Hörnqvist om regementalitet
Från Magnus Hörnqvists En annan Foucault.
Foucault bidrog till analysen av makten såväl begreppsligt som empiriskt. Å ena sidan utvecklades en ny tolkningsram, å andra sidan uppmärksammades fenomen som tidigare varit okända, eller kända under andra beteckningar. Dessa båda aspekter hålls inte alltid isär inom traditionen från Foucault, tvärtom blandas hela tiden det begreppsliga med det historiska. I kombination med oförmågan att skilja mellan makt som relation och makt som aktivitet har misslyckandet att separera omtolkningen av historien från de begreppsliga framstegen inneburit att det blivit onödigt svårt att förstå och riktigt uppskatta de senare. I governmentality-litteraturen liksom i deleuzianska Foucaulttolkningar hittar vi ständiga referenser till den triangelformiga tolkningsramen "suveränitet, disciplin och regeringsförvaltande" (Foucault 2010:114), i syfte att visa att det sätt på vilket makten utövas har genomgått fundamentala omvandlingar under årens lopp. Uppfattningen om en grundläggande omvandling är också förbunden med tesen om en övergång från "disciplinsamhället" till "kontrollsamhället", som framkastades av Gilles Deleuze och kom att upprepas av bland andra Nikolas Rose, Michael Hardt och Antonio Negri (Deleuze 1990; Rose 1999; Hardt och Negri 2000). Det senare stadiet förknippas med begrepp som "biomakt", "självtekniker" och "säkerhetsmekanismer" och kontrasteras mot den makt som byggde på tydligt tvång och avgränsade institutioner. Tanken är att makten, historiskt sett, har blivit allt mera produktiv, genomträngande och utspridd. Men diskussionen om en sådan övergång, och om den har skett eller inte, bör skiljas från själva maktanalysen. Foucaults främsta bidrag ligger på det begreppsliga planet – i distinktionen mellan repressiv och produktiv makt. Distinktionen är inte, i motsats till maktteknikerna själva, föremål för ständig förändring. Den utmejslades visserligen genom de genealogiska studierna, men sedan den formulerats skär den genom alla historiska omvandlingar. Distinktionen är inte beroende av en gradvis övergång från repressiv till produktiv makt, eller av att en bestämd samhällsform skulle kännetecknas av en viss typ av maktutövning. Därför bör den också formuleras i kategoriska snarare än historiska termer. [31-32]
Foucault kan kritiseras för att förbise den repressiva makten och för att överdriva maktens produktiva dimensioner. Repressiva makttekniker figurerar på sin höjd i bakgrunden, latenta eller som komplement – hotfulla men sekundära – till normaliserande makttekniker. Med tanke på att Foucault viger en hel bok åt fängelsets historia är hans analys av de statliga tvångsåtgärderna själva, effekterna av det fysiska våldet, märkligt intetsägande. Governmentality-ansatsen skulle komma att ytterligare befästa försummandet av represssionens roll. Det fysiska våldets gradvisa försvinnande fungerade som ett grundantagande. Det var så självklart att det inte behövde motiveras. Ansatsen "utgick från snarare än argumenterade för frånvaron av tvång" (Coleman 2004:9). Behovet att studera den repressiva makten förkastades tillsammans med marxismen och statsteori över huvud taget (Melossi 2006). Då repression traditionellt har associerats med staten, och då det huvudsakliga intresset inom governmentality-litteraturen riktats mot makten vid sidan om staten, trängdes analysen av repressiv makt ofrånkomligen ut i periferin. Följaktligen genererar en databassökning på "repressiv makt" träffar på åtskilliga artiklar i vilka det redan av den korta sammanfattningen framgår att författaren kommer att utveckla en analys av makt i motsatsställning till en förenklad uppfattning om makt som repression. Vad som kännetecknar den repressiva makten utvecklas emellertid inte. Det framgår inte heller om det kan finnas analyser av ideologi eller repression som bygger på en komplex till skillnad från förenklad uppfattning om makt. Faktum är att den repressiva maktens beskaffenhet aldrig diskuterats i sin egen rätt inom traditionen från Foucault. Men vad skulle hända om det dikotoma tänkandet – att makten måste analyseras om antingen repressiv eller produktiv – gav vika för en detaljerad utforskning av såväl repressiv som produktiv makt? För att förverkliga detta perspektivs hela potential är det nödvändigt att studera båda formerna av makt. Enbart därigenom är det möjligt att skapa sig en uppfattning om maktens repressiva dimensioner som varken är överdriven eller ensidig utan adekvat. [57-58]
Förståelsen av maktutövning som subjektkonstitution förenar två motsatta tolkningar inom traditionen. Den första tolkningen utgår från disciplinen. I Övervakning och straff valde Foucault att uteslutande associera de normaliserande maktteknikerna med tvång. Vilka handlingar som utförs bestäms entydigt genom kombinationen av belöningar och straff: "kropparna placeras i en liten värld av signaler som var och en utlöser ett obligatoriskt svar och ett enda" (Foucault 1987:195). Våra handlingar framstår som betingade reflexer. Det finns inget element av frivillighet utan allt sker genom en mer eller mindre förtäckt manipulation, ett mer eller mindre subtilt tvång. Maktutövningen kan liknas vid en utifrån styrd manipulation av kroppens beteende, som fullständigt avgränsar dess rörelsefrihet. Tanken om ett betingande tvång kunde kombineras med tanken om detta tvångs internalisering. Reduktionen av Foucaults analyser till panopticon, till ett spel av omsorgsfullt arrangerade blickar, har i själva verket varit en vanlig strategi för att avfärda allt annat han hade att säga om makt och underordning. Foucault själv underlättade detta förfarande genom åtskilliga uttalanden i stil med: "Det behövs inga vapen, inget fysiskt våld och inga materiella begränsningar. Bara en blick. En inspekterande blick, en blick vilken varje individ, som den vilar på, småningom internaliserar till den grad att han blir sin egen övervakare" (Foucault 1980:155). Analysen har då kollapsat till den internaliserade repressions tematik, varefter allting utspelas i en människas inre.
Senare skulle Foucault komma att överge det synsättet för att istället pröva den delvis motsatta tanken om individernas självaktivitet och egna målsättningar. Begreppet självtekniker utvecklades för att kunna analysera det som föll utanför ett disciplinbegrepp som uppfattades som för trångt. Självtekniker innebär att "låta individer, på egen väg eller med hjälp av andra, utföra bestämda operationer på den egna kroppen och själen, tankarna, beteendet eller sättet att vara för att göra om sig själva och uppnå ett visst tillstånd av lycka, renhet, visdom, fulländning eller odödlighet" (Foucault 1997:225). Handlingarna utförs av individerna själv, huvudsakligen frivilligt, knyter an till vad de tror och hoppas på samt utvidgar deras kompetens. På vart och ett av dess sätt är självtekniker typiska för produktiv makt. För det första förutsätter maktutövningen de berörda individernas aktörskap. Deltagandet i maktutövningen är frivilligt; individerna kan upphöra med självteknikerna om de så önskar utan att drabbas av formella sanktioner. Vidare genomförs omvandlingen av individen själv. Ansvaret för att utföra självtekniker, som exempelvis bantning, botgöring eller terapeutiska övningar, vilar på individen. Även om individen ingår i en större programverksamhet eller organisation kan denna på sin höjd förstärka motivationen och lära ut färdigheterna. Det konkreta arbetet måste utföras av individen själv. Dessutom appellerar makten till individernas egna ambitioner. De olika formerna av självtekniker kan vara plågsamma och tålamodskrävande sig själva, men syftar till att förverkliga de drömmar och önskemål som individerna bär på. Det kan handla om att få en snygg kropp, bättre självkänsla eller lära sig att hantera besvärliga situationer. Allt som de underordnade individerna tror och hoppas på kan användas eller appelleras till, och inte sällan är de konkreta löftena om viktminskning och stärkt självförtroende i sin tur länkade till föreställningar om vad som utgör vägen till lycka och framgång i livet. Slutligen stärker självteknikerna individernas kompetens att klara av de specifika svårigheter och besvikelser som är förbundna med deras sociala position. Oberoende av om drömmarna förverkligas, och oberoende av om levnadsförhållandena i övrigt påverkas av praktiserandet av självtekniker, förbättras individens förmåga att hantera de omständigheter och krav som sipprar nr från hierarkiernas toppskikt utan att antingen gå under eller bryta upp spelreglerna.
Självtekniker är inte bara förknippade med egenansvar, självreglering och empoverment, utan också med underkastelse, konstant övervakning och anpassning till konventionella normer (Foucault 1985). Men tonvikten ligger på individens eget ansvar och en avsaknad av yttre begränsningar – i motsats till de disciplinära teknikerna där tyngdpunkten är placerad på den andra sidan av motsatsparet: kroppen snarare än självet, tvång snarare än frivillighet, förutbestämda målsättningar snarare än inneboende aspirationer, kringskuren kompetens snarare än personlig utveckling. Medan begreppet disciplin understryker att maktutövningen kommer uppifrån, bygger på tvång och leder till resultat som är främmande för den som blir utsatt, markerar begreppet självtekniker att maktutövningen involverar individerna som aktörer med egna intressen och ett betydande mått av handlingsutrymme.
Idén om självtekniker vidareutvecklades inom governmantality-litteraturen, som delade den sene Foucaults intresse för personlig omvandling. Ansatsen kännetecknades av sitt fokus på "vilka former av personlighet, jag och identitet" som skapades (Deam 1999:32). Den är ett viktigt korrektiv till analysen av disciplinen och dess fokus på yttre påtryckningar, detaljerade krav, ständig övervakning, statliga institutioner och kroppen som arbetskraft. Men den ligger samtidigt farligt nära uppfattningen om maktutövningen som subjektkonstitution. Inom governmentality-litteraturen slog tanken om självtekniker över i ett det närmaste exklusivt fokus på skapandet av goda medborgare. Mary Bosworth har kommenterat att det trots oenighet om mycket annat i traditionen från Foucault råder enighet om maktens medborgarskapseffekt. Maktteknikerna analyseras primärt som "metoder för att skapa ansvariga och därmed regerliga och fogliga medborgare" (Bosworth 20078:68). En annan författare i samma tradition definierade produktiv makt som "medborgaskapstekniker" genom vilka "individuella subjekt omvandlas till medborgare" (Cruikshank 1999:1).
Korrelatet till självtekniker blir med detta synsätt styrning på distans. Idén om distansstyrning uppkom som en reaktion på vad som uppfattades som en fixering vid staten. Men inom governmentality-litteraturen försvann inte bara staten ut bilden utan även varje föreställning om vertikalitet – om ojämna maktrelationer som förutsättningen för all interaktion. Självtekniker blev detsamma som självreglering. Den stora majoriteten av alla individer tycktes styra sig själva som ett resultat av en serie praktiker genom vilka de gjorde sig till goda medborgare. De goda medborgarna kunde sedan ingå lösa allianser med mer organiserade intressebildningar och fungera som partners i reproduktionen av den sociala ordningen. Motsättningen mellan individernas egenintresse och maktintresse upplöstes tillsammans med föreställningen om vertikalitet. Statliga program för att åtgärda samhällsproblem som exempelvis brottsligheten analyserades utifrån hur de svarade mot medborgarnas rädsla, behov och ambitioner – intressemotsättningar och motstånd fanns det inte plats för (Miller & Rose 1990; Rose 1998; Hörnqvist 2001).
Trots att den ena tolkningen utgår från tvång och internaliserad repression och den andra tolkningen utgår från egenaktivitet och medborgarskap blir slutsatsen densamma. I det ena fallet tolkas disciplinen som subjektkonstitution och i det andra faller tolkas självtekniker som subjektkonstitution. I båda fallen urartar analysen i en funktionalism som döljer mer än den klargör. Om maktutövning vore detsamma som att konstruera kuvade individer, alternativt goda medborgare, hur är det då möjligt att förklara, att många som utsätts för maktutövning faktiskt gör motstånd och ibland är framgångsrika? Man skulle vara tvungen att återföra allt motstånd på konstruktionsfel, på maktutövningens ofullständighet. I själva verket är tesen att maktutövningen ska förstås som en konstitution av subjekt baserad på ett missförstånd av vad det innebär att utöva makt. Att utöva makt är inte att forma människor från topp till tå. Makten bör analyseras på handlingsnivå snarare än på subjektsnivå. Det handlar om att återkommande påverka vilka handlingar som ska utföras och inte om att en gång för alla skapa subjekt som beter sig i enlighet med sina positioner. Det är möjligt att maktutövningen för med sig djupgående effekter – ger upphov till subjekt, medborgare, identiteter, begär och intressen. Men sådana tolkningar är antingen vaga eller gränsar till metafysik eftersom de antagna effekterna är ofta just bara det – antagna.
Om vi är ute efter en mer direkt förbindelse till maktens effekter bör vi välja att fokusera på beteendet snarare än på det som antas ligga bakom beteendet. Ur det perspektivet producerar makten handlingar i enlighet med ett uppsatt mål. Det behövs inga antaganden om ytterligare effekter. Det skulle i så fall vara "att analysera makten", för att låna Foucaults uttryck, "på den plats där den står i en direkt och omedelbar förbindelse med det som vi provisoriskt kan kalla dess föremål, dess mål, eller dess tillämpningsområde" (Foucault 1980:97). Att koncentrera sig på beteendet är ett sätt att undvika spekulativa resonemang med också att gå rakt på sak. Makt handlar om att utöva inflytande på andras handlingar. Att utöva makt är väsentligen att strukturera relevanta delar av de underkastade individernas beteende, och inte att skapa individuella identiteter eller en speciell typ av människa. Produktiv makt är produktiv i denna mening och enbart i denna mening. Makten producerar handlingar – en motivation att handla och en kapacitet att handla på bestämda sätt.
Maktutövningens fokusering på det observerbara beteendet utesluter emellertid att den kan återverka på personligheten i en utsträckning som ännu återstår att utforska. Det står klart att normaliseringen genererar ett invant beteende snarare än partikulära handlingar. När väl beteendemönstren fixerats och handlingsdispositionerna utbildats är de relativt beständiga, och bjuder genom sin förankring i personligheten motstånd mot varje förändring. Trögheten gäller alla försök till förändring – även sådana som de underkastade gemensamt skulle kunna företa för att förändra styrkeförhållandet till sin fördel. Sandra Lee Bartky har beskrivit hur det som ursprungligen är en produkt av maktutövning blir till en integrerad del av den personliga identiteten och något som för den personen är värt att försvara. Efter att ha argumenterat för att Foucaults analys av disciplinen skulle vara genusblind övergår hon till att utvärdera de praktiska färdigheter som den ger upphov till ur en feministisk synvinkel.
- Disciplinen, som är påtvingad, kan förse individen med såväl en känsla av kontroll som en tryggad identitetsupplevelse. Det finns en viss motsägelse i detta: medan disciplinens genomförande kan bidra till en mer omfattande förlust av makt, kan den samtidigt medföra en viss utveckling av personens förmågor. Alltså har kvinnor, liksom andra upplärda individer, ett intresse av att bevara sina färdigheter, oavsett vad det kostade att anskaffa dem och helt frånsett frågan, huruvida de som kollektiv (gender) skulle ha klarat sig bättre om de inte hade behövt skaffa sig dem från början. (Bartky 1988:77)
Detta paradoxala förhållande står i vägen för ett kollektivt överskridande av underkastelsen, eftersom en utmaning av den rådande ordningen, inklusive de praktiker som återskapar den, kan ställa i utsikt omedelbara förluster av personlig art, en kompetensförlust, ett försvinnande av handlingsmönster knutna till den personliga identiteten och ett bortfall av bekräftelser från omgivningen som reaktion på vad man gör. [89-95]
