Foucaults maktanalys

Från Krigsmaskinen
(Omdirigerad från En annan Foucault)
Hoppa till: navigering, sök
Annanfoucault.jpg
Foucaultsmakt.jpg
En annan Foucault (EAF) och Foucaults maktanalys (FM) är två böcker av Magnus Hörnqvist, utgivna 2012 respektive 1996, som i allt väsentligt är samma bok bara något uppdaterad i senaste versionen. De/n behandlar, som titeln på första utgåvan antyder, Michel Foucaults analys av det som utgör "makten" i det moderna samhället. Här bygger anteckningarna på båda upplagor.

Hörnqvist försöker vidareutveckla Foucaults maktanalys. Det är framför allt texter från 1970-talet som ligger till grund för denna analys och vidareutveckling, inte senare studier om subjektskapande praktiker eller inriktningen på "regementalitet". Hörnqvists ärende är istället "att synliggöra Foucaults materialistiska ådra". (EAF 9)

I En annan Foucault utelämnas tyvärr inledningen från Foucaults maktanalys där huvudpersonens ingång till maktanalysen klargörs. Den "framträder som ett centralt problem runt 1970 [som] en konsekvens av Foucaults politiska ställningstaganden och erfarenheter, från och med 1968." (7 FM) Men Foucault själv var inte i Frankrike under "händelserna" utan i Tunisien, där studenterna också gjorde uppror.

Jag var närvarande vid mycket svåra och ihållande studentupplopp, som med flera veckor föregick det som hände i Frankrike i maj. Det var i mars 1968. Oroligheterna hade varat hela året: strejker, inställande av undervisning, arresteringar. Och i mars, studenternas generalstrejk. Polisen trängde in i universiteten, slog studenterna med batonger, sårade allvarligt flera av dem och fortsatte med arresteringar. Vid rättegångarna fick vissa studenter åtta, tio ändå upp till fjorton års fängelse. /.../ Jag måste säga att dessa pojkar och flickor som tog oerhörda risker för att framställa ett flygblad, för att sprida det, för att uppmana till strejk ... som verkligen tog risken att bli berövad friheten -- det gjorde ett mycket starkt intryck på mig. (Foucault, citerad 8-9 FM)

Foucault protesterar mot den följande repressionen (liksom flera andra franska lärare), men går också så långt att han låter studentradikaler använda hans hem för att gömma sig, trycka flygblad, hålla möten, etc. Senare på hösten '68 återvänder han till Paris och hamnar på universitetet i Vincennes i Paris utkant. Natten den 24 januari 1969 ockuperar flera studenter och några lärare universitetet, och Foucault var bland ockupanterna. "Den splitternya inredningen omvandlas till provisoriska barrikader. Tvåtusen poliser stormar byggnaden, flera av ockupanterna flyr upp på taket undan tårgasen, däribland Michel Foucault, som deltar i tumultet och stenkastningen -- iklädd svart sammetskostym!" (11 FM) Men det var först i samband med fängelserevolterna i Frankrike 1971 och bildandet av Groupe d'Information sur les Prisons som Foucault både teoretiskt och praktiskt kom att ägna sig åt maktproblematiken. Erfarenheterna från denna tiden kom att spela en betydande roll i skrivandet av Övervakning och straff. Det politiska arbetet består i undersökning och informationsspridning, närbesläktad med maoisternas undersökningar. Hörnqvist skriver att "Det sociala anseendet utnyttjas och förbrukas i en sådan utsträckning att en kommunistisk dagstidning skulle komma att bönfalla regeringen att sätta stopp för vad den betecknar som en 'fackförening för ligister'." (13 FM) Enligt Hörnqvist "fortsätter Foucault att resonera inom samma problematik" fram till årsskiftet 77/78 då han hamnar i både personlig och intellektuell kris. Perioden efteråt innebär, enligt Hörnqvist, "en återgång till traditionellt, liberalt perspektiv på maktutövningen." (21 FM)

Sartre, Deleuze och Foucault på en aktion, ofta omgivna av maoister som utnyttjade de intellektuella som fronter för sin aktivitet. Se Hörnqvist om Foucault och maoisterna.
Det är Hörnqvists intention att vidareutveckla maktanalysen på ett mer systematiskt vis, vilket har saknats hos både Foucault själv och i sekundärlitteraturen. "Avsikten är att utforska vad Foucaults specifika ansats innefattar, hur långt insikterna sträcker sig, vad som händer om man följer de uppdragna riktlinjerna hela vägen, stannar upp vid problemen och undersöker möjligheten att forcera dem. Det rör sig på samma gång om en utläggning och en kritik." (22 FM)

Maktens (dubbel)natur

Makten är en relation och en aktivitet. Makten i samhället är en mångfald av relationer och aktiviteter. Relationerna är styrkeförhållanden, aktiviteterna styrkemätningar. Det är ett förhållande som ständigt "måste göras". "Makten är hela tiden i omlopp, aldrig helt på en sida och sätts alltid på spel." Styrkeförhållandet måste ständigt backas upp med nya åtgärder och strategier. En maktrelation är aldrig passiv eller latent. "Överallt där makten finns utövas den." Den är utspridd och kan inte identifieras med något institutionellt eller identitetsmässigt centrum. Det är snarare i de otaliga mötena mellan subjekt som makten uppstår och återskapas. "Makten verkar genom de minsta elementen: familjen, de sexuella förbindelserna, men också: boendeförhållanden, grannskap, etc". Hur dessa relationer och aktiviteter konkret gestaltar sig beror på omständigheter och förändras över tid. Hörnqvist noterar här en begreppslig öppenhet eller obestämdhet.

Med makt anser jag att man först och främst bör förstå den mångfald av styrkeförhållanden som finns inneboende i -- och organiserar -- det område där de fungerar; det spel som genom kamp och oupphörliga konfrontationer omvandlar dem, förstärker dem, kastar om dem; stöden, som dessa styrkeförhållanden finner i varandra, så att de bildar kedja eller system, eller, i motsatt fall, rubbningarna, motsättningar som isolerar dem från varandra; och slutligen strategierna som de verkar genom och vilkas allmänna mönster eller utkristalliserande i institutioner förkroppsligas i statsapparaterna, i formuleringen av lagen, i samhällets hegemonier. (?)

Ett problem med hur makten ska analyseras är att makt är en aktivitet och ett förhållande mellan aktiva parter, därför måste den identifieras med de specifika handlingar som utförs vid sammanstötningarna. Makten är inget som ligger bakom maktutövningen utan är en “pulserande rörelse”. Foucault vägrar därför att skilja frågorna om maktens vad och hur från varandra. Makt är momentana styrkeförhållanden i en ständigt “pulserande rörelse”. (Här finns också kopplingen till frågan om krig; Foucault frågar sig om vi inte bör förstå makt "främst i termer av kamp, konflikt och krig?") Makten tar ständigt nya medel och konstellationer. Ingen sammandrabbning, stor eller liten, har en säker, förutbestämd, utgång. "Nu uppstår frågan," skriver Hörnqvist, "hur man ska avgränsa begreppet makt i Foucaults analys och på samma gång göra rättvisa åt maktens aktiva och instabila karaktär. Enligt den inledande bestämningen är makt detsamma som styrkeförhållandena mellan människor. Mot bakgrund av styrkeförhållandenas, som Foucault menar, föränderliga natur kan den bestämningen kvalificeras, så att begreppet makt avser ett momentant styrkeförhållande." (FM 32) Men räcker det eller måste maktbegreppet gå utöver det momentana, frågar Hörnqvist. Det finns här en tvetydighet hos Foucault som flera gånger "spricker" (FM 33), å ena sidan beskrivs makten som sammanstötningar och å andra sidan som relationer. Hörnqvist, å sin sida, definierar makten som "momentana styrkeförhållanden i en ständig kamp" (FM 38). Foucault "griper tillbaka," enligt Hörnqvist, på det marxistiska konfliktperspektivet och uttrycker sin besvikelse således:

Vad som slår mig i marxistiska analyser är att de alltid innehåller frågan om "klasskampen" men att man inte bryr sig särskilt mycket om ett ord i det uttrycket, nämligen "kamp". /.../ När de ["marxisterna"] talar om "klasskampen" som historiens motor inriktar de sig huvudsakligen på att definiera klasser, deras avgränsning och deras medlemskap, men aldrig konkret på kampens beskaffenhet. (38 FM)

Foucault efterlyser analys av varje konflikt i sin partikularitet. Vilka är aktörer? Vilka styrkeförhållanden utövas? Vilka strategier används? Och så vidare. I och med detta fokus på det partikulära vänder sig Foucault mot marxismen och den form av dialektik som totaliserar alla kamper och sätter dem i ett bestämt evolutionärt utvecklingsstadium. Foucault ville istället vända fokus till de specifika omständigheter och relationer som utgjorde den aktuella (och ständigt föränderliga) klassammansättningen. Makten är förankrad i en maktens “vardagliga mikrofysik”, det vill säga maktrelationer i vardagliga situationer. Detta innebär dock inte att det inte skulle finnas någon "härskande klass" eller att staten bara är ett tankemonster. Staten finns, men dess legitimitet är förankrad i en social maktrelation som ständigt måste etableras i just vardagen.

Enligt Hörnqvist överger Foucault, eller i alla fall efterföljarna, den förståelse av makt som han först utvecklat och övergår istället till "regementalitet"-begreppet som en alternativ förståelse av i grunden samma problematik men på ett annorlunda, och om man ska tro Hörnqvist, förenklat sätt. Denna alternativa förståelse lägger betoningen på beteenden framför "sammandrabbningens logik". Enligt Hörnqvist förlorar den sene Foucault "ett begrepp om vertikalitet", det vill säga om "de sociala relationernas ojämlika karaktär". Hörnqvist föreslår definitionen "Makt är den aktivitet som utgår från och återskapar maktrelationer." (18) De är aldrig isolerade utan ingår i ett nätverk av "otaliga punkter där kraftmätningar kan äga rum, en mängd oroshärdar som var och en innebär risker för konflikter, strider och för en åtminstone tillfällig omkastning av styrkeförhållandet." Det ska påpekas att "nätverket av maktrelationer" i de flesta fall kan komma att innebära att andra aktörer än de som först står i direkt konflikt kan intervenera och på så sätt stabilisera den övergripande maktrelationen. Makten är komplex. Foucault menade inte att reducera maktanalysen till de lokala och partikulära situationerna. Makten "löper genom hela samhällskroppen" och artikuleras i statsapparaterna.

Hörnqvist menar att regementalitetskolan och den "deleuzianska Foucaultriktningen" inte beaktar problemet med hur makten återskapas. "Istället finns en tendens att betona att 'makten kommer underifrån', samtidigt som man gör en poäng av att reproduktionen av relativt stabila maktrelationer [...] inte är garanterad." (EAF 24)

(Hörnqvist om dispositivbegreppet)

Samhällets och maktens uppbyggnad

Foucault förklarar för en grupp studenter hur makten tränger in i och igenom kroppen, ända ut i fingertopparna.
Ett viktigt antagande som Foucault gör och som går emot hela den föregående förståelsen av makten, är att den inte (enbart) är repressiv. Denna förståelse kommer i uttryck i "analyserna om sexualitetens undertryckande, statens våldsutövning och suveränens legitimitet." (31 EAF) Men Foucault menar inte att det inte finns någon sanning i de perspektiven bara att de utelämnat maktens mångsidighet och bara uppehållit sig på repressiva och/eller ideologiska aspekter. Han argumenterar, vilket Hörnqvist visar, implicit för att makten har varit (främst) repressiv men nu övergått till att vara (främst) produktiv. Foucault positionerar sig mot förståelserna av makten som repressiv och ideologisk delvis i polemiskt syfte, för att utmana framför allt Louis Althussers teori om ideologiska statsapparater. Även Herbert Marcuse är en måltavla. Huvudsakligen är problemet med Althusser, Marcuse et al, att de inte, enligt Foucault, kan förklara den relativa stabiliteten. För att förklara hur maktens strukturer återskapas behövs en teori om makten produktivitet:
Orsaken till att makten vidmakthålls, att man accepterar den, är helt enkelt det faktum, att den inte enbart tynger oss som en nejsägande kraft, utan i verkligheten genomtränger kroppen, producerar saker, förorsakar lust, frambringar vetande och producerar diskurser; man måste uppfatta den som ett produktivt nätverk som genomkorsar hela samhällskroppen, snarare än som en negativ instans vars funktion utgörs av repression. (49 EAF)

Enligt Hörnqvist avstår Foucault från att använda ideologibegreppet av tre anledningar: 1) det förutsätter en motsatsställning till sanningen, 2) det innebär en "referens till ett subjekt" och 3) man låter ideologin vara underordnad ekonomin. Det är, som sagt, framför allt i polemik med Althusser detta ska förstås. Enligt Hörnqvist avvisar egentligen inte Foucault begreppet ideologi utan nedtonar betydelsen av kulturella uttryck och försöker lyfta fram betydelsen av "vetande i maktens tjänst" som inte kan reduceras till ideologisk produktion. Gällande "referensen till subjektet" menade Foucault att kroppen kan formas på en nivå "före" medvetandet, alltså att "subjektet" inte bör tas som utgångspunkt:

Vad jag vill visa är hur maktrelationer materiellt kan tränga in i djupet av kroppen, utan att vara beroende av förmedlingen genom subjektets egna föreställningar. Ifall makten får fäste i kroppen, så är det inte därför att den först internaliserats i människors medvetanden. (56 EAF)

"Detta är Foucaults materialism." (56 EAF) Men Hörnqvist påpekar att det inte handlar om ett kroppens "inre rum" utan främst "beteendets detaljer". Hörnqvist skriver "För att få rent fokus på de observerbara handlingarna behöver även Foucault befrias från sin barlast av nietzscheansk metafysik." (57 EAF)

Foucault vill också påpeka hur olika maktrelationer kopplas samman; hur varje institution - skolan, fabriken, sjukhuset, armén, fängelset, etc. - utövar sina egna specifika makttekniker och strategier, men ändå kopplas samman och tillsammans konstituerar den sociala maktrelation som staten vilar på. Makten blir en sammansatt strategisk situation i ett givet samhälle, i en historiskt specifik situation.

Produktiv makt (Aspekter på historiematerialismen + Lag, våld och lögner)

Makten är produktiv. Det är Foucaults främsta bidrag till vår förståelse av maktens många aspekter. "Upptäckten av maktens produktivitet innebar något av en kopernikansk revolution för förståelsen av samhällets fortbestånd." (59) Hörnqvist delar upp den produktiva makten i fyra huvudsakliga aspekter:

Makten är organiserad runt normer Normer fungerar inte som repressiv makt; de fungera genom att fördela individer längs ett kontinuum. Det finns inte någon definitiv gräns att överträda, istället blir allting föremål för ingripande. Effekterna uppnås oberoende av samtycke Det (av makten) eftersträvade beteendet uppnås som en effekt av upprepning av straffet, en omedveten och kroppslig vana etableras som inte förutsätter samtycke eller övertygelse. Makten bemäktigar och underkuvar på samma gång Makten erbjuder kompetenshöjning och samgående med privilegierade, de involverade aktiveras som deltagande subjekt. Starka incitament skapas att återskapa tilltal och antaganden, i slutändan hela hierarkier. Makten är produktiv Istället för att förhindra vissa beteenden framkallar makten eftersträvade beteenden, den producerar framför att trycka ner. Motivationen hos de utsatta skiftas genom specifika förskjutningar av tekniker.

Normalisering

Enligt Hörnqvist är den avgörande aspekten, för maktens produktivitet, normalisering. Denna kan i sin tur delas upp i tre huvudsakliga delar: A) konstruktionen av inbördes relationer, B) produktionen av handlingar och C) konstitutionen av subjekt. "Foucault associerar normaliseringen med kapitalismens genombrott." (66) Normaliseringen utnyttjar både inneslutningar och uteslutningar från en konstruerad grupp, vilket mer specifikt består av fem operationer:

  • 1+2: Jämförelse och differentiering. I ett givet sammanhang finns en grupp, ett kollektiv, som normaliseringen utgår ifrån och tillämpas på. "[D]et kan röra sig om eleverna i en skola, arbetarna på ett företag eller de intagna på ett fängelse", som utgör ett underlag för mätningar, jämförelser och föreskrifter. Det upprättas en "fallande skala", ett "kontinuum av normalitetsgrader", "en fördelning mellan en positiv och en negativ pol". (72)
  • 3: Rangordning. Jämförelse och mätning ger upphov till en rangordning. De involverade får en position och en uppgift, så att det alltid finns en liten skillnad mellan de enskilda så att en övergripande/genomgripande kollektivitet alltid kan differentieras. Därmed behöver makten inte "dra den linje som skiljer suveränens fiender från hans lydiga undersåtar; den genomför fördelningar kring normen" (Hörnqvist citerar Foucault, s 72). Fördelningarna kan finfördelas, separationer förstärkas, så att någon motkraft aldrig samlas.
  • 4. Homogenisering. Normaliseringen behöver moment som för samman de separerade elementen; något som inte kan skapas genom yttre tvång utan att själva processen ger upphov till en inre press att konformera till normen, en likriktning mot de rådande normerna. För detta förutsätts en underliggande homogenitet som lyfts fram och överordnas. Rangordningen inordnar individerna i en hierarki. Detta förutsätter att de involverade har en gemensam bakgrund gällande kultur, etc. Gamla vanor förstärker hierarkin liksom redan etablerade riktlinjer och tankemönster. Makten framstår som naturlig, given, självklar.
  • 5. Uteslutning. Rangordningen kombineras alltid meden tudelning, alltså uteslutning. "De två operationerna kompletterar varandra, de sker parallellt och den ena åtgärden förstärker den andras effekt." (79) En yttre gräns etableras som återverkar på normaliseringen och hjälper att bilda ett system, en inre ordning. Men gränsen är provisorisk. En ständig utfrågning pågår för att förskjuta gränsen enligt rådande krav och förhoppningar. I den här processen, som sker brett i samhällelig mening (i offentlighet, juridik, etc), individualiseras enskilda; "Samtidigt blockeras alla försök att fly in i anonymiteten; det är inte längre möjligt att försvinna in i mängden av normala människor." (80) Med gränsen dragen homogeniseras grupperna innanför och utanför gränsen.

Normaliseringen upprättar ett system av belöningar och bestraffningar. "Allt beteende blir modifierbart, samtliga handlingar som utgår från de underordnade förvandlas till ett område för potentiella ingripanden." (83) Och dessa ingripanden kan variera med samma omfattning, från fysiskt våld eller materiellt fråntagande till verbala övergrepp eller subtila sociala gester. Straffen är framför allt korrektiva, de tjänar till att återföra subjekten till normen.

För Foucault blir därför kroppen i det här sammanhanget centralt. På kroppen "ristas underkastelsen in" som vanor och fysiska tillstånd, som "betingade reflexer".

(Hörnqvist om regementalitet)

De disciplinära maktteknikerna är immanenta i det kapitalistiska produktionssättet och fyller en väsentlig funktion för ackumulationen av kapital. Denna nya maktkonfiguration centreras kring två poler: befolkningen i en nation och den enskilde individens kropp. Dessa två poler har var sin maktteknik: reglering av befolkningen (biopolitik) och disciplineringen av individens kropp (biomakt). Till skillnad från tidigare gäller nu att utvinna så mycket nytta och värde ur arbetskraften som möjligt. Från insamling och beslagtagande av värde till skapande och ackumulation av värde. Maktkonfigurationen får inte längre vara kostsam.

Den första polen - regleringen av befolkningen - syftar till en rad makttekniker som riktas till befolkningens biologiska liv (bios): hälsonivå, livslängd, barnafödande etc. Biopolitiken syftar till att samordna och integrera befolkningen i produktionsapparaten. Inte bara att säkra befolkningens underkastelse utan också att maximera dess nytta. Ett exempel var försöket att kontrollera barnafödandet så folkmängden anpassades till konjunkturens svängningar och armén behov av soldater. Det är svårt, skriver Hörnqvist, att dra någon definitiv gräns mellan biopolitiska och disciplinära makttekniker (alltså mellan biopolitik och biomakt). Det är en av anledningarna till att Foucault senare ansåg det värt att ge sig i kast med sexualitetens historia (i trebandsverket Sexualitetens historia). "Det blir nödvändigt att runt befolkningen organisera en apparat som inte bara ska säkra dess underkastelse utan även den konstanta ökningen av dess nytta." (Foucault, citerad 100 FM)

Den vanliga förståelsen av maktutövningen, både från liberalt och marxistiskt håll, kallar Foucault juridiskt-negativ. Det är en förståelse av maktutövningen som härleds från staten. Foucault vänder sig mot denna förståelse eftersom den lokaliserar maktteknikerna hos staten; den reducerar maktutövning till ideologi och repression. Den juridisk-negativa makten är i huvudsak en negativ makt; den avgränsar och sätter gränser, definierar vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet, och säger nej när gränsen överträds. Foucault kritiserar den juridisk-negativa förståelsen av maktutövning för att anta ett naturligt tillstånd “före makten”, som sedan undertrycks genom repression och ideologi. Men makten är produktiv. Det innebär inte att repression och ideologi inte existerar, bara att vi behöver en mer intrikat förståelse där maktens produktivitet är primär. [här finns mer att tillägga]

Maktens programmatik (Makt och kunskap + Maktens produktivitet)

En dimension som ofta inte uppmärksammas vid sidan om maktens "programmatik" är det osystematiska och partikulära som inte reproducerar befintliga strukturer. Det handlar om det som faller utanför rationella och planerade maktutövanden. Foucault "upplöser", med Hörnqvists ord, kopplingen mellan "frånvaron av makt och kunskap" (99 EAF) Förbindelserna går, menar Hörnqvist, tvärtom i båda riktningar. Relationen har två moment; "hur makt bildar vetenskap (1) hur kunskapsproduktionen styr och stärker makten (2)." (100 EAF)

  1. Organisationer/institutioner genererar information från det dagliga arbetet, från de inblandades agerande/arbete, en databas som beslutsfattande kan fattas utifrån. Denna data är dock inte omedelbart tillämpbar (i de flesta fall), delvis på grund av överflödet av data.
  2. Kunskapsinsamlingen utformas för att ge "både inträngande och överblickande kunskap om de underlydande." (103 EAF) Den gick långt utöver tidigare maktutövande i termer av effektivitet.

Makten blir frågvis; den kartlägger alla de detaljer som är (eller tros vara) viktiga för regerandet; den försöker föregripa framtida beteenden:

"Makten slutar inte fråga, den slutar inte fråga oss; den slutar inte undersöka eller registrera; den institutionaliserar sökandet efter sanningen, den professionaliserar det och belönar det" (Hörnqvist citerar Foucault)
"Universiteten monopoliserar kunskapen, höjer den vetenskapliga kunskapens status och diskvalificerar det vetande som erhållits utanför dess ramar." (105 EAF)

Men problemet är kanske inte att kunskap producerad utanför inte plockas upp lika mycket som att kunskap utanför helt enkelt inte produceras... -- Enligt Foucault uppstår en spiral av makt och vetande där de förstärker varandra och bildar en hierarki maktutövning som är spontan och oorganiserad bygger inte nödvändigtvis på kunskap... -- Foucault ger aldrig något kriterium för vad som kan bestämmas som sanning. Foucault motsätter sig inte vetenskapen på grund av någon falskhet utan för dess roll i maktutövningen. "Det är inte giltigheten utan funktionen som ifrågasätts, de faktiska konsekvenserna och inte överensstämmelsen med verkligheten." (113)

Foucault väljer att tala om “makt-vetande” istället för ideologi. I ideologibegreppet förutsätts, menar Foucault enligt Hörnqvist, ett bestämt samband mellan kunskap och makt; att vissa teorier och trosföreställningar är både falska och återskapar maktförhållanden. Relationen mellan makt och vetande är väldigt intim och ömsesidig. “I själva verket är varje punkt där makt utövas en ort där vetande bildas. Och omvänt, varje etablerat vetande möjliggör och säkrar utövandet av makt.” (Foucault citerad av Hörnqvist FM 153)

“Makten upphör aldrig med sin utfrågning sin inkvisition sin registrering av sanning: den institutionaliserar, professionaliserar och belönar jakten på sanning." (Foucault citerad av Hörnqvist FM 160) När kunskapsproduktionen specialiseras och institutionaliseras skapas också styrkeförhållanden. Forskare och fakulteter får egna privilegier att försvara.

Motståndets möjlighet

Upprörd fransos på väg att bejaka lite våld mot en repressiv statsapparat.
Maktrelationer ger upphov till både maktutövning och motstånd, och allt motstånd mot maktutövning hotar de bakomliggande styrkeförhållandena. Å ena sidan uppfattas lätt denna analys som om att makten vore total och utan utväg eller utsida; å andra sidan implicerar den en överallt närvarande potential till motstånd. Hörnqvist påpekar att "det gäller att inte förlora maktens strikt relationella karaktär ur sikte och att inte stirra sig blind på maktutövningens produktivitet." (153) Att göra motstånd är detsamma som att sabotera den process som återskapar styrkeförhållandet. Det kan ske på många sätt. Foucault skriver:
Det finns alltså inte - i förhållande till makten - en plats för den stora Vägran - revoltens själ, alla upprors centrum, revolutionärens rena lag. I stället finns det många motstånd av olika slag: möjliga, nödvändiga, osannolika, spontana, vilda, isolerade, samordnade, smygande, våldsamma, oförsonliga, kompromissvilliga, egennyttiga eller beredda till offer." (154 i Hörnqvist)

Motstånd kan alltså inte reduceras till någon enskild aktör (ett parti, organisation, subjekt, etc) utan är något utspritt, något som inte alls behöver vara uttalat politiskt eller medvetet. Eftersom "makten" i själva verket i huvudsak består av en mångfald av sociala maktrelationer är också motståndet en mångfald av mikrokamper. Hörnqvist kritiserar de som ställer upp en negativ princip som grundval för motståndsperspektivet; "det spelar ingen roll att det inte längre finns några autentiska begär eller strukturellt bestämda revolutionära subjekt att åberopa sig på." (158) I slutändan hänger det på vilken uppfattning man har om värdet av jämlikhet.

Tanken att vi måste frigöra en speciell del av oss, vårt innersta väsen, leder till att alla initiativ inriktas på att lyfta begränsningar - för sexualiteten, etniciteten, kvinnligheten, manligheten eller klasstillhörigheten - och därmed riskerar att uppslukas av det projekt i vars namn det sker. Det är en fälla, eftersom kategorierna delvis konstruerats genom maktutövning. Faran är att allting utspelas inom ramen för samma maktstrategi som ursprungligen etablerade den förtryckta entiteten. Att kräva sin rätt i termer av sådana entiteter, antingen de är verkliga eller imaginära, innebär att makten inte ifrågasätts tillräckligt grundligt. Motståndets kategorier kan inte tas för givna utan vi måste alltid ställa frågan varifrån de kommer. (159)

Kritiker (Hörnqvist lyfter Gad Horowitz och ignorerar exempelvis Deleuze och Postone) har invänt att det här perspektivet leder till en väsentligen reformistisk position som endast föreställer sig en utjämning av maktrelationerna snarare än en mer fundamental omkastning av relationerna och deras förutsättningar. Men enligt Hörnqvist finns ingen nödvändig maktutövning så utjämningen är detsamma som dess upphörande. Jämlikhet i termer av maktposition är, som Hörnqvist ser det, målet för den oundvikligen ständigt pågående kampen. Mot den traditionella marxismens föreställning om klasskampen ställs en mångfald av autonoma kamper. "Analysen av makten frilade orsakerna till kampernas relativa självständighet. Kamperna var separata i samma utsträckning som de inblandade styrkeförhållandena var specifika." (162) Hörnqvist fortsätter med att hävda vikten av att den "nödvändiga enigheten, handlingskraften och beslutsamheten måste emellertid först konstitueras underifrån." (163) Samordning och samtidighet kan alltså uppnås men då bara som ett "sammanträffande för en lång rad processer" (164) Det förekommer aldrig, varken hos Foucault eller Hörnqvist, någon reflektion kring kapitalets utveckling.