Partiformens ursprung och funktion

Jacques Camatte skrev Partiformens ursprung och funktion 1961 och ett efterord 1974. Tesen är att Marx och Engels "derived the characteristics of the party form from the description of communist society." Marx och Engels förstod att mänsklighetens frigörelse måste ses i "the area of practice", som något materiellt och universellt - i kontrast till den borgerliga revolutionen som förstod sig själv som Förnuftets utbredning, och som exkluderade proletariatet.

"Thus the summation was finally made, theory of the proletariat, theory of the human species, which appeared in all its power in the full phase of the eruptive development of human society: the 1848 revolution, with the Communist Manifesto."

Ursprung

Proletariatet är "den del som inte är en del" av samhället, det är den universella klassen separerad, separerad på grund av det borgerliga samhällets blockering och förnekande av proletariatets historiska uppgift, sitt program: människans fullständiga förening med sig själv som samhälleligt vara. Frågan om programmets realisering är också frågan om partiet.

Borgerligheten genomförde en revolution som önskade skapa en abstrakt människa, individen separerad från naturen och sin egen art, eftersom den ville befria människor från de gamla feodala relationerna (som i mycket vilade i människors beroende av varandra och naturen). Borgerlighetens utopi var att alla skulle äga egendom, vilket skulle skänka jämlikhet mellan individer och varje individ ett självmedvetande. Men då borgerlighetens existens grundar sig i utsugningen och exkluderingen (politiskt, kulturellt) av proletariatet organiseras också dess makt genom en förändring av staten. I den meningen var borgerligheten visserligen socialt revolutionär men avbröt den sociala för att endast realisera den politiska revolutionen. Detta kan inte vara proletariatets program. Som Marx skrev är varje revolution som störtar den gamla makten "politisk" men den proletära revolutionen är mer eftersom den är universell och därför upplöser staten. Camatte citerar Marx:

"But socialism cannot be realized without a revolution. It needs this political act insofar as it needs destruction and dissolution. But where its organizing activity begins, where its proper object, its soul, comes to the fore - there socialism throws off the political cloak."

Marx såg partiets formering i proletariatets kamper. Proletariatet "manifested itself a new Gemeinwesen, it manifested the goal it tended to", men bara där kamperna blossade upp, bara vid proletariatets mest framskjutna positioner; dessa utgör partiet. Proletärers kamper uttrycker kritik av olika aspekter av den samhälleliga aktiviteten, kritik som i sin tur utgör klassens kunskap och medvetenhet; detta är programmet. Camatte skriver att revolutionen inte är en fråga om organisationsformer utan beror på programmet (eller medvetenhet om programmet?). Programmet föds i kampen och affirmeras av kampen. För de som i mötet med det borgerliga samhällets strukturella motsättningar vägrar den borgerliga skengemenskapen och väljer den proletära, framträder partiet som en "prefiguration of the person and communist society".

"Resulting from what we have just written is that the proletariat only exists when it is revolutionary, when it has its aim and its programme. It opposes its state, the human being, to bourgeois society. Otherwise it is debased and its aim is bourgeois. [...] The class does not act and thus does not exist outside what is formed as the party, characterized its programme (which is its aim). The party can only realize its mission through a revolution."

Organisationer är produkter av det här samhällets motsättningar. De uppstår och upplöses i fas med bredare materiella processer. När klassen besegras och dess kamporgan förlorar sin revolutionära karaktär genom att förkasta programmet försvinner partiet, men det kommer att återuppstå. Partiet ska inte förväxlas med organisationerna. Camatte citerar Marx i ett brev: "I have also tried to clear up a misunderstanding that when I refer to the party I mean an organization which died eight years ago, or an editorial board which broke up twelve years ago. When I refer to the party I do so in an historical sense." Partiet i "historisk mening", eller helt enkelt det historiska partiet, ställs inför frågan om under vilka omständigheter man bör agera (och hur). För Marx och Engels, vid den här tidpunkten, var det förnuftigt att upplösa Kommunisternas förbund.

Camatte specifierar partiets sex faser:

1. Sekter. De små konspiratoriska sällskap a la Blanqui som skydde de proletära massorna och därför förblev materiellt meningslösa.

2. Partiets utveckling mellan 1840 och 1848. Detta är perioden då proletärer för första gången medvetet formerar sig och kämpar som en självständig kraft. Europeisk revolution som snabbt slås ner.

3. Period av reträtt och tillbakagång från 1850 och framåt. Proletariatets uppror besegrades och därför beslutet att upplösa förbundet.

4. Återuppbyggandet av rörelsen som accelererande i och med krisen 1857. Att proletariatet i föregående kampvåg besegrats innebar inte att Marx och Engels erkände det historiska partiets nederlag. Istället behövdes ny kunskap, nya analyser, nya verktyg, hämtade från den nya kampvågen, vilket resulterade i grundandet av Internationalen. Detta var en ny fas och en ny nivå: "the proletariat tended to supercede sectarianism and supported this international organization." Marx och Engels hävdade också att anarkisternas dominans i rörelsen riskerade att reducera rörelsen till "lägre typer av kamp". Med Pariskommunen tar proletariatet makten, men bara för ett ögonblick. Annars nederlag överallt. Därför upplösning och tillbaka till teoretiskt arbete.

5. Marx ställer upp en balansräkning för proletariatets kamp 1871.

"He specified the link between human will and action, that the party-programme was produced at a given moment of the human struggle, that the proletarian organization could only develop with a certain level of class struggle, i.e. the class had to gain its programme. Put another way, the party does not form by the direct will of men. It is recreated in determinate periods. It was a matter of knowing how the revolutionaries could prepare the best conditions for the return of the party onto the stage of history."

6. Perioden från 1871 till 1889 återuppbyggs återigen rörelsen vilket slutar i grundandet av Andra internationalen. Denna återuppbyggda rörelse var emellertid "ansträngd" och stöddes främst av reformister. "The cycle of the proletarian movement was thus terminated; no social phenomenon could again 'question' Marxism. There remained only the hypothesis of a non-catastrophic evolution of society, thus of a peaceful revolution. The 1914 war showed the absurdity of all that."

Felaktiga taktiska beslut förhindrade proletariatets omorganisering som världsomfattande kommunistiskt parti: enhetsfronten och "too 'forced' a vision" som förhindrade det ryska proletariatet att få stöd från andra proletärer. "This tactic somehow recognized the defeat of the western proletariat and theorized it. The theory of the counter-revolution grafted itself onto these errors. Here we reach the most difficult, longest, and most painful stage of the development of the workers' movement. The counter-revolution triumphed in the guise of revolution." Detta innebar inte att programmets kontinuitet bröts, för det försvarades av (den kommunistiska) vänstern. I Romteserna (1922) och Lyonteserna (1926) summeras programmet organiskt efter striderna.

"The proletariat abandons its programme in periods of defeat. This programme is only defended by a weak minority. Only the programme-party always emerges reinforced by the struggle. The struggle from 1926 to today proves that fully."

Funktion

Partiets funktion kan härledas från den aktuella klasskampen och från beskrivningen av det kommunistiska samhället. Partiets funktion är först och främst organiseringen av arbetare, av kraft och våld. Dels som ekonomisk rörelse och dels som politisk rörelse. Camatte citerar Marx:

"For instance, the attempt in a particular factory or when in a particular trade to force a shorter working day out of individual capitalists by strikes, etc. is a purely economic movement. On the other hand, the movement to force through an eight hour etc. law, is a political movement. And in this way out of the separate economic movements of the workers there grows up everywhere a political movement, that is to say, a movement of the class, with the object of enforcing its interests in a general form, in a form possessing general, socially coercive force."

Målsättningen för partiets organisering är att träna proletariatet för "a decisive campaign against the collective power, i.e., the political power of the ruling classes" (Marx), detta är proletariatets diktatur. Denna diktatur är historiskt nödvändig (resultat av klasskampens stegring och proletariatets organisering) och "fri" i meningen att den i kontrast till reaktionära auktoritära diktaturer frigör den nya Gemeinwesen som "have an increasing tendency to identify itself with the human existence, and so disappears as a phenomenon outside people."

Camatte specifierar fem aspekter av "morgondagens parti":

1. Vägran av den "demokratiska mekanismen", istället: organisk centralism.

2. Anti-individualism. Partiet är "tendensen att realisera den samhälleliga människan." All kunskap och all handling är medierad av partiet, som med det realiserar den "sociala hjärnan" (allmänna intellektet?).

3. Vägran av alla form av merkantilism och karriärism. Alla förhållanden mellan kamrater, all aktivitet och kommunikation, måste bejaka mänsklig glädje och det framtida samhället.

4. Avskaffande av alla samhälleliga motsättningar kopplade till klass. "There are only communist militants in the party." I praktiken innebär det att militanter förenas kring platserna där de bor, inte arbetsplatser.

5. "The party has to be the dissolution of the enigmas and must know itself to be so. It must present itself as the harbour for the proletarian, the place he affirms his human nature so that he is able to mobilise all his strength against the class enemy."

Partiet är en kraft större än de enskilda och sträcker sig över generationerna. Partiet är "artens medvetande." Men partiet manifesteras och försöker gripa makten endast under vissa omständigheter. "In a revolutionary situation there can be the overturning of praxis which is the overthrow of all past and present human development. [...] Then everything converges. It is the culminating point of the theory by the exact prediction of the favourable moment for action (insurrection is an art). The two phenomena are summed up, it is the consciousness of action which appeared, consciousness before action."

Efterskrift (1974): Från partigemenskapen till den mänskliga gemenskapen

Partiformens ursprung och funktion var en viktig text i det att den la tonvikten vid demokratikritiken och programmets invariabla doktrin. Andra i kretsen kring PCI (Internationella kommunistiska partiet?) vände sig emot detta och ansåg att för att effektivt intervenera i den då tilltagande klasskampen (runt 1962) behövde de överge den organiska centralismen till förmån för demokratisk centralism. Senare, med lärdomar från 1960-talets utveckling av klasskampen, övergav Camatte och kamraterna kring Invariance en "classist position" och med det all teoretisering om partiet.

Kapitalet tenderar att förinta klasserna för att göra alla människor till slavar under kapitalet. Det borgerliga samhället "löser" förhållandet mellan människor, deras samhälleliga organisering, genom en "extern" kraft: kapital. I den mån kapitalet ännu inte nått reell subsumtion av samhället under kapitalet öppnar det "politiska" för mänsklig gemenskap som dock i samma rörelse (övergången från absolut till relativt mervärde, från formell till reell subsumtion) innebär politikens slut. "Hence what seems paradoxical; democracy which ought to be realized for man is realized by excluding man." Kapitalet blir värld, en materiell mänsklig gemenskap, men en förslavad abstrakt mänsklighet. Materiell och abstrakt samtidigt alltså: realabstraktioner dominerar världen.

När det kommer till partiet implicerar den reella subsumtionen att distinktionerna mellan det historiska och det formella partiet förlorar mening. Den italienska (kommunistiska) vänstern, inklusive Bordiga, höll fast i en föråldrad partiförståelse. "Here is the weakness: there is a true proletariat, but it does not have the consciousness, thus it is not the true one." Denna partiförståelse var Camattes också när han skrev 1961, den var en av grundpelarna i Partiformens ursprung och funktion. Den kommer från Marx som utifrån klasskampens historia sedan Franska revolutionen observerade och begreppsliggjorde proletariatet som negation (historisk negativitet som strävar mot motsättningarnas upplösning).

"Also, following the Ricardian socialists, he presented this class in liaison with and on the basis of the law of value and he added that the proletariat was the class producing surplus-value. But he did not stop at this discovery and he analysed the movement of capital and stated its tendency to integrate the proletariat and negate classes. However, this is always found as a tendency in Marx: the crisis can reinvigorate the negativity.

We say this to show where we were enclosed in Marx's schema and where we have developed and somewhat exhausted its possibilities. This prevented us from superceding the Marxian vision in 1961 although reality already imposed it. But that is also true of our predecessors for such a supercession ought to have been made from the 1920s."

Den andra grundpelaren i Partiformens ursprung och funktion var Gemeinwesen. Det fanns en viss motsättning mellan teorin om proletariatet och Gemeinwesen som Camatte med kamrater hoppades på att den verkliga rörelsen skulle lösa. De hävdade att proletariatet integrerades i kapitalets värld men inte fullständigt, inte dess tendens och uppdrag (partiet, programmet), som genom negationen av proletariatet framställer den mänskliga gemenskapen. 1972 insåg de dock att de kan närma sig detta först när de överskridit teorin om proletariatet. Camatte avslutar med att citera ett brev från en J-L. Darlet:

"Hence moreover the problem of the 'revolutionary movement' maintaining the tautology and looping the theory and finally participating in the tautological process of capital! If we have difficulty expressing this 'tautological process of capital', it is only because we participate in the same movement, we use the same artifices to maintain the same theoretical and historical coherence without daring to make the supercession now required (what are fictitious capital, the universal class etc. if not theoretical artifices?). Besides, put in the sack by the very concrete reality of the revolution, we are led to produce the concepts of its real dimension: its biological dimension! And here the too tight skin bursts under the pressure of such a developed content! We give the revolution directly the dimension of the species, a spatial and historical dimension alongside which the 'moment of capital' appears like a simple historical hiccup. Our very understandable distraction is equalled only by our enthusiasm and we shall be reactionaries and revolutionaries, heretics and prophets. We have never been further from and closer to Marx! Our contradiction is only his contradiction implied by his theoretical developments."