Dark Deleuze

Katsushika Hokusai ”Åskguden” (1847)

Kulturteoretikern Andrew Culp vänder sig med Dark Deleuze (2016) mot den glädjefyllda, affirmativa och kreativa bilden av Gilles Deleuzes filosofi. Denna har under 2000-talet framför allt reproducerats vid amerikanska lärosäten. Essän Dark Deleuze verkar vara ett slags förarbete, ett work-in-progress, där Culp vänder sig mot denna (vänster)liberala, akademiska Deleuze-industri, lyfter fram de negativa aspekterna av hans teorier samt skisserar resonemang och termer som i mångt och mycket är motsatsen till det konstruktivt-optimistiska skrivandet och tänkandet i Deleuze namn. Hans teorier har ju stundtals kommit att bli mer eller mindre synonyma med ett marknadsliberalt funktionellt bejakande av differens, öppenhet för möten i en sammankopplad värld och ökad kapacitet genom synergi. I en tid då vi överexponeras för – eller till och med ideologiskt terroriseras av – föreskriven lycka, decentraliserad kontroll, sammankopplingar och kommunikationsnätverk är det av största vikt att åtminstone inte intressant och rigorös kritisk teori reduceras till ett allmänt och menlöst ja-sägande, utan försöker att förbehållas motarbetarnas tänkande.

The point is not to get out of this place but to cannabalize it – we may be of this world, but we are certainly not for it. Such out-of-jointedness is a distance. And distance is what begins the dark plunge into the many worlds eclipsed by the old.

Culp är tydlig med sitt ärende. Han vill, med referens till Deleuze egna beskrivning av sin arbetsmetod, hoppa på honom bakifrån och tvinga honom att föda en avkomma som är Deleuze egen, fast monstruös.

Härnäst följer exempel med sammanfattningar av några av essäns huvudsakliga hypoteser:

• Begreppsskapande: Med referens till What is Philosophy? (1994) argumenterar Culp för hur det relevanta inte är vilket frejdigt begreppsproducerande som helst, att begrepp inte är några underbara gåvor, utan att de är resultatet av ett hårt och rigoröst arbete. Vidare gynnar begrepp bara den revolutionära saken när de bryter konsensus. Begrepp är alltså inte något som upptäcks utan är direkta eller indirekta resultat av en katastrof; av att vända sig bort, av utmattning, av ångest eller av misstro. Äkta tänkande är ovanligt, smärtsamt och ofta påtvingat oss av en händelse så fruktansvärd att den inte kan lösas utan hjälp av tänkandets svårighet.
• Flyktlinjer: Culp vänder sig mot hur produktivismen, som ofta läses in i Deleuze filosofi, begränsar produktionen till reproduktion som i sin tur tenderar att bli identisk med kapitalets varuackumulation. Kapitalismen har ju försett världen med ett oöverträffat system av autoproduktion. I stället vill Culp kultivera ett hat mot det rådande tillståndet för att bli av med reflexen att vilja rädda kapitalismens värld. Han har med andra ord inget till övers för konstituerande makt. Emellanåt förekommer mycket riktigt också uppskattande referenser till Giorgio Agamben,. Det slutgiltiga målet med Dark Deleuze uppges vara att bidra till att hålla drömmen om revolution vid liv i kontrarevolutionära tider. Culp framhäver hur Deleuze och samarbetspartnern Félix Guattaris begrepp flyktlinjer konceptuellt förkroppsligar Friedrich Nietzsches resonemang att saker och ting inte är helt beroende av deras produktionskontext, utan att allt som har fått en egen intern konsistens är fritt att röra sig utanför sitt ursprung. Såtillvida förses världen med material för sin egen destruktion. Den destruktion som Culp eftersträvar handlar om ”the final defeat of the state, and full communism”. Det eftersträvansvärda scenariot är att förstörelsen av kapitalismen ska bli roligare än vad kapitalismens underhållningsprodukter är. Målet med destruktionen är en ny början; en värld som (åter) ligger öppen.
• Krigsmaskiner: Culp hävdar att konspirationen mot världen ger sig till känna genom dess krigsmaskiner – hjältarna kända från Deleuze och Guattaris Tusen platåer (2015) – som aktualiseras närhelst och varhelst en operation mot staten sker. När tänkandet tar formen av en krigsmaskin har det kapaciteten att sätta sig i direkt relation till kapitalismens utsida – det vill säga (avgrunds)krafter av ren intensitet utan representation, bild, innebörd eller subjektivitet – som låts flöda in. En av de största svårigheterna är att få krigsmaskinerna att inte börja verka med kapitalets eftertraktade drivkraft mot ”kreativ destruktion”. Så fort en krigsmaskin tappar kontakten med utsidan och därmed förlorar sin konträra relation till kapitalismen och dess sociala reproduktion, är den också tills vidare förlorad till kapitalismen. Då gäller det att överge den och försöka lansera nya krigsmaskiner.
• Asymmetri: Deleuze hade inget till övers för Hegels dialektik. Helt i Deleuze anda handlar det i Dark Deleuze om ett helt icke-dialektiskt negerande. Som ett alternativ till dialektiken föreslår Culp ett asymmetriskt tänkande och en gerillakrigföring inspirerad av det. Exemplen han nämner – Maos gerilla, Nordvietnamesernas militära strategi mot amerikanerna och Castros rebeller på landsbygden – kan emellertid tyckas vara anmärkningsvärt föråldrade. När Culp lite senare i essän återkommer till frågan poängterar han att barbarerna (de som inte pratar statsmaktens språk) bara kan upprätthålla sin belägring av metropolerna så länge de inte låter sig inlemmas i någon dialektisk syntes – som exempelvis involverar liberalismens diskurs om sunt förnuft, tolerans, rimlighet och ansvarstagande.

Om jag förstår Culp rätt kan mycket av kommunismens konspiration, hemlighet och selektiva engagemang sammanfattas i följande citat:

The lesson to be taken is that ”we all must live double lives”: one full of the compromises we make with the present, and the other in which we plot to undo them. The struggle is to keep one’s cover identity from taking over.

Culp har att fast grepp om både Deleuze egna böcker och artiklar och dem han skrev tillsammans med Guattari. När jag under läsningen hinner tänka att ”här skulle ett särskilt resonemanget eller citat passa bra” har Culp i regel inkluderat det i texten några rader senare. Han har verkligen lusläst Deleuze och Guattaris böcker efter negativt tänkande med prefixet de-, a-, in-, och non- (Culp utgår från de engelska översättningarna). Som kärnfull analys av och rapp polemik mot tidigare Deleuze-läsningar är Dark Deleuze utmärkt. Culp är däremot inte alltid lika övertygande när det kommer till den samtida kommunistiska användbarheten av hans negativa läsning av Deleuze och Guattaris teorier. Emellanåt blir det också lite sökt när han ska dra fram negativitet ur Deleuze och Guattaris ofta svävande och associativa prosa, och han får i bland skarva i hans/deras resonemang för att få teorierna att bära på ett tydligt negativt tänkande som är relevant och användbart för 2000-talets finansiella kapitalism.

Återstår att se i fall Culp kommer att vidareutveckla sina resonemang gällande vilka mer normativa slutsatser som kan göras utifrån hans studie i fråga om militant strategi och taktik.

---

• Ending the World as We Know It: Alexander R. Galloway in Conversation with Andrew Culp
• Timothy Snediker: A Darker, Grittier Deleuze
• Daniel Colucciello Barber: The Creation of Non-Being

Lista av konträra termer

Från sidorna 19-21:

Konspirationen Dark Deleuze är en serie motsatser. Motsatser är inte poler, som är dialektiska motsatser som i slutändan kompletterar varandra. För att destillera ett centralt argument från Deleuzes magnum opus Difference & repetition har filosofin (till sin nackdel) tagit tänkandets natur till att vara etableringen av ekvivalens eller logisk identitet mellan två termer. Som sådana måste kontraster undvika att relatera termer utifrån "en uppfattad identitet, en bedömd analogi, en föreställd motsättning eller en upplevd likhet". Deleuze sammanfattar detta argument i en intervju: "Det var Lévi-Strauss, tror jag, som visade att man var tvungen att skilja på följande två påståenden: att endast liknande saker kan skilja sig åt [dialektik – förutsätter en uridentitet bakom skillnader], och endast olika saker kan vara lika [motsatser – skillnad primärt för identitet]". Det finns en andra anledning att undvika motsatser: motsatser innebär en "gyllene medelväg" där den optimala platsen finns någonstans mellan varje extrem. En sådan medelmåttig kompromiss är den största tragedin i Deleuzes och Guattaris retoriska presentation av vad som verkar vara dualismer (slät/strimmig, molär/molekylär, arborescent/rhizomatisk) i Mille plateaux.

Den olyckliga effekten är en legion av oförpliktande kommentatorer som predikar en mittens moderering. Som svar måste vi kontaminera varenda en av dessa konceptuella par med en tredje term som kommer utifrån. Deleuze och Guattari föregår med gott exempel genom hur de omtolkar Dumézils tredelade tillstånd som två motsatta poler belägrade av en tredje term som kommer utifrån. En sådan omformulering skulle närmare följa Deleuzes atomism med två termer som relaterar till varandra genom produktionen av en oberoende tredje term. För att klargöra vad som står på spel: i Mille plateaux får vi veta att staten består av två motsatta poler, en liberal och en auktoritär, som i själva verket fungerar i en "komplementaritet" inte olik den dialektiska logiken om bestämd negation – detta är den relationsmodell som måste undvikas till varje pris (Dumézil, Mitra-Varuna). Det är därför Dark Deleuze kontrasterar mörk med glädjefylld och inte mörk med ljus eller glädjefylld med sorglig. Varje motsats är en förgreningsväg, en alternativ väg för varje tillfälle man frestas av bekräftelse.

Nedan listas de kontrasterande termerna. I kolumnen till vänster listar jag en serie uppgifter. Över varje kolumn har jag placerat två motsatta tillvägagångssätt, ett glädjefyllt och ett mörkt. Den association varje term har till sin motsats är rent tillfällig. Varje terms motsägelse är inte given, som om den ena antydde den andra – jag föreslår mörka termer helt enkelt på grund av deras förmåga att oväntat ta över sina motsatsers funktioner. Motsatta tillvägagångssätt bör ses som ömsesidigt uteslutande, eftersom de är oberoende processer som var och en är avsedda att uppfylla den givna uppgiften utan att tillgripa den andra. Det som gör dem mörka är den exteriöra position från vilken mörkrets oregelbundna krafter attackerar glädjen i statligt tänkande. Relationens främmandehet är anledningen till att varje par av kontrasterande termer är anmärkningsvärt obalanserade.

Mitt yttersta syfte är att övertyga läsarna att helt överge alla glädjefyllda vägar för sina mörka alternativ. Det bästa scenariot skulle vara att dessa motsatser bleknar in i irrelevans efter att Dark Deleuze uppnår sitt skenbara mål: slutet på denna värld, statens slutgiltiga nederlag och fullständig kommunism. Det är mycket mer troligt att olika aspekter av mörkret kommer att fångas längs vägen. Liksom alla andra krigsmaskiner besegras en mörk term när den isomorfiskt antar relationer eller former av sin glädjefyllda motsvarighet. Så det är värt att uttala en varning från Mille plateaux: även när du är tvärtom, tro aldrig att mörkret kommer att räcka för att rädda oss.

	GLÄDJEFYLLT	MÖRKT
Uppgiften	Skapa begrepp	Förstöra Världar
Subjekt	Anordningar	O-blivande
Existens	Genesis (ursprung)	Förändring
Ontologi	Realism	Materialism
Skillnad	Inkluderande (åt)skiljande	Exkluderande (åt)skiljande
Diagram	Komplexitet	Asymmetri
Organisation	Rhizom	Ut-veckling
Etik	Processdurmässig demokrati	Konspiratorisk kommunism
Affekt	Intensitet	Grymhet
Hastighet	Acceleration	Flykt
Flöden	Produktion	Avbrott
Substans	Tekno-vetenskap	Politisk antropologi
Nomadism	Pastoral	Barbarisk
Fördelning (distribution)	Nomos	Utsidan
Politik	Molekylär	Kataklysmisk
Film	Kroppars förmåga	Det falskas makt
Det Sensibla	Erfarenhet	Omärkbarhet (indiscernability)