Skillnad mellan versioner av "Imperiet och multitudens mörka sida"

Nuvarande version från 10 augusti 2018 kl. 17.02

"Imperiet materialiseras inför våra ögon." Med de orden inleder Michael Hardt och Antonio Negri boken Imperiet, första boken av tre där de lägger fram sin hypotes om den nya världsordningen och dess fall.

Imperiet känner inga gränser, det införlivar allt i sitt grepp. Världsmarknaden och den gränslösa kontrollen röjer alla hinder. Hela jordklotet är dess territorium. Imperiets kartor täcker allt du kan se. Imperiet hatar gränser och barriärer. Imperiet är den värld där makten och kapitalet har blivit ett, den verklighet vi lever i. "Kapitalet rör sig i riktning mot ett slätt rum som styrs av okodade flöden, flexibilitet, ständiga moduleringar och tendenser till utjämning." Detta betyder ingen utjämning av samhällsklyftorna utan fler skiktningar och fler omkastningar av privilegier. Kapitalet rör sig mer obehindrat och snabbare över gränserna.

"Finansiella flöden och penningflöden följer i stort sett samma globala mönster som arbetskraftens flexibla organisering. Å ena sidan söker sig spekulativt och finansiellt kapital dit priset på arbetskraften är som lägst och de administrativa möjligheterna att garantera exploatering som störst. Å andra sidan blir de länder som fortfarande värnar stabilitet i arbetsvillkoren, och vägrar göra arbetet helt och hållet flexibelt och mobilt, straffade och pinade och slutligen krossade av de globala penningmekanismerna. Börskursen faller när arbetslöshetsnivån sjunker, eller snarare när andelen arbetare som inte är omedelbart flexibla och mobila ökar. Samma sak händer när ett lands socialpolitik inte är helt förenlig med imperiets påbud om flexibilitet och mobilitet."

De gamla inhägnaderna, rummen det disciplinära samhället skapade, är i kris, men det är inget problem för imperiet som lever av krisen. Det imperiella rummet är inte slätt för att det skulle ha förvandlat ruinerna till aska utan för att kropparna flyter från ena platsen till den andra med färre och färre hinder. Att maktteknologierna sprids ut över hela den samhälleliga terrängen innebär faktiskt att subjektiviteterna produceras på ett ännu intensivare sätt. För som Michel Foucault har visat är maktteknologierna i högsta grad inneboende i kropparna själva, de kommer lika mycket från de kämpande subjekten som från den suveräna staten. Makten rör sig inom ett immanent fält. "Med andra ord är inte disciplinen en yttre röst som dikterar våra praktiker från ovan, välvande sig över oss, som Hobbes skulle ha sagt, utan snarare något i stil med ett inre tvång som är oskiljbart från vår vilja, immanent i och omöjligt att skilja från vår egen subjektivitet." En själ produceras, en ny människa. Men denna är inte bara arbetskraft utan också konsument. Och det är just denna dubbelnatur som människan har i den kapitalistiska världen som ger den en dynamisk kraft. Det är i själva verket denna kraft, det levande arbetets osläckliga begär, som har drivit fram krisen. Den är inom men emot. Människan har sina egna intressen, och faktiskt varje enskild har sina intressen och begär. Dessa sammanfaller inte alltid med makthavarnas eller kapitalägarnas. Men de realiseras på marknaden. Allt mer antar varuformen, allt från våra basala behov till de mest specifika begär. Kapitalet är ett axiomatiskt system, "alltså en uppsättning ekvationer och relationer som bestämmer och kombinerar variabler och koefficienter omedelbart och likvärdigt, tvärs över olika terränger utan någon koppling till tidigare och fasta definitioner eller villkor." Det är det levande arbetet som skapar mervärdet som görs till profit och det är det levande arbetet som återskapar sig genom konsumtionen. Det tvingar också fram kriser och det innoverar. Det levande arbetet är imperiets hjärta och hjärna.

Imperiet började att materialiseras redan för ett halvt sekel sedan. Vissa händelser har accelererat processen fortare än andra, särskilt sönderfallet av den sovjetiska ackumulationsregimen, men den kanske viktigaste förändringen är nog de omvälvningar i produktionsteknologierna som nu griper in i livet i sin djupaste innebörd. "Livet produceras inte längre i reproduktionens cykler, som underordnas arbetsdagen; det är tvärtom livet som genomsyrar och dominerar all produktion. Arbetets och produktionens värde bestäms faktiskt djupt inne i livets inre." Hardt & Negri kallar det för den biopolitiska produktionen.

Arbetet är potentiellt autonomt. Det fungerar inte längre i egenskap som variabelt kapital som exploatörerna infogar i värdeförmeringsprocessen. Det levande arbetet är bortom måttet. Potentiellt. Hardt & Negris hopp står till den sorts levande arbete som de kallar immateriellt arbete. "Hjärnor och kroppar behöver fortfarande andra för att kunna producera värde, men dessa andra som behövs kommer nödvändigtvis inte från kapitalet och dess förmåga att orkestrera produktionen. Idag tar sig produktiviteten, välståndet och skapandet av samhälleligt överflöd uttryck i den samarbetsinriktade interaktiviteten genom språk-, kommunikations- och känslonätverk. Det immateriella arbetet tycks därmed, i de uttryck som härrör från dess egna kreativa energier, lägga grunden för ett slags spontan och grundläggande kommunism." Denna det immateriella arbetets spontanta och grundläggande kommunism står emellertid i direkt kontakt med konsumtionslivets dubbla infångning. När allt blir till arbete blir också allt till varor och tjänster på marknaden som konsumeras med lönen.

Konsumtionslivet är ett aldrig sinande njutningsflöde. Imperiet får allting att flöda; arbetet, konsumtionen, kontrollen, befolkningen, livet. Subjektet som reser sig ur denna flödande och hybrida gyttja är verkligen monstruös. Och namnet på detta revolutionära monster är multituden. Hardt & Negri kallar det för multituden just därför att det inte är en enhetlig massa, ett Folk. Multituden är en ansamling av singulariteter, både i rumslig och tidslig mening. Den pulserar och är i konstant blivande. Den biopolitiska produktionens väldiga flöde av kroppar producerar singulariteter och distribuerar dem över ett immanent fält, ett gemensamt kött. För Hardt & Negri är den en potentiellt självständig kraft. Men det måste sägas att imperiet trivs med denna hybrida, ständigt mobila och ständigt innoverande multitud. Hardt & Negri insisterar på att multituden är en immanens och att dess livsgivande kraft i slutändan är okontrollerbar för imperiet. Imperiet är världen utan utsida, men multituden kan lämna den bakom sig. Och så börjar den långa färden för det nya augustinska projektet: multitudens exodus till absolut demokrati.

Den långa färden sker på en märklig plats. Imperiets släta rum producerar en slags icke-plats på grund av sin flytande karaktär; de många och hastiga omkastningarna, det kontinuerliga modulerandet, och så vidare, men de strömmar oftast samman i metropolen. Metropolen karaktäriseras inte bäst av de stora byggnaderna, asfaltsnäten eller massan av människor. Ordet stadsbild är fullständigt missvisande; metropolen pulserar, lever, det finns ingen fast punkt. Metropolen och multituden går i så hög grad in i varandra att det är svårt att skilja dem åt. Det är i en mening en kropp utan organ. Metropolen har också sin samtidigt undflyende som påträngande skuggsida, vecken och hålen där multitidens mörka sida finns.

Om multitudens ljusa sida i rasande hastighet producerar flytande gemenskaper och liv, marknader och varor, så är multitudens mörka sida det svarta hål som absorberar flödena, som neutraliserar dem. Den mörka sidan är tyst och seg, nästan orörlig. Likt mörka objekt absorberar fotoner och därför inte reflekterar något ljus absorberar multitudens mörka sida imperiets bombardemang av stimuli. Den framträder endast på våra lysande skärmar i form av simulationer och statistik. Vi kan endast ana den i den stora massan av exkluderade, bland de oanställbara och bland de inkluderades Bartlebys.

Multitudens mörka sida neutraliserar och till och med upplöser mycket av de gemenskaper och livsformer som imperiet och multitudens ljusa sida påtvingar. Inte på ett aktivt sätt utan just pågrund av sin inaktivitet, sin radikala passivitet. Detta är ett bekymmer för imperiet och multituden som båda är beroende av liv, framåtanda och innovationer. Hardt & Negri bekymrar sig också för detta svarta hål mitt i metropolen. Den är korrumperande och negativ. ”Vi måste skapa en ny samhällskropp, vilket är ett projekt som långt överskrider vägran. Våra flyktlinjer, vårt exodus, måste vara konstituerande och skapa verkliga alternativ. Bortom blotta vägran eller som en del av denna vägran måste vi också skapa nya livsformer och framför allt en ny gemenskap.” Multitudens mörka sida är en ofrånkomlig del av detta nya augustinska projekt, inte något vi måste bortom. Det är en garant för att inte gemenskaperna ska bli av denna världens, imperiets, gemenskaper. Mörkret följer med i varje steg på resan.

Det går att schematiskt sammanfatta projektet i tre steg; först vägran, sedan uppror, och slutligen absolut demokrati.

Livet börjar vid vägran. Vägran att lyda auktoriteter, vägran att konformeras till världens orättvisor. Vid varje punkt i vardagen, vid varje rörelse, möte och yttrande pulserar en maktdynamik, en motsättning där vägran kan bryta ut i öppen konfrontation eller undandragande. Kanske tar det senare en mer betydande roll under det imperiella kontrollsamhällets tidsålder. ”Om detta att vara emot under moderniteten ofta innebar en direkt och/eller indirekt, dialektisk kraftmätning, kan motståndet i postmoderniteten mycket väl visa sig mest effektivt om en sned eller diagonal ståndpunkt intas. Slag mot imperiet kan mycket väl vinnas genom återtåg och avfällning. Denna desertering saknar plats; den berövar makten dess platser.” Ibland kan passiviteten i meningen att inte deltaga, som vår käre Bartleby, vara ett slags deserterande. Imperiet kräver ofta och allt mer just deltagandet, samarbetet, av multituden inte bara i det offentliga – som har spektakulariserats långt bortom vad Debord föreställde sig – utan också i konsumerandet och på arbetsplatsen. Konsumtionen är, för företagen, inte god nog om den inte kan göras produktiv genom inlemmandet av konsumenternas affektiva och immateriella arbete. På arbetsplatserna implementeras företagsvänliga former av skendemokrati för att förmå arbetskraften att helt uppgå i företaget som kropp, som organism. Vi stimuleras, kontrolleras och kommenderas in i multitudens ljusa sida, den produktiva biopolitiska kropp som livnär imperiet. Det är imperiets demokrati.

All den vägran, det vardagliga motståndet mot imperiet, ackumuleras stundtals till uppror. De är alltid självorganiserade även om imperiet självt ibland simulerar egna uppror. Skillnaden tydliggörs i hur spridningen affekterar multituden. Vi känner alla till dem: demonstrationerna, uppropen, babblet och resten av skiten som går under epitetet politik. Det kan vara gift men är oftast tomma gester, meningslöst skådespel. Motimperiella uppror infekterar som ostoppbara muterande virus och bryter ner imperiets kontroll. Det bryter ner kommunikationslänkar, förlamar produktions- och konsumtionsflöden, löser upp gemenskaper, och tvingar till slut fram verkliga undantagstillstånd. De avbryter och avslöjar Världen. Imperiets tid skärs av, ett stillestånd bryter in. En Händelse äger rum. Händelsen har sin egen logik; när tiden står stilla rör sig multituden inte enligt de gamla flödena utan diagonalt eller vertikalt. Plötsligt kan en högutbildad arbetslös offra sitt liv för stormningen av en polisstation, bara för att det är som om Sanningen har uppenbarat sig och någon återgång till den gamla tiden, imperiets tid (chronos), vore outhärdligt, som död.

Imperiet är planetärt så det räcker inte med att en väldig Händelse frälser ens ett helt land, en ny gudomlig stad måste byggas. Det sista steget, absolut demokrati, som bara är sista steget för oss men första i en lång serie för en ny tid, är etablerandet av multitudens institutioner. De är självorganiserade gemenskaper med delade etiska levnadsmönster, en ny livsform. Det är vardagslivet revolutionerat, med nya vanor, behov och begär. Det rör sig i egentlig mening inte om någon motmakt utan snarare om nedbrytandet och upplösandet av makt, av all suveränitet.

Vägen till den gudomliga staden lyses upp av upprorens eldar, och den byggs av allmänningar. Allmänningarna är den gudomliga stadens gator, torg, parker och tunnelbanor, dess verkstäder, laboratorium och bibliotek, alla kablar och ledningar som får staden att pulsera, det är jorden som föder oss, det är allt det som ger oss livets oändliga möjligheter. "Allmänningarna är förkroppsligandet, produktionen och befrielsen av multituden." Allt finns redan där naturligtvis. Det materiella välståndet finns i överflöd, men det har varit imperiets uppgift att hålla dem åtskilda; genom isolationen (i konsumtionen), genom kontrollen (i produktionen) och genom rädslan (i samhället). Alltings återställelse till det gemensamma är dock ingen återgång till det förgångna utan en ny ordning.

Multitidens absoluta demokrati innebär först och främst inverteringen av livet så som det är i imperiets värld, det vill säga den planerade förstörelsen av arbetet och frigörelsen av livets tid. Medan majoriteten av arbetsplatserna överges, transformeras eller nedmonteras – och de mest förhatliga förgås i eld – tar multituden de livsnödvändiga allmänningarna i besittning. Med all säkerhet kommer det ta lång tid, bölja fram och tillbaka med perioder av tumult och omvälvande Händelser följt av perioder av stiltje. Ingenting kommer att förbli svart eller vitt, allt blir grått. Allmänningarna, i spänningen mellan metropolen och den gudomliga staden, skiftar färg hela tiden. Från de vita, sanktionerade, allmänningarna till illegalitetens svarta och tillbaka igen. Imperiets ”ackumulation genom fråntagande” sveper över världen och inhägnar och slår sönder allmänningar samtidigt som det är beroende av dem. Teknologierna producerar kunskap som får svarta marknader och gråa allmänningar att poppa upp tusenfalt. I kampen över det gemensamma rör sig multitudens sidor simultant men inte alltid i symbios. Den mörka sidan infekterar och parasiterar på allmänningarna, agerar som ständigt hot mot penningens makt. Den mörka sidan tvingar fram innovationer i tjänst för arbetets förstörelse. Multitudens mörka sida är garanten för kommunismen i det gemensamma, den negativa kraft som bryter ner all socialism.

/iammany Juli 2011/2012.