Skillnad mellan versioner av "Cybernetikens hypotes"

Nuvarande version från 28 september 2024 kl. 18.24

Cybernetikens hypotes (L'hypothèse cybernétique) publicerades först i andra numret av Tiqqun 2001, senare som pamflett (oklart utgivningsår) och i svensk översättning 2013 av Koloni förlag. Sidhänvisningarna är till Koloni förlags utgåva. Från baksidestexten till svenska utgåvan: Cybernetik är det tvärvetenskapliga studiet av kontroll och kommunikation i alla sorters system. Utgångspunkten för den här boken är att cybernetikens sätt att förstå människan, samhället och världen har varit centralt för den politiska utvecklingen i så kallat demokratiska länder under 1900-talet. Tiqqun undersöker cybernetiken som en regeringsteknologi, utvecklad för att minimera antalet ”störningar” i vårt samhälle – ett samhälle där anordningar alltmer har kommit att ersätta människor som styrande instanser. Hur kan vi få samhället att hänga ihop när affärsintressen har penetrerat varje millimeter av den mänskliga existensen och omöjliggjort all gemenskap? Cybernetikens svar är tydligt: Med de rätta anordningarna behövs inget samhälle. Tiqquns skoningslösa kritik kan ibland verka paranoid och dramatisk. Men i jämförelse med alla de myter om samhällets framsteg som översköljer oss i vardagen är Tiqquns perspektiv långt mer sakligt. Cybernetiken är en fråga om inbördeskrig. Tiqquns skrift är därför antagonistisk, och strategisk. Den är riktad till vänner, för de som söker efter vapen och en motstrategi. Tiqqun föreställer sig här en utdragen störning av ett System som bara kan ta så mycket: bara så mycket desertering, bara så mycket destituerande gester, bara så mycket gerillattacker, bara så mycket illvilja och glädje. /// Efter varje avsnitt nämns och (i möjligaste mån) länkas det till referenser, omnämnda eller inte, och vidare fördjupning. I botten samlas anteckningar till texter som i sin tur kommenterar Tiqquns text.

"Cybernetiken har blivit den gränslösa rationaliseringens projekt." (18)

"Cybernetiken är ett krig som förs mot allt som lever och allt som är varaktigt." (20)

• Den cybernetiska hypotesen eller modellen är vad som efter andra världskriget har ersatt den liberala hypotesen med en ny regeringsteknologi som förenar och håller samman "disciplinen och biopolitiken, polisen och reklamen", en sammansättning av dispositiv, en "abstrakt maskin" som utgör imperiets globala kontrollsamhälle. Hypotesen föddes mot en bakgrund av allmän kris – den liberala hypotesens sönderfall under ekonomisk kris, statsintervention och världskrig – och ämnade att förstå, styra och reglera "biologiska, fysiska och sociala beteenden som fullständigt programmerade och omprogrammerbara", som i grunden självtillräckliga system att rationellt balansera enligt en given jämvikt, och inte bara en separat sfär av informations- och kommunikationsproduktion, där "kommunikationssystemet [blir] samhällenas nervsystem", ett totalt system som integrerar tekniker för individuering med biopolitiska tekniker för reglering. Cybernetiken behöver inte kritiseras; mot den ställs andra former av krigiskt vetande.

"Cybernetiken gör gällande att man kontrollerar ett system genom att etablera en så optimal kommunikation som möjligt mellan dess delar." (26)

"Återkopplingen, som utgör systemets regleringsmekanism, fordrar nu kommunikation i strikt teknisk bemärkelse. Cybernetiken är ett projekt för att omskapa världen genom att placera dessa två moment i en oändlig loop: en åtskiljande representation och en förenande kommunikation. Det första skapar död, det andra efterliknar liv." (27)

"Det skulle dröja några år innan molekylärbiologin, i arbetet med avkodningen av DNA, i sin tur använde informationsteorin för att förklara människan som individ och som art, och därmed gav den experimentella genmanipulationen av människan en oöverträffad teknisk kraft." (30)

• Cybernetiken är en krigskonst med ändamålet att rädda samhällskroppens hjärna, "svaret på hur man skapar ordning ur oordning", den oordning som visat sig efter att "[h]ela det vetenskapliga bygge som utgick från den newtonska fysikens mekaniska och deterministiska modeller störtade samman under seklets första hälft." (24) Det uppstod inte ur onda avsikter eller genom någon ljusskygg sammansvärjning utan som en nödvändighet "i det totala krigets kontext"; Norbert Wiener "fick i uppdrag att tillsammans med några kollegor utveckla en maskin som kunde förutsäga och övervaka fiendeplans positioner i syfte att förstöra dem." (25) Det handlade med andra ord om att "simultant fastställa en kropps position och beteendemönster", vilket Wiener behandlade genom att översatta osäkerhetsproblem till informationsproblem "uttryckt som en tidsserie där vissa data redan är kända och andra ännu inte, samt att betraka kunskapens objekt och subjekt som en helhet, ett "system"". (25) Lösningen fann han i att oavbrutet återföra i systemet det observerade gapet mellan önskat och faktiskt resultat, så kallad feedback (återkoppling). Systemen kan vara såväl informationssystem som maskiner som levande organismer; samtliga funktionellt likställda, enhetliga, oavsett område inordnade i cybernetikernas "gemensamma fantasi om en universell maskin, jämförbar med Hobbes Leviatan", en enhetlighet som uppstår ur själva metoden som "sammanfaller med explosionen av tillämpad matematik som följde på den förtvivlan som den österrikiske matematikern Kurt Gödel väckte, när han visade att alla försök att ge matematiken en logisk grund och ena vetenskaperna var dömda till 'ofullständighet'." (28) John von Neumann reagerade genom att försöka etablera en ny logik för att "praktiskt återskapa vetenskapernas förlorade enhet underifrån, med cybernetiken som sitt mest stabila teoretiska uttryck." (29) Wiener hade jämfört termodynamikens energisystem med informationssystem och lagt märke till tidens inverkan, att system är aldrig är rena och perfekta, att energi korrumperas (termodynamikens andra huvudsats), och antog detsamma gällande information som cirkulerar. För den "andra ordningens cybernetik" – som tillämpas på mänskliga samhällen – blir uppgiften nu att bekämpa den generella entropi som hotar alla levande varelse, maskiner, samhällen; att ständigt återställa helhetens integritet.

"Cybernetikens uppgift är inte längre att förutse framtiden, utan att reproducera nuet." (40)

"Information har blivit en tillgång att utvinna och ackumulera, vilket har förvandlat kapitalismen till cybernetikens assistent." (43)

• För att utvidga cybernetiken till samhällsvetenskapen fokuserade man på social återkoppling; "att reducera dialektiskt tänkande till observation av processer av cirkulär kausalitet inuti en på förhand given, oföränderlig samhällelig helhet; att föra samman motsättning och missanpassning på samma sätt som i den cybernetiska psykologins centrala begrepp dubbelbindningen." (35) Nya dispositiv kan med detta ta över från makroinstitutioner och etablera "mikromekanismer för kontroll", decentraliserade och till individen fokuserade platser för återkoppling, som urholkar individerna, som fråntar "subjektet all substans", och "fullbordar på så vis den 'civiliseringsprocess' där kroppar och deras affekter abstraheras i en symbolisk regim". (37) Men utvidgningen av marknaden sprider entropin och försvårar kontrollen, och det är detta problem som måste beaktas för att förstå den samtida ekonomiska diskursen; homo oeconomicus förutsätter fullständig transparens vilket endast kan uppnås, menade Hayek & co, genom marknadens (påstådda) förmåga att optimalt fördela information; inte konstigt då att "värde nu kan utvinnas som information om information." (43)

"Osäkerhet är i betydligt högre grad än knapphet kärnan i den nutida kapitalistiska ekonomin." (51)

"Varucirkulationens imperativ, som bär upp hela den cybernetiska kapitalismen, förvandlas till en allmän skräck, till en självdestruktiv fantasi. Kontrollsamhället är ett samhälle präglat av paranoia, vilket bekräftas av mängden konspirationsteorier som frodas i det." (59)

• Utvinnandet av mervärde centreras allt mindre kring lönearbetets exploaterande relation och förflyttas istället till cirkulationen, där det dock är oförmöget att öka exploateringsgraden, vilket ersätts med acceleration av produktion-konsumtionscykeln: "Flödets logik dominerar nu framför den avslutade produktens logik. Hastighet går före kvantitet som faktor i skapandet av rikedomar. Den dolda sidan av ackumulationens upprätthållande är en accelererad cirkulation." (49) Dispositiven får därför till "uppgift att maximera de kommersiella flödenas volymer och minimera alla händelser, hinder och olyckor som kan sakta ner dem." (49) Informations- och kontrollsystem har utvecklats parallellt med kapitalets förädling av råmaterial, men efter andra världskriget försåg cybernetiken kapitalet med en ny maskinell infrastruktur "som gjorde det möjligt att reglera samhällets cirkulation av flöden och förvandla dem till rena kommersiella flöden." (51) Keynes insåg behovet av en "metanivå" för att varucirkulationen ska kunna fortgå, "information om och utformning av det som utbyts, en formatering som möjliggör fastställandet av ekvivalens innan det kan äga rum", och med det kommer det politiska att dominera över det ekonomiska; som också får konsekvensen att övervakningen eskalerar därför att kroppar, informationsflöden, läcker och sprider osäkerheter, risker, som blir ett redskap för att skapa fler och nya dispositiv: "Därför är det inte förvånande att vi parallellt med den cybernetiska kapitalismens utveckling ser en utveckling av all form av repression, en hypersäkerhetsmani." (55)

• "Andra ordningens cybernetik" blev en avgörande faktor för kapitalets omstrukturering efter 1968; "Den analyserade världen som ett öppet system som omvandlar och cirkulerar flöden av energi och pengar" (66) och kom även att influera mycket av vänsterns visioner om jämvikter, balans och kollektiv administration underifrån, särskilt tydligt demonstrerat med LIP-affären: "I den såg vi hur hela socialismen, inklusive dess mest radikala strömningar som 'rådskommunismen', misslyckades med att störta den liberala ordningen, och hur den utan att ha lidit något egentligt nederlag helt sonika absorberades av den cybernetiska kapitalismen." (69) Samma visioner finns kvar idag, bland "toppmötenas dundrande motdemonstrationer", samma "strävan efter att reglera samhället", och "projekt"-tänkande som inte är något annat än "vår tids redskap för moderniseringen av politiken", (70) en "civilisationsprocess" som utvecklades parallellt med den andra ordningens cybernetik för att horisontella "protester" skulle absorberas och återinvesteras i "fördelningen av arbetet att administrera befolkningen". (71)

"Cybernetiken, å sin sida, är inget annat än den sista möjliga socialismen." (91)

• Inte bara den traditionella socialismen utan också mer avancerade marxistiska strömningar som postulerat "[d]et abstrakta axiomet om en potentiellt revolutionär antagonism [...] är till syvende och sist, när det ställs inför cybernetikens förenande hypotes, till nytta för det politiska projekt som går ut på att utöka den sociala integrationen." (79) De har idag ett till kapitalet inlemmat perspektiv, ett projekt för "oändlig mobilisering" grundat i den "produktionens metafysik som genomsyrar hela marxismen" (80) och med krav som garanterad inkomst och "identitetshandlingar åt alla", ytterst ämnade att sätta alla i arbete.

• Ordet, till och med det mindre, intensiva, poetiskt profetiska, kommer inte spela någon roll i kamp "emot den kontrollerade cirkulationen av yttranden", de förblir reaktiva störningar, de smittar inte så som insinuationer, "den strategi som går ut på att följa tankens slingrande bana, de kringirrande ord som övervinner mig och samtidigt utgör den ödemark där deras eget mottagande slår sig ned", (95) ett spel som möjliggör närmanden, möten, "passager", med syfte att skapa en slags dimma mot cybernetikens "transparenskult": "Att angripa cybernetikens hypotes – detta måste upprepas – innebär inte att kritisera den och mot den uppställa en konkurrerande bild av den sociala världen, utan att experimentera vid sidan om den, att upprätta andra protokoll, att skapa dem från början och njuta av dem." (96)

"Det som vi har kallat det Imaginära partiet är den heterogena mängd brus som sprider sig under imperiet, men utan att förstöra dess instabila jämvikt, utan att förändra dess tillstånd." (104)

"Kraften i det som vi kallar extatisk politik härrör inte från någon substantiell utsida, utan från diskrepansen, den lilla skiftningen, de virvlande rörelser som utgår från systemets inre och lokalt driver det till dess brytpunkt." (105-106)

• Motstånd och sabotage av cybernetiseringsprocessen "innebär att öppna för panik", (99) det vill säga händelser och processer som eskalerar bortom dispositivens försök att kontrollera och rikta kollektiva beteenden, de "primitiva, desperata flyktreaktioner, oorganiserad upprördhet, fysiskt våld och allmän aggression mot andra eller mot en själv" (100) som kännetecknar paniken. I slutna miljöer blir det självdestruktiv men i öppna miljöer och på en tillräckligt stor skala är potentialen en annan: gemensamma flykter som "når bortom sammanbrottsstadiet", nya gemenskaper som bryter sig loss från samhällskroppen, "en potentiellt positiv laddning" (103) som "innebär slutet för hoppet och slutet för alla konkreta utopier som söker slå en bro över det faktum att det inte längre finns något att invänta, att vi inte har något att förlora." (103) "Inom den cybernetiska hypotesens ramverk förstås panik bara som en förändring av det självreglerande systemets tillstånd", som diskrepanser eller brus, oregistrerade och oreglerade beteenden ännu inte inlemmade, fast att de i själva verket kommer inifrån snarare än någon "substantiell utsida", de "härrör alltså från de intensiteter som ännu rör sig mellan livs-former", "från det begär som överskrider flödet genom att nära det utan att kunna spåras i det", (106) eller (lite) mer konkret uttryckt: "förstärkningen av icke-konforma handlingar, intensifieringen av begär och deras rytmiska samstämmighet, inrättandet av ett territorium". (107) Det innebär inte att mobilisera ("addera, aggregera, samla ihop och syntetisera"), en heterogenitet och osynlighet måste uppnås, och "[d]en utspridda gerillan är den kampform som kan uppnå en dylik osynlighet i fiendens ögon." (109)

• Den osynliga revolten skapas på två olika sätt, antingen som sabotage (dispositivet förstörs tillsammans med mig) eller Bartlebysk vägran (jag föredrar att avstå); "Kortslutning och nedkoppling", "I båda fallen förekommer ingen återkoppling, och det finns en början till en flyktlinje" (114), i det första fallet en extern flyktlinje och i det andra en inre, "sabotage och tillbakadragande, utforskande av kampformer och anammandet av livs-former", en taktik för osynlighet genom "att aldrig erbjuda fienden några måltavlor." (115) Det utspridda gerillakrigsförandet behöver följas upp med underrättelsearbete, undersökandet för strategisk information och cirkulering av kunskaps-makt.

"Snabbhet bär upp institutioner. Långsamhet avbryter flöden. Politikens verkligt kinetiska problem är därför inte att välja mellan två sorters revolt, utan att överlämna sig åt ett pulserande, att utforska andra intensifieringar än de som brådskandets temporalitet påbjuder." (125)

• I imperiet blir dispositiven mer nomadiska, vilket problematiserar snabbheten som det främsta strategiska vapnet; i kontrast till snabbheten behöver långsamheten uppvärderas, "medvetet nedsaktande av flödet av varor och personer", (122) vilket "inte bara angriper den [cybernetiska kapitalismen] i dess existens, utan i själva dess process" och dessutom är "nödvändigt för att upprätta relationer mellan livs-former som inte kan reduceras till rent informationsbyte." (123) Möten sker "bortom eller hitom" kommunikationen, det är "varaktiga ögonblick när intensiteter framträder mellan de livs-former som finns närvarande i var och en", (123) där också i någon mening "våldet" finns närvarande, som en stormig och grundläggande förvandling av sig själv och världen.

• De cybernetiska dispositiven står inför ett grundläggande och i slutändan olösligt energiproblem; omvandlingen av former till information kostar energi och därför måste en kompromiss göras mellan tillräckligt hög informationsmässighet och tillräckligt hög energimässighet "för att hålla bakgrundsbruset på en så pass låg nivå att det inte stör ut signalen." (132) "Att orsaka panik innebär därmed först och främst att sprida ut bakgrundsdimman som lägger sig över återkopplingskretsarna när de arbetar och gör registreringen av beteendemässiga avvikelser kostsam för den cybernetiska apparaturen." (133) "Att säga att revolten måste göra sig till en dimma betyder att den måste vara både utspridning och förställning. På samma sätt som offensiven måste göra sig ogenomskinlig för att lyckas, måste ogenomskinligheten göra sig offensiv för att kunna bli varaktig: detta är den osynliga revoltens chiffer." (134-135) Att göra sig själv till dimma är att ge upp alla krav på representation, tydlighet och transparens, att "med full kraft göra motstånd mot alla kamper för erkännande." (135) Mot alla identiteter låter sig "anonyma singulariteter" produceras och cirkuleras i en "opacitetszon" för möjliga möten, "håligheter av icke-kommunikation, kretsbrytare som gör det möjligt att undgå kontrollen" (Deleuze).

[SEB FRANKLIN - VIRALITY, INFORMATICS, AND CRITIQUE; OR, CAN THERE BE SUCH A THING AS RADICAL COMPUTATION?]: Den gamla modellen för motstånd, grundad i individen eller gruppen, håller inte för vår tid där vad Deleuze kallade dividen och databanken tagit över. • Divid är kroppen som är kodad i termer av diskreta rörelser (Philip E. Agre, "Surveillance and capture") eller identitetsmarkörer (Lisa Nakamura, Cybertypes och Digitizing race) • "This discretization presents a social violence that is composed not of reactionary force but of preemptive informatics: techniques of targeting, capture, and prediction." • De tre vanligaste begreppen och praktikerna i relation till detta: nätverk, hacking, virus. De misslyckas emellertid alla med att [come to terms with] de strukturella förändringar som datormedierad produktion kommer med; de behåller en romantisk föreställning om individen eller gruppen, vilket är just vad som undergrävs av övergången till divider och databanker. • Nätverk och hacking är i själva verket ideala modeller för arbete idag. • En central effekt av det cybernetiska, postfordistiska, är att det samhälleliga omformuleras som ett ingenjörsmässigt problem. "Clearly this is an ideological function rather than a material one, in that human thought and communication does not become more mechanistic but rather is presented as such--with cybernetic, cognitive-psychological, and neuroscientific approaches at the forefront." • Nätverk(ande) och hacking kan fungera som plattform för radikal politik på den sociala nivån men erbjuder inte ett radikalt förhållande på djupare strukturell nivå, på teknisk och infrastrukturell nivå, där de snarare är emblematiska för de nyaste formerna av exploatering och kontroll. • Virus framstår vid en första anblick som annorlunda, jämfört med nätverk och hacking. Deleuze såg det som ett potentiellt hot mot kontroll, i analogi med sabotage i förhållande till industriellt arbete. Men ur en strikt tekniskt mening är viruset politiskt neutral. • Att ta virus som modell för radikal kritik är att placera automatisering i hjärtat av vårt tänkande, vilket är djupt oroande eftersom "the automatic, in the context of informatic culture, presents us with an equivalent to the notion of the natural or, to align ourselves more clearly with the critical projects of the late twentieth century, essential in relation to prior system of inequality and domination." • Det finns dock en aspekt som behöver undersökas närmare: det att virus inte är transformativa utan additiva; "The code of the computer program, or the organism in the instance of a biological virus, does not immediately begin to function in an opposite, disordered, or entropic way when a virus attaches within it, but in the same way with new information, be it a machine code, DNA, or RNA, added to it. The information previously contained within the host program is not turned into a qualitatively different entity but rather an excessive version of itself, distinguished at the level of code, but not at the lever of program functionality of graphical output, through the addition or subtraction of data." • Denna additativa princip kan jämföras med brus (noise), som existerar som omätbara eller mellantillstånd som inte adekvat kan fångas, kodas och inordnas i algoritmer. I denna mening är datorviruset ett exempel på brus. • Tiqqun lär oss att i cybernetiska samhällen är brus tystnad. • Utifrån denna nya modell för radikal kritik och praxis blir att initiera processer som inte är inriktade på att angripa eller överskrida utan istället på att avvika på omätbara och icke kodbara (uncodable) sätt, "ways that cannot be computationally defined and thus cast into algorithms, grammars of action, or new modes of production." • Den här modellen innebär också att radikal kritik och praxis kommer att bli tråkig i meningen att inga visuella eller ljudmässiga material erbjuds som kan värderas utifrån sin mediala spridning.