Skådespelssamhället
InnehållBoklänkar
Rekommenderade artiklar och essäer
Utvecklad innehållsförteckning med referenserSiffror inom parantes hänvisar till paragrafer. 0 - FÖRORD TILL FJÄRDE ITALIENSKA UTGÅVAN [1979]
0 - FÖRORD TILL TREDJE FRANSKA UTGÅVAN [1992]
1 - FULLSTÄNDIG UPPDELNING (1-34)
2 - VARAN SOM SKÅDESPEL (35-53)
3 - ENHET OCH SPLITTRING I FRAMTRÄDELSEN (54-72)
4 - PROLETARIATET SOM SUBJEKT OCH SOM REPRESENTATION (73-124)
5 - TID OCH HISTORIA (125-146)
6 - SKÅDESPELETS TID (147-164)
7 - FYSISK PLANERING (165-179)
8 - NEGATION OCH KONSUMTION I KULTUREN (180-211)
9 - IDEOLOGIN FÖRKROPPSLIGAD (212-221)
Allt är uppdelat.BILD Debord inleder första kapitlet av Skådespelssamhället med ett citat från Feuerbachs Kristendomens väsen, där vi kan läsa “vår tid föredrar bilden framför föremålet, kopian framför originalet, återgivningen framför verkligheten, skenet framför väsendet”. Å ena sidan bild, kopia, återgivning, sken. Å andra sidan föremål, original, verklighet, väsen. Det är i denna kontext “bild” måste förstås. Inte blott ett visuellt medium, utan också som representation och sken. █ I andra tesen: “Från varje aspekt av livet lösgör sig bilder” vilket bidrar till att “livets enhet inte längre går att återupprätta.” Bilden är ett moment i separationen, i alienationen. I skådespelet får bilden en “separat pseudovärld” och en slags egenrörelse, skenbar självständighet. Vidare kan inte skådespelet förstås som ett uppsättning visuella apparater eller skärmar, även om det har en stor del i samtidens funktionssätt. █ Bilder har naturligtvis alltid spelat en betydande roll i de härskandes inpräntande av sin världsbild i deras undersåtar. Men skillnaden nu när skådespelssamhället slutligen förverkligats så finns det inte längre finns och kan heller inte finnas några motbilder. Bilden som sådan, oavsett vad den visar, är en del av makten. Bilderna blir de tecken genom vilka vi “förstår” Världen. “Skådespelets språk bildas av den rådande produktionens tecken, vilka samtidigt utgör denna produktions yttersta ändamål.” Och: “Skådespelet är inget annat än det gemensamma språket i denna uppdelning.” (§29) SUBSUMTION På sitt särskilt invecklade sätt är skådespelet Debords beskrivning av kapitalets verkliga subsumtion av samhället, det tillstånd då kapitalet slutligen har blivit Värld. Det är “ett resultat av det existerande produktionssättet och på samma gång dess syfte”, den “föreliggande modellen” där “de val som redan träffats i produktionen och den konsumtion som följer den” (§6) bekräftas, blir med Marx ord “specifikt kapitalistiska”. Lite senare (§16): “Skådespelet är inget annat än den ekonomi som utvecklas för sin egen skull. Det är en trogen återspegling av produktionen av ting, och ett förvrängt förtingligande av producenterna.” PENGAR Det enda bruket av värde blir med skådespelet värdets universella ekvivalens; nytta räknas i bytesvärden, och bruksvärdet tenderar att falla mot nollpunkten. █ Trots att Marx utläggning om varuformen får en framträdande plats i Debords bok och i de flesta tolkningarna av den, är det mer penningformen som Debord komplementerar. Som ett komplement till pengar lösgör skådespelet pengarnas bruksvärde och etablerar en skenbar självständighet av bruk i allmänhet. Om pengar är realiseringen av bytesvärdes negation av bruket, så är skådespelet brukets återkomst som förfalskad självständighet. "Skådespelet är de pengar man enbart betraktar, ty i det har all användning bytts ut mot den abstrakta återgivningens helhet." (§49) FRAMSTEG Utvecklingen som vi känner den, den officiella historiens framsteg, är “den verkliga omedvetna historia” som i skiftande grad gått bredvid, som en del av historian som helhet, och successivt trängt ut all skillnad. Det vill säga, “Ekonomin har alltså i sin helhet blivit just det som varan under detta erövringståg visat sig vara: ett förlopp av kvantitativ utveckling.” (§40) Från att ha haft en marginell del i samhällslivet har varuekonomin nu “uppnått en fullständig ockupation” (§42) där överflödet av varor inte utplånat överlevnaden utan bara utökat den till alla aspekter av livet. Nyttigheter, behov och begär, allt framställs och ses enbart som varor, så att konsumtionen av det för med sig en “svällande överlevnad”, ett berövande återspeglat som bild av varans Värld. TIDEN “Produktionens tid, tiden-som-vara, är ett evigt staplande av likvärdiga intervall.” (§147) Det är tid som är utbytbar, alltså konsumerbar. Som framträder diversifierat men saknar en “kvalitativ dimension”. Det är konsumismens ytlighet och omedelbarhet. Upprepningen dubbleras under vardagens tid utanför arbetet och ger sken av den förindustriella cykliska rytmen (helger och semestrar att invänta, mandatperioder, konjunkturers cykler, etc); en pseudocyklisk tid som förlamar minnet och historien. Den pseudocykliska tiden tömmer kvällar, helger och annan “ledig tid” på verkligt liv på samma sätt som arbetet tömmer skapande och samverkan, för att bara lämna ett kadaver. Vardagen organiseras efter en rad pseudohändelser, hastigt växlande moden och bilder som utplånar all förbindelse med samhällets tid. █ “Den individuella upplevelsen av ett separat vardagsliv förblir utan språk, utan begrepp, utan kritisk tillgång till sitt eget förflutna som ingenstans finns upptecknat. Den låter sig inte kommuniceras. Upplevelsen förblir oförstådd och glöms bort till förmån för skådespelets falska minne av det icke minnesvärda.” (§157) Arbetarnas “tvångsinlösen av deras egen tid” (§159) har försatt dem i den mardröm de bara behöver bli medvetna om för att vakna ur. Negation som sanning och som stil.BROTTSLIG Proletariatet har inte längre några illusioner om politiken men är samtidigt “ännu fjärran från ett praktiskt klassmedvetande” och saknar “en adekvat form i handling.” (§114) Därför ser vi den “nya eran” först och främst i en “oformlig protest” av en “ny spontan kamp som först framstår som brottslig.” (§115) Vandalisering och plundring av “den tillåtna konsumtionens maskineri”, festivalyran i kravallens utbredning, men också sabotaget och arbetsvägran — när dessa “enfants perdus” förr eller senare når gränsen av sin vägran återstår bara den totala. Brottsligheten “framstår som objektivt berättigat” i vardagens överlevnad, vilket för med sig nödvändigheten av en total omstörtning.
LEKEN Samtidigt och vid sidan om kraftyttringarna måste lek äga rum för att våldets destruktiva utbredning inte ska utplåna livets strävan. Våldet ställer upp sig som en vägg mot Makten. Men för att tränga bort Makten måste leken äga rummet genom multitudens “federerade oberoende tider” som utbreder sig och lämnar plats för en “modell av den irreversibla tiden”. Det innebär för tidens del ett fullständigt förverkligande av den kommunism som avskaffar "allt som existerar oberoende av individer". ORGANISATION Som intellektuellt avskild från samhället måste sammanslutningen av radikaler sammanföra varje enskilds enhetliga levande till en praktisk kritik av samhällets samtliga aspekter.
GEOGRAFI Människans territorium har separerats i och med varuekonomins utbredning. Det har inneburit platsens kollaps. Där vi är existerar inget helt, inget vi har fullständig tillgång till. Vi bor på en plats, vi arbetar på en annan, vi konsumerar på en tredje, vi gör annat på en fjärde, femte eller sjätte plats; vi är aldrig närvarande på någon. En “platsens autonomi” kan återfinnas i staden genom en unitär urbanism, “detta lekens rörliga rum … med fritt valda varianter av spelregler”, ett upprättande av äventyret, “livet uppfattat som en resa som innefattar hela sin egen mening”. (§178) SANNING “Att frigöra sig från den inverterade sanningens materiella grundval - se där vad självemancipation innebär i vår tid.” (§221) Den "historiska uppgiften att upprätta sanningen i världen" kan fullgöras varken av den isolerade individen eller av den atomiserade manipulerade massan, utan nu som alltid av den klass som förmår upplösa alla klasser genom att återföra all makt till den förverkligade demokratins desalienerande form, till rådet där den praktiska teorin kontrollerar sig själv och ser sin handling. Endast där som individerna är "direkt förbundna med världshistorien"; endast där som dialogen har beväpnat sig för att segra. █ “I den proletära kritikens nya läge återkommer detta resultat som det enda obesegrade inslaget i en besegrad rörelse.” (§118) Men rådet måste te sig annorlunda idag. För även där rådet har segrat har upproret förlorat. Rådet, om det verkligen vill förverkliga sin potentialitet, måste verkställa beslutet att “fullständigt rekonstruera territoriet efter behovet hos arbetarrådens makt, proletariatets antistatliga diktatur, den verkställande dialogen. (§179) Rådet måste bli kommun. STIL Vi måste tala på ett sätt som är avbrytande gentemot skådespelet och öppet mot våra andra. Vi behöver använda orden och språket på ett sätt som bryter mot gängse mönster men samtidigt öppnar för möten. Istället för en negation av stil och språk, istället för ett slags sökande till en nollpunkt (Barthes) behöver vi en negationens stil. █ Debords och situationisternas stil var en skandal, men är idag fullständigt rekupererad. Vilket inte förtar ansatsen att söka en ny stil som på nya sätt likt situationisterna kan uttrycka, kritiskt blotta och vända, undergräva och framkasta sanningen. Debord skriver: “Den stil som innehåller sin egen kritik måste klart visa att den aktuella kritiken behärska hela sitt förflutna.” (§206) Resonemanget och metoden — détournement — hör till de mest kryptiska och missförstådda i hela den situationistiska episoden. Debord menar att det finns en intim koppling mellan uttryck och stil med “rörelsens teoretiska medvetande” vilket inkluderar en filtrering och koncentration av den verkliga rörelsens historiska lärdomar. Détournement är inte ett estetiskt attribut, utan mer av en attityd eller kanske rent av etiskt hållning som gör bruk av material enligt en historiskt specifik upprorisk stil. Inte en aggregering av metoder eller regler utan den ständiga subversionen av det rådande materialet. “Détournement är anti-ideologins flytande språk.” (§208) 
Konspiration som styrelseform.HEMLIGHETER Det är hemligheter överallt i Kommentarerna. Dolda verksamheter, avspärrade områden, ljusskygga aktörer, illvilliga konspirationer, infiltrerande spioner och informatörer, lönnmord och stay behinds. “Hemligheten härskar i världen, framför allt som härskandets hemlighet.” (§21) Vid första anblick kan det verka konstigt eller motstridigt att Debord därför hävdar att ingenting väsentligt har förändrats och att ingenting därför behöver revideras. “På det rent teoretiska planet har jag bara att foga en detalj till det jag har formulerat tidigare”. De två tendenserna, mot å ena sidan koncentration och å andra sidan utbredning, har uppnått en syntes i det integrerade skådespelet. Förändringen är en intensifiering. Det är en naturlig utveckling av skådespelets logik. Skådespelet, en “synlig negation av livet” som har uppfunnit en visuell form för sig självt, upphöjer synen till det viktigaste sinnet, och med en fulländad separation tenderar ytan att väcka misstänksamhet bland konkurrerande varor/bilder. MEDVETET En hemlighet är inte blott okänd, den är medvetet dold. Någon eller några har medvetet dolt något. Någon eller några har tillgång till det hemliga; det kan vara stay behinds eller bara patenter, det är kunskap och planer som de förseglar, vilket i sig skapar en konflikt, som ber om konflikt eftersom det skapas ingrupper och utgrupper överallt. Hemligheterna blir i en mening ytor för spekulation om det dolda inre; det kan vara kändisars privatliv, plattformars algoritmer, intriger i maktens korridorer, allt underkastas masspekulation i media och lika många sanningar produceras på privata skärmar. SLUGHET För Debord innebär det också att han inte kan skriva hursomhelst. På ett sätt är Kommentarerna enklare att läsa än Skådespelssamhället eftersom de inte är lika kryptiskt formulerade och innehåller mindre av hegeliansk akrobatik. Men de är fulla av andra fintar för att kollra bort fienden. Han vet vikten av att vara slug. Vi kan därför inte ta allting bokstavligt. Vi är nödgade att läsa strategiskt. INHÄGNAD Hemlighetsmakeriet har alltså blivit allmänt. Det är inte förbehållet säkerhetstjänster och militär, eller ens konglomerat. Stadsdelar och annat territorium inhägnas med murar, algoritmer i svarta lådor, myndigheter med undantagslagar. Företagsverksamheter görs omöjligt komplexa i skalbolag och långa kedjor av underleverantörer. Parallella, privata rättssystem upprättas med en utvidgad säkerhetsbransch, brottsutredningar som outsourcas till privata revisorer, fängelser som drivs som företag — det handlar inte bara om urholkad offentlig sektor utan lika mycket, eller mer, om “diskretion,” alltså om att äga informationen och minska risken för eventuell negativ publicitet. Information om det senaste låses in bakom betalväggar. Monopolföretag gör det förbjudet att öppna på skalet på varenda enhet. Säkerhetstjänster handlar med zerodays i miljonbelopp för att föregå andras intrång utan att rapportera bristerna till utvecklarna. (META)KONSPIRATION Tillståndet är sådant att konspirationer och konspiratoriskt tänkande kan blomma i samhällets samtliga sektorer. En konspiratorisk hållning till media, till fakta, till politik, till egentligen allt som på något sätt avviker, utmanar eller bekräftar, allting oavsett. Konspirationer och deras paranoida psykopatologi har rent av blivit funktionella för skådespelet som sådant. Vad du än tycker och tänker, vad som än behöver bekräftas eller motarbetas; det finns alltid en förformulerad konspiration att införliva för att bekräfta och befästa din position. Inte sällan presenteras det som om det vore ett underifrånperspektiv och som en motståndshandling mot ett mer eller mindre väl definierat system. Debord anmärkte därför: “Tidigare konspirerade man aldrig annat än mot en etablerad ordning. I dag är detta att konspirera till dess fördel ett nytt yrke med ljusa framtidsutsikter. Under skådespelets herravälde konspirerar man för att upprätthålla det och för att säkerställa vad endast det självt skulle kalla dess smidiga gång. Konspirationen ingår i själva dess sätt att fungera.” (§28) — Det vore mer korrekt att beskriva den här typen av konspirationsteorier som att de konstruerade “pseudo-” eller “strukturella” konspirationer. Det är teorier som ramar in fakta, bilder, narrativ osv på ett sätt som framställer något som utifrån hotande en annars harmonisk ordning, som en diffus inverkan på ett lika diffust definierat socialt (det svenska samhället, den demokratiska ordningen, etc). Även om de inte definierar det rådande systemet, som de positionerar sig emot, så existerar de i en symbios med den underliggande ordningen. I sin pseudomotsättning snarare stärker de de strukturella makthierarkierna. KOLLAGE Vår aktuella situation bekräftar Debords tes och upphöjer den i två. Men för att förstå utgångspunkten för Debords kommentarer tjänar det till att göra ett mindre kollage av det “Kalla krigets mikrokosmos” som han då befann sig i: Europa och framför allt Italien under 1970-talet. Det skulle kunna göras mycket större, men vi tror att dessa exempel räcker:
Det som också måste nämnas är fascistkuppen i Grekland 1967, Pinochets CIA-ledda kupp 1973, och inte minst USAs krig i Vietnam. Samtidigt rullade Sovjetunionens stridsvagnar in i Tjeckoslovakien 1968. OBEKRÄFTAD Media — massmedia och idag social media — systematiserar social ignorans och distans, och det har enligt Debord gått så långt att historia i en mening har eliminerats. Det kan bero på att media är mer direkt beroende av skådespelets logik. Det kan också bero på att det är lögnens främsta kanal. Även om lögner varit ämnade att skada någon specifik skadar de nu alla eftersom de effektivt ockuperar alla skärmar; om man tidigare kunde avslöja en lögn genom att sätta den i sin kontext och spåra ursprung, så är samtidens lögner så genomgripande att de skulle kräva en fullständig omorganisering av verklighetsuppfattningen. Enligt Debord präglar historielöshet, hemlighetsmakeri, konspirationer, lögner, och så vidare inte bara nyhetsflödet och politiken utan offentligheten, föreningslivet och kulturen liksom underrättelsetjänster och myndigheter. I det han kallar det eviga nuet är det omöjligt att helt bekräfta någonting säkert. Vi “lever och dör […] mitt i strömdraget av ett stort antal korsande mysterier.” (§18) Osäkerheten har konsoliderats överallt. NÄRVARO Han skriver att det är “inte längre möjligt att tro någon om något som man inte själv direkt har erfarit.” (§12) I en mening kan sanning uppstå först i konspirationen i dess bokstavliga mening, det vill säga att andas tillsammans. Och bara i den tilliten och närheten, den affiniteten, kan radikala projekt äga rum. Även om massan och proletariatet i Kommentarerna inte har samma status som i Skådespelssamhället innebär inte det förlusten av revolutionär potential. Verkliga möten bär på en erfarenhet som kräver skapandet av en historisk medvetenhet. Från den enskilda till grupper och rörelser; vi samtalar, avslöjar oss, återger vår bakgrund och med det väver samman våra möten. Ur detta vävande kan förmågan att åter tänka framtiden uppstå. Ur en sådan närvaro kan en revolutionär potential växa. UPPROR Debord är förstås fortfarande i högsta grad av inställningen att uppror inte växer ur de små cellerna av konspiratörer à la Blanqui, utan ur proletariatets upproriska uppsving, ett brett medvetandegörande. Men vad vi inte kan förvänta oss är att det i massrörelserna som sådana skulle växa några verkligt avbrytande, uppbrytande språng. Debord uppdaterar egentligen bara den inställning Situationistiska internationalen hade redan före ‘68. Revolutionärer är beroende av proletariatets rörelse, och rörelsen är beroende av avantgardets radikala innovationer. Växelspelet kan beskrivas som en slags lek, men då inför en nära förestående historisk brytning, alltså lek på blodigt allvar. Det som görs, det som leken kräver så att säga “under bordet”, kan vara diskreta handlingar, konspiratoriska utvecklingar, det gallrar ut dem som kan se de verkliga hindren och som förstår vad de är förmögna att göra. Lek kan oväntat bryta ut i händelser, potentiella uppror. Historien bestämmer inte på något absolut sätt, den utvecklar sig och får slag från alla sidor, vissa punkterar linjen och skapar en ny riktning. Uppror är de som verkligen punkterar och fyller upp explosionen i en ny riktning. — “Uppfattningen om ‘historien som konspiration’ var en reaktionär och löjlig förklaringsmodell på adertonhundratalet då så många mäktiga sociala rörelser stormade bland massorna. Dagens pseudo-oppositionella är väl medvetna om detta, genom hörsägen eller några böcker, men tror att denna slutsats gäller för evigt. De vill inte se sin egen tids faktiska praktik, eftersom den är alltför nedslående för deras svala förhoppningar. Staten är inte ovetande om detta, den spelar på det.” (§20) OVÄNTAT Ingen teori kan föregripa allting. Varje uppror föregås av något avvikande, något genuint nytt. Konspirationen kan vara det oväntade; aldrig tillräckligt, men nödvändigt. Debord försöker illustrera detta med ett exempel på hur en mer effektiv praktik i den napoleonska armén (självständigt skjutande snarare än på kommando) uppstod spontant och innan den, långt senare, implementerades som officiell taktik. Det gäller såväl regeringskonsten som upprorskonsten.
OMÖJLJGT Alla uppror är omöjliga, ändå händer de. Att tänka det möjliga vid gränsen av det omöjliga är krigskonstens uppgift. Upprorsmakares första uppgift är därför att förstå nuet och vad det är i nuet som är ohållbart. Man stöter oundvikligen emot gränserna och tvingas omvärdera, ständigt omvärdera, finslipa taktiker, att dansa omkring gränsen, vänta på rätt tillfälle att angripa. KRIGSKONST Kommentarerna är inte alls som ofta hävdas några uppgivna grubblerier av en resignerad pessimist utan tvärtom en stridsskrift på samma sätt som Machiavellis Fursten. För den som läser Debord noga kan se att han ställer läsaren inför ett singulärt problem: strategi. Frågan för konspiratörer är inte filosofisk; det gäller krigskonsten. Det gäller att inse vad vi faktiskt är förmögna till, att det “eviga nuet” anlände relativt nyligen och att lära oss att utnyttja det faktum att också makten är förvirrad och saknar en hållbar strategi. Debord avslutar sina kommentarer med: “För förhållandena har aldrig varit så allvarligt revolutionära, men det är bara regeringar som tycker det.” (§30) |
