetare, vilket bidrar till att hennes proletära intresse tenderar att försvinna när hon träder in i konsumtionen. Arbetaren blir inlemmad i det spel av tecken och immateriella värden som är så bestämmande för den moderna varuekonomin. Hon blir en individ bestämd av ett privatintresse, som dock kan församlas och kollektiviseras i protester mot varornas pris eller i kamp om förnödenheter som är nödvändiga men svåra att tillgå.
Förbilligandet av varorna motverkar det industriella klassamhällets enkla skiktningar genom att skapa ett mer differentierat klassamhälle som inte längre utgörs av två tydliga klasser med skilda och separerade intressen: proletariatet och bourgeoisien, utan av en mängd samhällsskikt som skiljs åt genom sina olika möjligheter att konsumera bruksvärden. I cirkulationssfären är arbetaren inte längre arbetare utan endast konsument och därmed funktionsmässigt jämställd kapitalisten. Hennes konsumerande livsyttring underordnas bytesvärdets makt, precis som arbetets funktion som bruksvärde underordnar hennes produktiva tillvaro som arbetare. Arbetarens produktiva och konsumerande livsyttring, hennes arbete och konsumtion, hennes begär och behov, producerar och reproducerar kapital och en mängd ekonomiska, sociala och kulturella skiktningar av den proletära klassen, som förenas i en gemenskap som gör dem alla till subjektiva för-sig-varanden av den objektiva process som är kapitalförhållandet.
- Från en samhällelig synpunkt är alltså arbetarklassen, även utanför den omedelbara arbetsprocessen, ett tillbehör till kapitalet i lika hög grad som det döda arbetsmedlet. T.o.m. arbetarens individuella konsumtion är (…) ett led i kapitalets reproduktionsprocess.
Proletariatets behov och intressen framställs av kapitalet som produktiv reproduktion så länge tillfredsställandet av arbetarklassens behov fungerar som säkerställandet av arbetarklassen som nödvändigt arbete. När konsumtionen och arbetarklassens intressen däremot blir ett moment som avbryter eller stör kapitalets reproduktionsprocess verkar behovet inte längre som ett förbindelseelement mellan cirkulation och produktion, utan som en utsida som kapitalet inte kan inmundiga som en konsumtionsfond. Behovet och intresset överskrider i sådana fall förhållandet som satt dem som klassintressen och klassbehov. Det är i detta brott vi kan finna omslaget som omvandlar klassdialektiken till en dualism.
Antipolitik: externalisering och diakroni
Motsättningen mellan nödvändigt arbete och merarbete är en kamp för partiella intressen. Kapitalet existerar differentierat som många kapital och proletariatet är en skiktad och atomiserad klass bestående av individer vars intressen är privatintressen. Proletariatet kan som proletariat endast resa partiella krav. Om än krav som åstadkommer en generaliserad politisk sammansättning av klassen, eftersom proletariatets konkreta framträdelse är skiktad av processen som framställer den: klasskampen. Vi kan därför definiera klasspolitik som sammansättningen av intressekamper såsom krav, oavsett om kraven är definierade eller ej. Krav kan vi specificera som en förmedling av behov och intressen som förbindelseelement mellan cirkulations- och produktionssfären. Krav är den antagonistiska grunden till den politiska representationens instabila möjlighet. Representationen vilar på den framställning av proletariatet som klassdifferentieringen frambringar. Det vill säga framträdelsen av konkreta klasser och skikt som representerar arbetet, som fungerar som arbetets för-sig-vara.
En politisk sammansättning av arbetarklassen saknar makten att omintetgöra de samhälleliga betingelser som definierar proletariatet och som grundas av privategendomen: enskildhet, subjektivitet och individualitet, eftersom det är dessa betingelser som är den moderna politikens, och därmed också den proletära klasspolitikens, form och skranka.
Politik är fastställandet av interioritet och identitet eftersom platsen för det politiska är produktionen av samhällelighet. Samhällelighet i betydelsen av föreningen av skilda element som identiteter och framställningen av skilda privatintressen som totaliserande krav. Totaliserandet sätter paradoxalt nog kraven som avtotaliserade, enskilda och heterogena, fyllda av skillnad, emedan intressegrupper och kollektiviteter konstitueras genom artikulationen av krav som avskiljer dem från andra grupper och som bestämmer dem till att bli oförmögna att bryta sig fria från den individualitets- och privatform som kännetecknar den moderna politiken. Totaliserandet differentierar, då dialektiken, som binder merarbetet vid det nödvändiga arbetet, möjliggör att arbetarklassen sätts och representeras som variabelt kapital, som en antagonistisk kraft som med våldsam kraft sätter kapital, skjuter kapitalförhållandet i kris och kämpar om sitt värde. Arbetarklassens politik fastställer proletariatets identitet som icke-kapital och som vi noterat är denna icke-identitet inget annat än arbetets sättande av kapitalet – trots att icke-identiteten är antagonistisk. Proletariatets tekniska sammansättning sluter sina politiska sammansättningar inne i en dialektik som omformar den politiska och tekniska sammansättning av proletariatet, och till sist även kapitalens organiska sammansättning, i ett väldigt växelspel. Dialektiken mellan politisk och teknisk sammansättning, mellan arbete och kapital, bestäms av förmedlingen som förmedlar de krav och intressen som den politiska sammansättningen artikulerar som privatintressen. Politik är inte en motsättning riktad mot privatintressets existens, utan en konsekvens av privatintressets samhällelighet, emedan formen på den politiska sammansättningen, arbetarklassens existens som enskilda subjekt, rör sig ”inom de gränser och (…) medel som samhället föreskriver”. Politiken förskjuter därmed, och differentierar framförallt, privatintressena men inte deras samhälleliga form som privatintressen emedan ”innehållet i detta intresse, såväl som formen och medlen för att förverkliga det, är givna genom de av alla oberoende samhälleliga betingelserna.”
Klasskampen differentierar mer än den negerar så länge den rör sig inom symmetrin som fastställer arbetets dubbelform och representerar därmed proletariatet som en intressegrupp, som en konsumtionsfond. För att slå över i en asymmetrisk process, som blockerar dialektiken som sätter arbetet som merarbete och nödvändigt arbete, måste kapitalets nödvändighet av arbete ifrågasättas, vilket också befriar politiken från enskildheten som bestämmer den.
Skiktningen av klassen innebär att proletärer aldrig helt och hållet sammanfaller med sin existens som ett för-sig-vara av arbetet. Privatintresset möjliggör att en samvaro utan relationer, en gemenskap som inte är totaliserande, kan produceras. Motsättningen mellan arbete och kapital grundlägger den potentiella radikaliseringen av den separerade subjektiviteten, främst genom att den proletära subjektivitetens vägran att bli reducerad till en substans, till ett bestämt vara, blir en separation mot separeringen själv.
Privatintresset bär på en möjlig kritik av tomheten och den hjälpsökande substanslöshet som tvingar in arbetaren i ett liv som reducerats till en ekonomisk existens. Denna hjälpsökande tendens hos proletariatets substanslöshet söker under normala omständigheter objektivitet hos kapitalet, genom att utföra lönearbete, men kan omvandlas till att bli ett uttryck för behovet av gemenskap som inte bygger på ömsesidig likgiltighet utan på gemenskapens etik. Ett sådant behov måste innebära ett brott med intigheten som arbetarklassens vara är tilldelad. Den materiella möjligheten till detta behov ligger i att proletariatet kan hämta kraft från något annat än sin icke-identitet med kapitalet. Främst genom att arbetarklassens behov och intressen kan frikopplas från arbetarklassens funktion som konsumtionsfond och nödvändigt arbete. Även Agambens perspektiv är därför inskrivet i en systemimmanent logik som misstar problem för möjligheter. Det planetära småborgerskapet är ett problem som måste övervinnas, inte en möjlighet som kan producera förändring. Agambens diskussion om singulariteter i Den kommande gemenskapen är här belysande:
- Vad som helst är figuren för den rena singulariteten. Vad som helst singulariteten har ingen identitet, den är inte en bestämning av något begrepp, men den är inte heller något obestämt, snarare är den enbart bestämd genom dess relation till en idé, det vill säga, till totaliteten av dess möjligheter. Genom detta förhållande, som Kant uttryckte det, så gränsar singulariteten till all möjlighet och erhåller därmed sin omnimoda determinatio men inte från dess delaktighet i ett bestämt begrepp eller i någon faktisk egenskap (att vara röd, italiensk, kommunist), utan endast genom detta angränsande.
Frågan är dock om inte singularitetens omnimoda determinatio är karaktäriserande för proletariatets existens. Proletariat är inte en begreppslighet i sin oförmedlade, omedelbara form, utan en icke-begreppslighet som inte har någon identitet eftersom den är en ren subjektivitet, en substanslöshet, som varken förmedlats vara eller reducerats till en substans och på så sätt erhållit identitet. Proletariatets frihet är att det gränsar till totaliteten av sina möjliga bestämda definitioner (att vara sjuksköterska, kallskänka, industriarbetare, eller omvandlas till medelklass eller rentav bourgeoisie) för kapitalet fastställer proletariatet som en tom form som fungerar såsom en gräns till en totalitet av (samhälleligt bestämda) möjligheter. Proletariatet är i sin rena form av vad-som-helst singularitet.
Agambens definition av singulariteter tenderar sanningen i den amerikanska drömmen, en sanning som Agamben hoppas kunna generalisera, trots att vi alla redan blivit amerikaner. Men proletariatet är inte enbart en sociologisk klass utan en universell kategori, ett allomfattande tvång till lönearbete. Vad som helst är inte blott figuren för den rena singulariteten utan lika mycket för det rena proletariatet. Proletären är vilken lönearbetare som helst.
Agambens utopi kan inte separeras från världen som medför att vad som helst blivit reducerat till arbete, att vilket lönearbete som helst fastställer arbetaren som proletär. Så vad-som-helst singulariteten reser sig ur det planetära småborgerskapet – som vi tidigare relaterat till den alltmer absoluta proletariseringen av mänskligheten – men endast för att cementera proletärens villkor. Endast för att skilja ut henne från de klasser och skikt som inte lika tydligt gränsar till en totalitet av möjligheter. Så proletären, ingen annan är proletären, är en singularitet, en subjektiv varelse som ännu inte inlemmats fullständigt med det för-sig-vara kapitalet vill reducera henne till. Men denna proletära fattigdom som förvägrar henne egentlig existens, för att tala med Agamben, är en hjälpsökande fattigdom, den söker sig mot kapitalet för att bli något, inte bara existera i sin egenskap av tomhet utan representeras som en funktion i kapitalets totalitet. Det förtar dock inte att privatintressets emancipatoriska potential står i bestämd relation till Agambens singularitet. Proletariatet i sin icke-förmedlade, icke-begreppsliga form, fungerar trots allt som ett icke-vara, en substanslöshet som kan vägra och motstå mekanismerna som representerar det som en substans, lika mycket som det kan sammanfalla med substansen och bli ett moment i kapitalets reproduktionsprocess.
I Kairòs, Alma Venus, Multitudo utvecklar Negri en parallell tanke om möjligheten av motståndsformer som rör sig på ”varats kant” och han finner dem i den flykt och de uppbrott, andarsene, som ifrågasätter representativ politik och därför leder till en ”omvärdering av varat”. Negri befäster flyktens ontologi i konstruktionen av en ny form av temporalisering av tillvaron. Om vi specificerar denna flykt som en flykt från kapitalets synkroni genom att privatarbeten bryts loss från totalarbetet och därmed från det tidsförhållande som gör arbetet abstrakt, kan vi börja urskilja konturerna på en ny kommunismförståelse.
Ur arbetarnas funktion som enskilda, deras oförmåga att helt sammanfalla med sitt vara, med deras funktion som arbetets för-sig-vara, finns det en möjlighet att gå längre och bli mer konsekvent än Negri. En möjlighet som inte endast leder till en omvärdering av varat eller till en inversion av varuformen, utan till ett fullständigt brott med kapitalets ontologi.
Exodus: Negri bortom Negri
Exodus är arbetarklassens affirmerande av sin substanslöshet men endast för att vägra substanslöshetens effekt, endast för att artikulera avskiljandets logik – ett avskiljande som separerar arbetaren lika mycket från substansen som från substanslösheten, identiteten som singulariteten. Exodus är flykten från dialektiken mellan grund och avgrund, mellan substanslöshet och substans. Exodus är dualism.
Substanslösheten är endast en konstituerande och affirmativ kraft om ett liv på andra sidan gränsen, ett liv som inte vill in i substansernas värld, möjliggörs. Med andra ord att kampen är etisk och inte politisk. Det innebär att arbetarklassen vägrar vara ett levande arbete och istället producerar nytt liv som försöker undandra sig de samhälleliga betingelser som sätter arbetarens intresse som ett klassintresse, ett privatintresse, och arbetarens liv som en produktiv kapacitet, som ett arbete.
När faktiska proletärer kämpar mot kapitalet genom att motstå försöken att bli inlemmade i sin klass och undviker kapitalets försök att införliva kraven som ställs som en objektiv konsekvens av kampen, då verkar inte denna kämpande del av proletariatet längre som ett proletariat och inte heller som en politisk sammansättning – som ett aggregat av privatintressen – utan som en utsida till kapitalets reproduktionsprocess. Dialektiken mellan klassens politiska och tekniska sammansättning är bruten och kampen träder in på dualismens nivå, vilket medför att kapitalet med våld nödgas integrera det som inte kan assimileras. Politiken övergår härmed från arbetets sida till en antipolitik då kampen omvandlar de samhälleliga betingelser som producerar intressen som privatintressen. Medan våldet från kapitalets sida endast är en fortsättning på politiken med andra medel. Ett försök att representera klasserna som funktioner i den samhälleliga totaliteten.
När den oppositionella politiken skiftar till en sådan okontrollerbar, antipolitisk praktik, agerar delar ut klassen, eftersom proletariatet alltid är skiktat och differentierat, mot sitt intresse att fungera som en funktion i produktionsprocessens helhet. Ett sådant ointresse att fungera som kapitalets subjektivitet etablerar en dualism, en oförmåga från kapitalets sida att integrera arbetet i sin dialektik genom att sätta det som icke-kapital. Vid en sådan tidpunkt har arbetet dels förlorat sin funktion som bruksvärde för kapitalet, dels undviker det produktionen av subjektivitet och behov som reser sig ur arbetets och varans dubbelform. De enskilda privatarbetena fungerar nu som utsidor till kapitalet och arbetet. De står inte längre i en nödvändig eller dialektisk relation till totalarbetets samhällelighet. Arbetaren har befriat sig från kapitalets dialektik genom att vägra utföra sin funktion i totaliteten och istället ställa sig i en icke-dialektisk relation till kapitalet. Inversionen blir en dualism och utsidan är det icke-dialektiska moment som låter inversionen bli dualistisk.
Dualismen riktas mot arbetets och varans uppspaltning och mot den dialektik som fastställer denna uppspaltning. Vid ett sådant tillfälle övergår värdedialektiken till våldets och tvångets dualism. Det är paradoxalt nog en aggressiv indifferens, som dock endast kan resa sig ur klasskampens differentiering av intressen, som kan motstå och gå längre än den intresserade klasspolitik som resulteras av dialektikens spel mellan icke-identiteter. För framställandet av arbetarklassens klasskamp som en kamp med och mot dialektiken, som sätter polerna i kapitaldialektiken, driver det politiska bortom politikens begränsningar. Det gör, med Negris ord, politiken till etik.
Endast genom ett sådant brott kan arbetarklassens tekniska och politiska sammansättning omvandlas till vad Negri i Marx bortom Marx kallar för en kommunistisk sammansättning. I detta läge verkar inte längre proletariatet som en klass utan som sin egen utsida. Denna kommunistiska sammansättning kan vi beskriva som vad vi tidigare benämnt för exodus, en flykt från de samhälleliga betingelser som fungerar totaliserande. En flykt som således samtidigt omvandlar de totaliserande betingelserna, drar om deras gränssättning och förintar dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbete, genom att lösgöra kapitalets skranka, arbetet, från det som gör arbetet till arbete, det vill säga icke-kapital.
Exodus, klasskampens framställning som ett angrepp på arbetet och kapitalet genom konkreta proletärers undandragande av sig själv från deras funktioner som arbetes för-sig-vara, vilar på specifika subjektiva och objektiva förhållanden, och den kräver framförallt inversionen mellan nödvändigt arbete och merarbete, som Negri tecknar, men endast för att decentrera ambivalensen som kapitalets kategorier karaktäriseras av.
En sådan decentrering driver objektiviteten och subjektiviteten, som föder möjligheten till en externalisering, exodus, bortom dialektiken som tvingar proletariatet att verka som arbete-för-sig, genom att undandra subjektivitet och objektivitet, mänsklig tillvaro och ting, från kapitalets synkrona ordnande av sin verklighet. Undandragandet är diakroni emedan kampen upplåter tid som inte fungerar i förhållande till kapitalets normerande synkroni.
Undandragandet producerar historia.
Den synkrona samtidigheten är relaterad till klasskampen eftersom den rör sig i förhållande till arbetets och kapitalets försök att representera bytesvärdets självutveckling genom att de två polerna försöker inlemma denna utveckling i sina respektive självrörelser och därmed förhöja sitt eget värde. Klasskampen bidrar därför av nöd till differentieringen och sedimenteringen av klasserna, även om klassernas organisering kan bidra till en nästintill absolut förening av dem, exempelvis genom fackföreningar och politiska partier. Men då klasser endast kan resa partiella krav, kapitalet existerar som många kapital, och proletariatet är en skiktad och atomiserad klass, är det endast faktiska proletärers övergivande av sina respektive bestämmelser som subjektiva kapaciteter som kan fungera sant universellt och separerande. Privatintresset är den materiella grunden till ett icke-intresse, ett ointresse, att fungera som klass, för arbetarklassens privatintresse framställer arbetet som en yttre fjättra för proletariatet. Enskildheten möter det kollektiva tvånget att verka i och som en del av en klass. Livet möter nödvändigheten av arbete.
Det förtar emellertid inte nödvändigheten av motsättningen som förs utifrån det nödvändiga arbetets grund, för det är i de konkreta kampernas politiska sammansättning som vi kan finna verkliga möjligheter att förinta den processerande grund som ger upphov till klasskamp och politik. Det är i klasskampens, direkta eller outtalade, krav som separerande icke-krav kan utvecklas.
Externaliseringen reser sig inte ur relationen mellan arbetet och kapitalet, utan mer specifikt ur förhållandet mellan arbetarens existens som enskild och hennes funktion som arbete-för-sig. Det medför att undandragandet måste analyseras i förhållande till relationen mellan det bestämda och det allmänna, det konkreta och det abstrakta, för kapitalet etablerar en alltmer absolut konvergens mellan proletariatets konkreta och allmänna vara, genom att förstärka och expandera lönearbetets betingelser och assimilera mer och mer av arbetaren tillvaro som ett moment i produktionen av arbetets för-sig-vara. Exodus är följaktligen flykten ifrån den rörelse som sätter relationen mellan det abstrakta och det konkreta som en nödvändighet.
Att fly totaliteten handlar om att fly exploateringen, för flykten, exodus, är den praktiska kritik som omedelbart stör värdets självständiggörelse och förvägrar arbetskraften att fungera som bruksvärde för kapitalet. På så vis är exodus kvalitativt annorlunda kampen som enbart förs på det nödvändiga arbetets grund. Exodus drar undan det levande arbetet från de processer som gör det subjektivt snarare än att affirmera det levande arbetets subjektiva position i produktionsprocessen.
Exodus är en organisatorisk praktik som reser sig ur arbetets existens som partikulär substans, privatindivid med ett privatintresse, och dess effekt är att lösgöra privatarbeten från totalarbetet genom att förinta arbetets samhällelighet och därmed arbetets individuella karaktär. Denna externalisering paralyserar provisoriskt tillförelsen av kapital och bidrar till en avobjektivering av produktionsmedel och varor då de befrias från varu- och kapitalformen, och en avsubjektivering av proletärers funktion enär deras funktion som värdeförmeringssubjekt åtminstone temporärt tillintetgörs.
Exodus skapar diakroni.
Diakronin reser sig ur den avsubjektivering och avobjektivering som exodus upplåter, för diakronin innebär att den verkliga och empiriska tid arbetarna lever under inte längre kan normeras eller determineras av den samhälleligt genomsnittliga tid som fungerar som kapitalets synkrona temporalitet. Tiden görs oavhängig av kapitalets omlopp och när tiden befrias från kapitalets strukturering av den uppträder en sluttid. En skiljande tid mellan distinkta samhälleliga formationer.
Övergångsperioder kännetecknas av den samtidiga existensen av ickekorresponderande samhälleliga sammansättningar och exodus, externaliseringen, hur svag den än är, är en latent övergång. Övergången innebär att delar av proletariatet alienerar sig från sin funktion som kapitalets subjektivitet genom ett motstånd mot kapitalets synkrona subsumering av tillvaron.
Kommunismens diakroni reser sig ur privatintressets förvandling till ett radikalt ointresse snarare än ur subjektivitet och intressen. Ett ointresse som leder ut ur den kapitalistiska totaliteten eftersom det är riktat mot de samhälleliga betingelser som förmedlar och försöker inmuta proletariatets intressen som klassintressen, genom att bibehålla arbetarklassen som kapitalets konsumerande och producerande subjektivitet. Det är i detta radikala ointresse som vi kan komma bortom såväl Marx som Negri och nå en modern kommunismhypotes.
