Skillnad mellan versioner av "Glöm Foucault"

Versionen från 7 februari 2020 kl. 21.40

Glöm Foucault! Det var Jean Baudrillard som sa det. Ni tror ni är subversiva med era begär, mikrofysiska analyser och molekylära strategier. Ha! Det är bara billigt poserande. Ni spelar bara era tilldelade roller i skådespelet. Baudrillard höjde insatserna, han ville gå längre. I Oublier Foucault (på engelska som Forget Foucault), en kort stridsskrift riktad primärt mot Foucault men också Deleuze och de andra begärsfilosoferna lägger Baudrillard ut kritiken. Den skrevs i slutet av 1976, inte långt efter utgivningen av Foucaults Viljan att veta. Det räcker inte, menade han, med kritik eller subversion. Det räcker inte att för stunden avbryta den semiotiska koden, den ekvivalensprincip som regulerar kapitalflödena. Det räcker inte med motstånd. Vi måste förstöra, förinta.

Baudrillard såg sig runt och hävdade att nu, efter '68, oljekris och växande finansialisering, har kapitalets flöden nått så extrema intensiteter och hastigheter att de rör sig på en annan nivå, en annan ordning som utesluter vad han kallade verklighetsprincipen, det har uppnått en slags hyperverklighet som gjort det vi uppfattat som ”verkligheten” till en obsolet föreställning. Liv byts för ingenting, för plastleksaker och glansiga bilder, arbete absorberar tid som en tvättsvamp och lämnar inga spår. När kapitalets flöden lämnar människorna närmar det sig sin egen undergång. Flödenas absoluta makt och totala absurditet utplånar all förankring; systemet närmar sig en nihilistisk energi utan motstycke. Det finns ingen chans för de intellektuella att hålla jämna steg och beskriva och analysera ”verkligheten.”

Inget vakuum, inga hålrum. Makten breder ut sig överallt, in i minsta vrå. Vi känner till Foucaults maktanalys, från Övervakning och straff och Viljan att veta. Baudrillard misstänkte redan i slutet av 1976 att den var förlegad. Han misstänkte att Foucault kunde tala om makten för att han betraktade något som redan har passerat. Något har hänt, det kan Foucault se; metamorfoserna från despotisk till disciplinär, in i det "mikrofysiska." Det är utan tvivel stora förändringar. Men inget har förändrats gällande maktens axiom, dess verkliga funktion: makten orienterar sig mot en verklighetsprincip och en sanningsprincip, det vill säga en koherens mellan politik och diskurs. Foucault kan beskriva maktens rörelser minutiöst eftersom hans diskurs speglar maktens perfekt. Därför kan han inte resa frågan om maktens förintelse. Diskursen om sexualiteten är parallel, i allt väsentligt likadan. Den centrala tesen, nämligen att makten inte (bara) är repressiv ersätter en negativ, reaktiv förståelse av makten med en positiv, aktiv och immanent. Detta är centralt. Och Baudrillard slås av sammanträffandet av denna nya förståelse av makt med Deleuzes förståelse av begär. Det finns ingen negativitet där, bara flöden, rhizomer, sammansättningar. Återigen: inget vakuum, inga hålrum.

Vår kultur är den prematura ejakulationens, skriver Baudrillard. All slags förförelse försvinner bakom det naturaliserade sexuella imperativet om omedelbar realisering av begäret. Det handlar om ett tvång till flöde, accelererad cirkulation av det psykiska, sexuella och kroppsliga, en exakt replika av marknadskrafterna: kapital måste cirkulera; gravitation och fixerade punkter måste försvinna, upplösas. Kroppen, som det ständigt hänvisas till, är alltid sexuell och produktiv. Det är energisk arbetskraft, begärsmaskiner. Marxismens, psykoanalysens och Foucaults axiom kan alla sammanfattas med det "revolutionära" mottot "begärets produktivitet." Bruksvärdet är det ultimata alibit, för sex och för produktion. Kroppens bruksvärde. Alla hänvisar till det för att rättfärdiga sina teorier.

Vi måste förstå makt på ett annat sätt. Makt utgår alltid från något, från exkludering, klyftor, skillnader eller förnekande, och producerar på den grunden det verkliga, vad som räknas som verkligt. Denna strategi är över nu, enligt Baudrillard. Makten lyckas inte längre producera det verkliga utan kollapsar in i det hyperverkliga. Baudrillard upprepar gång på gång: makten finns inte längre där. Makten existerar inte! På ett sätt ger han Foucault rätt; vi är nu i ett allomslutande rum som strålar med makt men som också är sprucket, ”som en krossad vindruta som fortfarande hålls samman.” Denna ”makt” förblir ett mysterium, en mångfald av kraftrelationer där atomer av makt och atomer av motstånd förenas på den mikroskopiska nivån. Varje kropp, varje gest omsluter både de positiva och negativa laddningarna av en maktens/motståndets elektricitet.

Idag vältrar sig alla i det molekylära. Det finns, erkänner Baudrillard, fördelar med en ny förståelse uppmärksam på det mikrofysiska, men vi måste vara vaksamma. Om det verkligen stämmer att makten är ett immanent fält av distribuerade kraftrelationer, utan centrum men med många vektorer, skulle det enligt Baudrillard ha störtats för länge sedan. Baudrillards utgångspunkt är en annan, nämligen skuld. Skuld föregår utbyte. Så makt bottnar i ett givande, i livet som suveränens gåva till slaven. Då blir livets gåva med kapitalets framväxt som dominerande samhällsform också en fostran av livet, det blir biomakt och biopolitik. Döden är nu maktens gräns. Baudrillard tar fasta på just detta hos Foucault. Vad är det för liv, det som blivit modulerat av biomakten? Är verkligen "livet" en källa till motstånd? Att gå till gränsen, att ge bort ens liv, är den ultimata motgåvan som inte kan återgäldas. Vi måste förstå makt som något som byts/växlas, men inte i ekonomisk mening utan som en ”reversibel förförelsecykel.” Han skriver att ”med makt finns det inga antagonistiska positioner: det utförs enligt en cykel av förförelser.” Förstått som ett nätverk av kraftrelationer vinner alltid makten, även om aktörerna byter plats i takt med att revolutioner kommer och går.

Makt och motstånd är också i grunden en utmaning. En utmaning på liv och död. Det finns något, skriver Baudrillard, inom oss som avackumulerar till döds, som löser upp, förstör, likviderar och avbryter så att vi kan motstå det ”verkligas” tryck, och leva. Någonting i botten av hela produktionssättet motstår produktionens oändliga expansion. Detta motstånd är inte ett "begär."

”Sådan är denna utmanings natur—ickepolitisk, ickedialektisk, och ickestrategisk—men vars fulla styrka genom historien ändå har varit otalig: detta är den utmaning som utmanar makthavarna till att utöva sin makt till gränsen, vilket endast kan stavas död för de som domineras.” (s. 60)

Dialektiken är en form av dialog. Utmaning är motsatsen till dialog. Den verkliga motståndskampen, eller om man så vill den verkliga klasskampen, det vill säga när motståndet blir icke-dialektiskt, när klassen negerar sig som klass, ageras den egna döden ut, den imploderar istället för att ta den gamla maktens plats. Baudrillard ger sina exempel: juni 1848, Kommunen, maj 1968. Han skriver ”tänk på Quartier Latin på eftermiddagen 3 maj.”