Begreppet skådespel
Den underliggande frågan som Debord menar att besvara i sin bok är denna: Varför, trots alla framgångar för den kapitalistiska ekonomin och den ojämförliga materiella rikedom den kan visa upp, fortsätter flertalet människor att vara tvingade till livsbetingelser som de har få eller inga möjligheter att styra över?
I en värld av så mäktigt frigjorda produktivkrafter och materiellt välstånd borde väl vägen ligga öppen för en fri, autonom, av individen själv bestämd användning av sitt liv, sin egen tid. Ändå kvarbliver tvånget att arbeta för att överleva, att avyttra sin arbetskraft som en vara, att delta i en produktion som till yttersta syfte endast tycks ha sin egen överlevnad och förnyelse. Det har med andra ord sedan Marx gjorde sina analyser av alienationen i arbetet på detta plan inte skett någon förbättring, alienationen har inte upphört. Visserligen stämmer det inte bokstavligen att »arbetet… producerar palats för de rika men jordhålor åt arbetarna», däremot verkar det helt stämma att »arbetaren känner sig… som sig själv först utanför arbetet och som en främmande varelse i arbetet. Han är sin egen när han inte arbetar och när han arbetar är han inte sin egen. Hans arbete är därför inte frivilligt utan påtvingat. Det är tvångsarbete. Därför är det inte tillfredsställelsen av ett behov, utan det är bara ett medel att tillfredsställa behov utanför arbetet.» (Marx: Ekonomisk-Filosofiska manuskripten).
För att rätt beskriva samhällets struktur och funktionssätt krävdes enligt Marx en riktig analys av de ekonomiska relationerna och produktionsförhållandena, vilka i sin tur villkorar de sociala förhållandena och även människors uppfattning av sig själva i världen. Debord är dock ingen »ortodox» marxist. Situationisterna hade i sin tidskrifts fjärde nummer (1964) på frågan »Är ni marxister?» svarat »ja, liksom Marx när han sa 'jag är inte marxist'». Och den författare efter Marx som Debord mest häftar i skuld till fråga om Skådespelssamhället är György Lukács.
Lukács publicerade 1923 essäsamlingen Historia och klassmedvetande. Denna bok fördömdes då av såväl den bolsjevikiska Tredje Internationalen och den tyska socialdemokratin och var länge frånvarande i debatten, särskilt som även författaren tog avstånd från sin bok. Tidskriften Arguments publicerade några kapitel 1957-58 och 1960 utkom en fullständig fransk översättning.
Debord tog djupa intryck av Lukács analys, även om de explicita citaten i Skådespelssamhället är få. Inte heller i den digra samling sidor som utgör den samlade utgåvan av den franska tidskriften Internationale Situationniste nämns Lukács mer än en gång, men citatet där är karaktäristiskt, såväl till stilen som innehållet, och återkommer som tema i Skådespelssamhället: »Överhögheten av totalitetens kategori är bäraren av vetenskapens revolutionära princip». Med andra ord, en revolutionär teori som inte omfattar helheten är bristfällig.
Men än viktigare är vidareutvecklingen av Marx analys av varan som fetisch, som återupptogs av Lukács. Där de flesta »ortodoxa» marxister, från Engels och framåt, ignorerat detta kapitel i Kapitalet (liksom begreppet alienation) eller direkt fördömt det, för att i stället koncentrera sig på det »rent ekonomiska» hos Marx, kapitalismens inneboende konflikter, proletariatets utarmning etc, blir varan som fetisch ett begrepp att räkna med först på 1950-talet då en antileninistisk marxism börjar utvecklas på nytt. Om detta för Marx var »den nyckel som för tanken öppnade kapitalets förtrollade rike, som alltid försökt dölja denna hemlighet genom att visa upp varan i full dager» (Giorgio Agamben), var det för Debord ett lika verkningsfullt verktyg för att blottlägga skådespelets samhälle.
En varas bruksvärde är dess kvalitativa aspekt, bytesvärdet dess kvantitativa. Genom bytesvärdet kan varan bli kapital och kapitalet igen bli vara. Detta gör att varan får en subtil dubbelnatur. Den är både konkret, som ett ting att ta på, och abstrakt, representerad av pengar, av kapital. Det är genom att representera bytesvärdet som kapitalet får liv -- ty kapitalet i sig är ingenting -- och på så vis en egen, autonom makt. Genom kapitalets ständiga metamorfos fram och tillbaka förökar det sig. Och just förökningen är kapitalets imperativ: det måste ständigt föröka sig. (I våra dagar används hellre det mer neutrala ordet »ekonomin» snarare än »kapitalet».) Marx föreställde sig att detta skulle leda till överproduktion och därigenom återkommande kriser som i sin tur skulle leda till kapitalismens sammanbrott. Men den har som synes kunnat på olika sätt hantera kriserna. Det som har hänt är enligt Debord -- och här drar han ut Lukács analys till sin yttersta spets -- är att kapitalet fortsatt att omvandla allt fler fenomen till varor, inordnat dem i varuformen, samtidigt som bytesvärdet som från början »bara kunde uppstå som agent för bruksvärdet» kommit att få överhanden över bruksvärdet. Eller med en vacker metafor: »Bytesvärdet är bruksvärdets kondottiär som börjat föra krig för egen räkning.»
»Det historiska ögonblick där vi är inneslutna», då det mänskliga livet i sin totalitet, hela dess innehåll, är hänvisat till att bli förmedlat genom varuformen, som i och med att bytesvärdet regerar alltså är en representation, en avbildning av kapitalet, det är det som Debord kallar skådespelets samhälle. En stelnad samhällsordning vars yttersta syfte tycks vara kapitalets konstanta självbespegling. (Spegel kommer av latinets speculum, från vilket även termer som spekulation, spektakel och spektakulär är avledda. Då ordet spektakel på svenska fått en mer inskränkt innebörd kan en »direktöversättning» av originalets titel La Société du Spectacle inte komma i fråga.)
Med en omskrivning av Hegels fras »Det som är förnuftigt är sant och det som är sant är förnuftigt» skriver Debord att skådespelet »säger bara 'vad som framträder är gott, och det som är gott framträder'». Det verkliga bruk man kan ha av varorna, deras bruksvärde, den kvalitativa aspekten, är irrelevant. Genom undertryckandet av denna blir detta samhälle och dess produktion overkliga, falska. Skådespelet är alltså en verklig samhällsordning som totalt domineras av overklighet, av en ständig produktion och konsumtion av varor som inte har någon motsvarighet i verkliga behov, en ständig rundgång som på samma gång är sitt eget mål och sitt eget innehåll och som därför är en ständig falsifering och negation av det verkliga livet.
För att ytterligare nagla fast skådespelsbegreppet är det viktigt att understryka, med Anselm Jappes ord, att skådespelet inte är något som ligger utanpå världen, utan det är hela den sociala aktiviteten som sugs upp av skådespelet för dess egna syften. Från stadsplanering till de politiska partierna, från konsten till vetenskapen, från det vardagliga livet till människornas lidelser och begär, överallt återfinner man en ersättning av verkligheten med dess avbild. Och i denna process blir bilden till sist verklig, och påverkar det verkliga beteendet, och verkligheten blir till sist bild. Denna bild är dessutom nödvändigtvis förfalskad. Ty, om skådespelet å ena sidan är hela samhället, är det å den andra en del av samhället och samtidigt det verktyg med vilket denna del av samhället dominerar samhället i sin helhet. Skådespelet återspeglar alltså inte samhället i sin helhet utan strukturerar bilderna enligt intressena hos en del av samhället, något som inte förblir utan återverkningar på den verkliga sociala aktiviteten hos de som betraktar, konsumerar, kontemplerar bilderna.
Kapitalismen och de positiva uttolkningarna av den, borgarklassens ideologi, har segrat till priset att denna ideologi blivit materiell, förkroppsligad. Denna materialisering »som följer av den självständiggjorda ekonomiska produktionens konkreta framgång som skådespel, blandar i praktiken ihop den sociala verkligheten med en ideologi som har kunnat sy om allt verkligt efter sitt eget mönster.»
Möjligheten att krossa denna samhällsordning ligger enligt Debord just i det faktum att skådespelet i grunden är en ideologisk och därmed nödvändigtvis förvrängd bild av verkligheten.
