Skillnad mellan versioner av "Till våra vänner"

Nuvarande version från 7 september 2024 kl. 15.13

Till de som ser upproret först och främst som en bräsch igenom idiotins, lögnens och förvirringens organiserade herravälde;
Till de som bakom ”krisens” täta dimma anar en teater av operationer, manövrar, strategier – och därmed möjligheten till en motattack;
Till de som delar ut slag;
Till de som avvaktar det rätta tillfället;
Till de som söker efter medbrottslingar;
Till de som deserterar;
Till de som håller stånd;
Till de som organiserar sig;
Till de som vill bygga en revolutionär kraft, revolutionär eftersom den bygger på förnimmelse;
Detta ödmjuka bidrag till denna tids intelligens.

Översikt

0. UPPROR | REVOLUTION | PARTI Upproren är här. "Stabiliteten är död." (13) – Överallt kan de bryta ut, när som helst. Men det är inte revolutionen. Upproren når en gräns som ännu inte har överskridits. De stryps innan förbindelser hinner ske. – Upproren signalerar bortom sina gränser, mot något globalt, men gräver också underjordiska förbindelser med varandra. Vänskaper bildas och formar en historisk kraft som söker en delad "uppfattning av situationen," ett språk. – Upproren hänger samman; de äger rum inom samma tidsliga och rumsliga enhet. "Endast ett perspektiv som förnimmer denna globala aspekt kan belysa dess betydelse." (16) – Vårat historiska parti utgörs av en global diffus konspiration. "Men inom denna råder den största förvirring." (17) Ideologiska skygglappar, ritualer och traditioner är mentalt bråte "som hindrar oss från att greppa vår gemensamma situation" (18). – Att organisera i denna situation handlar om att agera utifrån en delad uppfattning av densamma.

1. KRIS | FÖRBEREDELSE | PASSIVITET Bakom pratet om "krisen" finns strategier och taktiska val; fienden utnyttjar situationen medan vi förblindar oss med fantasier om "slutkrisen". – En pågående, genomgående, omstrukturering motiveras med hänvisning till "kriser", förstått som något oundvikligt. – "Vi genomlever inte en kris för kapitalismen, utan en triumf för kriskapitalismen." (26) – Men vi har levt i samma situation, samma "kris" sedan åtminstone början av 1970-talet. – Kristillståndet manar till förberedelse: i praktiken ett försvar av det rådande. – Det är civilisationen som är den verkliga katastrofen, och den är framför allt ”existentiell, affektiv, metafysisk.” (39) – Den verkliga krisen rör närvaron. – Idén om antropocenen är ett uttryck för denna frånkoppling mellan människan och världen. – Uttömningen av våra subjektiva resurser överstiger förmodligen vida uttömningen av naturresurserna. – Vår passion för dramatiserad apokalyps försätter oss i passiv väntan på något vi hoppas på men egentligen inte tror på. – Fantasin är att kollaps betyder brutalt kaos. Men självorganiseringen som faktiskt ägt rum motsäger fantasin. – Revolution är en process som pågår parallellt med kollapsen.

Relaterat: Det stundande upproret • Giorgio Cesaranos Apocalisse e rivoluzione • Kritisk metafysik; Teorin om Bloom • Jonathan Crarys 24/7 – Late capitalism and the ends of sleep

2. REVOLT | ETIK | DESTITUERING Någon dör, och människor revolterar. Ofta är det snuten som har mördat, andra gånger har någon drivits till att ta sitt liv. – Revolterna är ledarlösa, utan organisation, krav och program. Icke-representerade därför att de inte kan representeras. De är heterogena, okontrollerbara. Men de ger ”upphov till en gemensam intelligens och erfarenhet, den mänskliga väv och det verkliga livets språk som varit förlorat.” (45) – Möten sker och en händelse äger rum: en process inleds för att skapa vad som ”saknades i deras tidigare liv.” (46) – Upproren grundar sig inte längre på politiska ideologier utan etiska sanningar. – Inte sanningar om världen utan bindningarna mellan oss själva, varandra, omgivningen. – Det är inte institutionernas former som avgör etiska sanningar. Det var styrkan i exempelvis Occupy: inte krav och förslag utan en delad närvaro. – Mycket av islamisternas kraft ligger just i detta: de placerar sig inte främst i politikens område utan i etikens. – ”[N]ästan alla samtida uppror vittnar om att de är etiska snarare än politiska, eller att de är politiska just genom att de föraktar politiken – den radikala politiken inkluderad.” (51) – Ett uppror är inte demokratiskt. Uppror är när initiativ härskar. – Krav på "verklig" demokrati är föråldrat. Det är en cybernetisk fantasi som vilar på myten om generalförsamlingen (general assembly). – Det är ett effektivt instrument för att suga upp energier och dumpa dem i tröttsamma, ändlösa diskussioner. – Församlingen bör istället vara en plats för utbyten och möten, inte för beslutsfattande. – ”Det enda som alla församlingar kan framställa, om de försöker, är ett gemensamt språk.” (60) – Återigen: vi måste göra oss uppmärksamma på sanningar. – ”Detta är vad som måste ställas mot generalförsamlingarnas 'suveränitet', mot parlamentens pladder: återupptäckten av den affektiva laddning som talet, det sanna talet, hör samman med. Motsatsen till demokrati är inte diktatur, utan sanning. Upproren är aldrig demokratiska, just därför att de är ögonblick av sanning då makten är naken.” (63) – Oavsett vilken slags demokrati det är man talar om överskuggas det alltid av frågan om regerande. Att regera är ”att styra en befolknings beteende, i en mångfald över vilken man måste vaka likt en herde över sin hjord, för att på så vis maximera dess potential och rikta friheten åt rätt håll.” (65) – Regerandet bör förstås som ett krig. – Upproren har krävt destituering: makthavarnas avgång, upplösning, avsättning. Och varje gång har en organiserad kraft tagit tillfället i akt. Det leder till det vanliga snacket om "förrädare" som har "kidnappat revolutionen". Det är för att vi haft en föreställning om revolutionen som konstituerande, ett övertagande av institutionell makt alternativt grundande av nya maktinstitutioner. "Denna typ av kringirranden sporrar oss snarare till att omformulera revolutionens idé som ett rent avsättande.” (71) – Det räcker inte bara att besegra statens krafter, själva grunden måste förstöras. Tvinga ner de regerande till ”den gemensamma kampens plan” (73) och samtidigt ”lägga grunden för andra förnimmelser”, (75) så att en annan värld kan uppfattas, en som ”inte är befolkad av ting utan av krafter, inte av subjekt utan av förmågor, inte av kroppar utan av band.” (76)

Relaterat: Allmänna intellektet • Händelse • Occupy • Hardt & Negris Deklaration • Demokrati • Regementalitet, biopolitik, dispositiv • Introduktion till inbördeskriget • Konstituerande makt & destituering • Giorgio Agambens L’uso dei corpi • Mario Tronti

3. INFRASTRUKTUR | LOGISTIK | BLOCKAD Revolter vänder sig ofta mot institutioners byggnader, för att snart inse att de är tomma. Makten ligger inte så mycket i institutionerna som i infrastrukturen. – ”Den samtida makten är opersonlig och arkitektonisk, inte representativ och personlig.” (80-81) – Makten är alltså inte heller dold eller hemlig, vilket de samtida konspirationsteorierna vill göra gällande, utan tvärtom så uppenbar att vi inte tänker på den. – ”Om den nu är dold, så är det i egenskap av ett avloppsnätverk, en undervattenskabel, fiberoptik längs en tåglinje eller en datorhall mitt i skogen.” (81) – Att kontrollera idag handlar mycket om att hantera kommunikationsnätverk och arrangera mobilitet. Kamper mot olika infrastrukturprojekt, som exempelvis höghastighetsjärnvägarna i Italien, visar detta på ett mycket tydligt sätt. – Man kritiserar inte makten; man undviker den eller angriper den. – Vardagslivet organiseras efter etablerade mallar, och planeras efter förväntade uppgifter. Ett annat liv kan börja föreställas och eftersträvas när flödena blockeras och nya rum öppnas upp. – ”Därav den glädje som hör samman med varje gemenskap. Plötsligt upphör livet att vara uppdelat i sammankopplade stycken. Att sova, slåss, äta, vårdas, festa, konspirera och debattera sker i en och samma vitala rörelse.” (85) – Om den gamla arbetarrörelsen fann sin styrka i förmågan att sätta produktionen i strejk, så finner vi idag vår styrka i förmågan att blockera flöden. Fabrikerna kan, och har i stor utsträckning, automatiseras. Kampen har rört sig ut på vägar och hamnar, kablar och radiovågor. – Istället för fabriker bör vi idag tala om anläggningar, ”som nod[er] på en karta över produktionsflöden.” (88) – Det rör sig om ett nätverk som organiseras cybernetiskt. – ”... i en värld där organiseringen av produktionen är decentraliserad, cirkulerande och mestadels automatiserad, där varje enskild maskin bara är en länk i det integrerade system av maskiner som den är underordnad, där detta världs-system av maskiner, av maskiner som producerar maskiner, tenderar att organisera sig cybernetiskt, där är varje enskilt flöde ett moment i reproduktionen av kapitalets hela samhälle.” (89) – ”Om strejkens subjekt var arbetarklassen, så är blockadens subjekt vem som helst.” (89) – Det är nödvändigt att skaffa kunskap om den "tekniska konfigurationen av världar", för att neutralisera, blockera, omrikta och bygga nytt. Vi behöver undersöka detta. – Arbetaren ”förkroppsligar ett tekniskt bemästrande av en viss del av produktionen”, (92) en kunskap som vi inte kan lämna till företagen om vi vill ”sätta samman den tekniska intelligensen till en historisk kraft och inte ett system för regerande.” (93) – ”Det är bara detta som kan frigöra passionen för ett experimenterande med ett annat liv, en teknisk passion med brett omfång, likt en omkastning av allas beroende av teknologin.” (92)

Relaterat: Logistik • Om logistik och övergång • Vardagen • Raul Zibechi • Cybernetik • Walter Benjamins Historiefilosofiska teser • Militanta undersökningar • Teknik • Allmänna intellektet

4. CYBERNETIK | TEKNIKER | HACKING Staten låter sig gärna fungera som en koordinator för medborgerliga projekt, tillgängliggöra information och bejaka så kallade sociala medier. Att erbjuda och uppmana till kontakter och informationsutbyte är helt centralt för att regera. – ”Att regera i nätverkens tidevarv innebär att säkerställa sammankopplingen av människor, ting och maskiner, liksom den fria, det vill säga genomskinliga, det vill säga kontrollerbara, cirkulationen av information som skapats i processen. Detta är emellertid en aktivitet som redan till stor del sker utanför statsapparaten, även om den senare med alla medel försöker bevara kontrollen över sådana aktiviteter.” (101) – Det här styrandets vetenskap kallas cybernetik. Det är varken nytt eller obskyrt, men av någon anledning relativt okänt. – Den "ekonomiska kris" vi sedan 2008 genomlever är "det långsamma sammanbrottet för den politiska ekonomin i egenskap av regerandekonst." (104) – Cybernetiken producerar en transparent mänsklighet, tömd på innehåll och allt mer oskiljaktig från den teknologiska omgivningen. En "smart" omgivning. "Den är intelligent ["smart"] genom vad den producerar, tack vare den information som samlas in och vars behandling i realtid möjliggör självstyret. Och den är intelligent eftersom den producerar och produceras av intelligenta medborgare. Den politiska ekonomin styrde över människor genom att låta dem fritt ägna sig åt sina intressen; cybernetiken kontrollerar dem genom att låta dem kommunicera." (107) – Hela tiden hjälper vi till att förbättra algoritmerna för kontrollen. Hela tiden inskränks fönstret för det oförutsägbara. – Det är inte individen som är intressant för systemet. Det är inte så mycket den "personliga integriteten" som är hotad. Livet reduceras till en digital kopia. Den cybernetiska kontrollen skapar en öken. – "Teknofili och teknofobi utgör ett diaboliskt par som enas kring en central lögn: att något sådant som tekniken skulle existera." (116) – Tekniker kan inte reduceras till en uppsättning instrument och verktyg. De värderas utifrån de världar de bebor. Varje teknik har därför en etisk aspekt. – Det är skillnad på teknik och teknologi; den här världens teknologi är systematiseringen av "effektiva" tekniker, dvs profitabla tekniker. Teknologin i den här meningen ger oss specialisten på teknikernas exproprierande: ingenjören. "Solidariteten mellan kapitalism och socialism knyts samman här: i ingenjörskulten. (...) Vi bör dra oss till minnes att Brezjnev främst stoltserade med att ha varit ingenjör i den ukrainska metallindustrin." (119) – I förhållande till tekniker är det hackern i kontrast till ingenjören som måste vara modellen. Istället för att ständigt effektivisera söker hackern att experimentera och utforska. "Att experimentera innebär då: att uppleva vad den eller den tekniken innebär etiskt. Hackern rycker loss teknikerna från det teknologiska systemet för att frigöra dem från det." (120)

Relaterat: Cybernetik • Cybernetikens hypotes • Giorgio Cesaranos Manuale di sopravvivenza • Teknik • Etik • Heterotopia • Hacking

5. KRIG | STRATEGI | SANNING En rörelse som växer i styrka, som i Grekland 2008-2011, står plötsligt inför frågan vad den ska göra med denna styrka. Blockera, förstöra, och sen? Olika kooperativ och sociala center skapades, men faktum är att vi besegrades. – "Fallet Grekland lär oss att utan en substantiell idé om vad en seger skulle vara kan vi bara besegras. Upprorets övertygelse räcker inte; vi är förvirrade, dimman omkring oss är alltför tät." (128) – Politiken uppfanns en gång som en fortsättning på kriget med andra medel. Krig är i grunden logiken som reglerar kontakten mellan heterogena krafter. Det pågår överallt i oräkneliga former, ofta med fredliga medel. "Konflikten utgör stoffet av det som existerar. Det återstår bara att tillägna sig konsten att föra denna konflikt, det vill säga konsten att leva också i konfliktsituationer, något som förutsätter en existentiell mobilitet och skärpa snarare än viljan att utplåna det som inte är oss." (131-132) – Pacifism är medborgarens spontana politiska hållning. Dess antikropp är radikalen som vägrar att deltaga i "samhället" och uttrycker denna vägran med diverse illegaliteter och kompromisslösa attityder. Båda eftersträvar renhet och har ersatt allt strategiskt tänkande med moral. – "Radikalen som definierar sig som en upphovsmakare av radikala handlingar och diskurser har slutligen skapat sig en rent kvantitativ idé om revolutionen – som en sorts kris i överproduktionen av individuella revolutionära handlingar." (137) – Det finns inga "revolutionära" handlingar i sig, oberoende av situationen. En rörelses "våld" är inte ett mått på hur revolutionär den är. – "En gest är inte revolutionär på grund av vad den innehåller, utan på grund av den kedja av effekter som den genererar. Det är situationen som fastställer handlingens mening, inte upphovsmakarens intentioner." (137) – "Den verkliga frågan för revolutionärer är hur de kan öka livskraften hos de projekt de deltar i och vårda revolutionära blivanden för att till slut nå fram till en revolutionär situation." (139) – Vad de, efter Foucault, kallar "inbördeskriget" är det förlopp "som leder och gör att ett visst antal nya kollektiviteter, som tills dess inte hade funnits, blir till." (140; sida 5 i Foucault, La société punitive: Cours au Collège de France, 1972-73) – Medan de icke-militära har förkastat kriget och allt som antyder om krigisk retorik har de militära utvecklat ett nytt civilt krigsbegrepp. Fyra texter citeras (Laurent Danets La polémosphere; Qiao Liang & Wang Xiangsuis Unrestricted warfare; Vincent Desportes' La Guerre Probable; Bernard Wichts Vers l'ordre oblique: la contre-guérilla à l'âge de l'infoguerre) som beskriver hur "kontraupproret har gått från att vara en militär doktrin till att bli regerandets princip. (144) – De kontraupproriska krigsdoktrinerna har tagit revolutionära doktriner som modell. Mot det räcker det inte med de gamla gerillataktikerna: "Vi behöver en strategi som inte siktar in sig på motståndaren, utan på dess strategi, som vänder den mot motståndaren. Som gör så att ju mer motståndaren tror att strategin för honom mot segern, desto mer rör han sig mot sitt nederlag." (146) – Ingen hållning eller strategi som antar "symmetrins förbannelse" duger för att bryta sig ur motståndarens logik. – Det gäller att odla en ontologisk asymmetri, ett annat sätt att vara som inte är motståndarens spegelbild. "Det finns inga personer att organisera. Vi är detta material som växer inifrån, som organiseras och utvecklas. Där har vi den sanna asymmetrin, och vår verkliga maktställning." (150) – Mot regerandets paradigm kan vi bara ställa det att "fullständigt bebo en plats," att knyta de täta nätverk av personliga relationer som utgör det dagliga livet; "Vi borde ägna samma uppmärksamhet åt de mest vardagliga och obetydliga detaljerna i vårt liv som vi ägnar åt revolutionen. Upproret innebär en förflyttning till en offensiv del av denna organisation, som inte är en organisation eftersom den inte kan skiljas från vardagslivet." (154)

Relaterat: Det politiska • Introduktion till inbördeskriget • Aktivismkritiken • No TAV • Foucaults "Samhället måste försvaras" och La société punitive • Urban operations in the year 2020 • David Galulas Counterinsurgency warfare: theory and practice • Regerande • Raúl Zibechi • Vardagen • Alain Badiou

6. SAMHÄLLE | UTTRÄDE | VÄRLDAR Det finns inte längre något "samhälle" som behöver försvaras eller förstöras. Sedan 70-talet har staten slutat försöka integrera hela befolkningen och därmed låtit fiktionen "civilsamhället" upplösas. "Margaret Thatcher var bara ärlig nog att erkänna det." (163) – Själva idén om "samhället" utvecklas med det "liberala regerandekomplexet" och den politiska ekonomin, och kom att beteckna det borgerliga samhället som med tiden mer och mer uppfattas som "naturligt." – Det är därför inte fruktbart att tänka i termer av länder och samhällen. "Världen framträder som ett enormt nätverk där storstäderna, som har blivit metropoler, inte är någonting annat än sammanlänkande plattformar, in- och utgångar – stationer." (163-164) – Kapitalet har aldrig längre några problem med "samhället", bara med "styrningen" över vissa territorier. Det är dessa som är produktiva (eller inte), inte "samhället". Så kallade "innovationsområden" utvecklas där, enligt ideologin, "talangfulla" bidrar till värdeproduktionen med sin innovationsförmåga. "Det är den kreativa ekonomins nya motto – i vilken vi finner paret ingenjör/näringslivskluster åtföljas av duon designer/gentrifierat arbetarklasskvarter." (165) – Med "stadsförnyelser" tillämpas en form av chockdoktrin för att kontrollerat rivnings-renovera de gamla "samhällena" och lämna efter "smart cities och förfallna förorter" sida vid sida. "Detsamma gäller för befolkningen. Det finns inte längre någon allmän 'befolkning'. Det finns en ung 'kreativ klass' som profiterar på sitt sociala, kulturella och relationella kapital i hjärtat av de intelligenta metropolerna, och så finns det alla de som så tydligt har blivit 'oanställbara'. Det finns liv som räknas, och så finns det liv som inte ens är värda att räkna." (169) – "Det nya 'storstadssamhället' sprider ut sig på en platt, öppen och expanderande, inte lika slät utan snarare fundamentalt dreglande yta. Den breder ut sig kring dess kanter, förflyttar sig bortom sina gränser." (171) – Uppdelningen och segregeringen ger upphov till ett slags utträde. "Utträdet som kapitalet redan praktiserar är alltså det som vi ska anamma, men på vårt sätt." (173) Inte som de förutsägbara och symmetriska "mot-kluster" och "alternativa gemenskaper" vi är bekanta med. "Att träda ut är att bebo ett territorium, anamma vår sammansättning i världen, vårt sätt att finnas där, livsformen och de sanningar som bär oss framåt och att utifrån detta träda i konflikt eller samverkan." (173) – Fler och fler talar nu om vikten av "lokala kamper", till och med vissa marxister ("ett knappt sekel i efterhand"). Misstaget är att se på det lokala på samma sätt som de såg på arbetarklassen: som något som existerar före kampen. – "Att ställas inför samma problem och fiende, den kapitalistiska omstruktureringen, kommer inte kunna binda ihop alla de kamper som inte handlar om området. Det är endast de levnadssätt som upptäcks eller återupptäcks under själva konflikten som kommer att kunna binda samman de olika kamperna." (175-176) – Vi försvarar inte samhället. Vi skapar världar. "Skapandet av en värld är att utarbeta en ordning, att bereda plats eller inte åt en sak, en varelse, en böjelse och att tänka ut denna plats, samt förändra den om det skulle behövas." (181)

Relaterat: I staden • Stadsförnyelse • Gentrifiering • Överbefolkning • Exodus • Zapatisterna

7. KOMMUN | ALLMÄNNINGAR | KONTRAREVOLUTION Ett relativt vanligt fenomen under den här tidens uppror har varit att benämna dem som kommuner. "Detta är ett annat sätt att säga att revolutionen kanske inte var [t ex] Taksims slutdestination, utan snarare själva dess väsen, dess sjudande immanens, här och nu." (186) – Kommunen är inte en kollektivitet med institutioner för självstyre. Kommunen är en ed invånarna i ett område gör att stå tillsammans som en kropp. En pakt att möta världen tillsammans. Ett sätt att vara i världen, att bebo den. – Kommunen utgör en rumslig verklighet som utmanar modernitetens rumsuppfattning som ett "utsträckt tomrum, likformat och mätbart". (189) Den har en dimension som inte kan reduceras till "en administrativ entitet eller en simpel geografisk uppskärning", (189) eftersom den har ett annat existentiellt djup som inte kan ritas ut på någon karta. – "Att bebo en plats, det är att skriva in sig, att berätta sin egen och platsens historia. Det är vad som fortfarande hörs i ordet 'geo-grafi'. Området är för kommunen vad ordet är för betydelsen – det vill säga aldrig ett simpelt medel." (190-191) – Kommunen kan bara växa från utsidan, genom att internalisera det som omger den. Så fort den avgränsar sig så försvagas den och bryter ihop. Den kan därför varken avgränsa sig eller grunda sig i jorden. "För kommunen finns ingen skillnad mellan att växa i styrka och att huvudsakligen bry sig om det som inte är den själv." (192) – Kommunen strävar inte efter att styra några "allmänningar". De organiserar ett omedelbart delat liv, gemensamma relationer som inte kan approprieras. – Olika former av självorganisering av ekonomin är inte nödvändigtvis direkt i motsättning till kommunen, det handlar om banden mellan dem, hur/om liv stärks i samspelet och utvecklingen. "Varje ekonomisk entitet är dömd till döden, är redan död, om kommunen inte vederlägger dess anspråk på fullständighet. Kommunen är då det som får alla ekonomiska gemenskaper att kommunicera sinsemellan, det som genomborrar dem och överskrider dem, den är sambandet som motarbetar deras benägenhet till självupptagenhet." (197) – Ett återvändande till mer socialiserade gräsrotsekonomier (allmänningar, kooperativ, etc) har kännetecknat flera av de länder som drabbats av krisen. Ofta ses de formerna och institutionerna i sig som ett "alternativ" till kapitalismen. "Vi ser dock i dessa rörelser snarare ett alternativ till kampen, ett alternativ till kommunerna. (198) De erbjuder en strategi för att hantera fattigdomen, som med det blir det primära problemet snarare än rikedomen. "Integrationen av tiotusentals kooperativ, ja rentav gamla fabriker, i programmet 'Argentina för arbetet' är Cristina Kirchners antirevolutionära mästerverk, hennes välavvägda svar på upproret [2001]." (199) – "Kommunernas tillväxt är ekonomins sanna kris, och den enda seriösa frånväxten (degrowth)." (203)

Relaterat: Territorium • Pariskommunen • Occupy • Taksimkommunen • Murray Bookchin • Gustav Landauer • Allmänning • Giorgio Agambens L’uso dei corpi • Elinor Ostroms Allmänningen som samhällsinstitution • Antonio Negri • Nostros • PRONASOL • Nerväxt

8. KRAFT | FORM | OMSORG "Utifrån vårt partis perspektiv utgår en strategisk analys av de senaste femton åren ofrånkomligen från antiglobaliseringsrörelsen, den sista globalt organiserade offensiven mot kapitalet." (208) En rörelse som i slutändan var futtig och "en föraning om [småborgerlighetens] förestående proletarisering." (209) Dess kritik har idag blivit till sunt förnuft. Taktiker och former har kopierats och uppdaterats till idag. – Hur skapar vi en global kraft, ett historiskt parti? Inte genom att peka ut någon "gemensam fiende". Vi börjar från där vi är, platser och spår i vår omedelbara omgivning. Gränsen kommer att bli synlig. "Med andra ord tränger den sig bara på hos dem som har tillräckligt med liv i sig för att inte instinktivt fly undan konflikten." (214) Bara ur det territorium som kommunerna skapar kan gränserna tydligt urskiljas; vänner och fiender identifieras. "Och i rörelsernas komplexitet urskilja de gemensamma vännerna, de möjliga allianserna, de nödvändiga konflikterna." (215) – Det gamla falska problemet om "organisation eller spontanititet" behöver överges till förmån för att lägga märke till och förtydliga de sätt att vara, vanor och språk, de former som "är inneboende i själva livet och [bara kan] ses i rörelse." (216) Emellertid kan man inte förlita sig på att de upprätthålls lika "spontant". "Detta kräver tvärtom en konstant uppmärksamhet och disciplin." (218) – Vårda en äkta disciplin, en askes, som utvecklar vår inneboende kraft. Inte den gamla arbetarrörelsens livsförnekande och auktoritära disciplin, utan en omsorg om våra världar, livs-former. – "Att bli revolutionär, det är att göra anspråk på en svår men omedelbar lycka." (221)

Relaterat: Arabiska våren • Livs-form

Hälsning

Vi skulle vilja fatta oss kort. Att avstå genealogier, etymologier, citeringar. Att en dikt, en sång, skulle räcka.

Vi önskar att det skulle räcka att skriva "revolution" på en vägg för att gatorna skulle fatta eld.

Men det var nödvändigt att reda ut det nuvarandes knutar, och i vissa fall göra upp med gamla osanningar.

Det var nödvändigt att försöka smälta sju år av historiska omvälvningar. Och tolka en värld i vilken förvirring har blommat på ett träd av missförstånd.

Vi har tagit oss tid att skriva med förhoppning om att andra ska ta sig tiden att läsa.

Skrivande är en fåfänga, om det inte är till en vän. Också för de vänner man ännu inte känner.

De kommande åren kommer vi vara överallt där eldar tänds.

Under perioder av respit är vi inte så svåra att hitta.

Vi kommer fortsätta försöket att klargöra som vi påbörjade här.

Det kommer finnas datum och platser då vi kan samla våra krafter mot logiska måltavlor.

Det kommer finnas datum och platser för att träffas och diskutera.

Vi vet inte om upproret kommer se ut som ett heroiskt anfall, eller om det kommer bli ett planetärt gråtanfall, ett plötsligt känsloutbrott efter decennier av bedövning, misär och dumhet.

Ingenting garanterar att inte det fascistiska alternativet föredras framför revolution.

Vi kommer göra vad som finns att göra.

Tänka, attackera, bygga--sådan är vår fantastiska agenda.

Den här texten är början på en plan.

Vi ses snart,

Osynliga kommittéen
oktober 2014

Kommentarer och kritik

Burning Dwelling Thinking

Alberto Toscano ifrågasätter i Burning Dwelling Thinking (januari 2015) kommitténs påstående om att Occupy skulle ha uttryckt någon särskilt stark avsky för det samtida livet. Vore det inte bättre att undersöka hur lite som faktiskt förändrades eller ens ifrågasattes, frågar Toscano. Upproren verkar inte innebära så stora personliga omvälvningar som tidigare uppror.

Toscano noterar också den romantiska antikapitalismen och "vänsterheideggerianska" tonen i boken, som resulterar i en "total negation" som saknar kritiska "punkter" från vilka kriserna kan förstås. Istället blandas de alla samman i en metafysisk kris.

"In the propositions of To Our Friends, it is difficult to shake the impression that what is being demanded is affinity, assent. No argument or analysis is advanced (nor could it be) for the overtaking of ontic crises by a veritably ontological one, and if you find the ontalgia (to borrow a neologism from Raymon Queneau) transpiring from sentences like ‘we have lost the world’ either inimical or incomprehensible, you will know that you can only conspire (breathe with) so far and no further – perhaps, you are not really a friend."

Kommittén är, enligt Toscano, inte tillräckligt kritiska av de här humanistiska dragen. De borde till exempel ha utsatt "liv" för mer misstänkliggörande. "There is nothing to celebrate about life nor to condemn about calculation, as such. Such a position is but the obverse of reification, its product and its complement." Därför är de mer lika den samtida radikalism de polemiserar mot, än vad de själva erkänner. Toscano anmärker på detta för att bättre kunna ta sig an frågan om "organisering förstått som gemensam förnimmelse". (Toscano anmärker också på likheten mellan kommitténs förståelse och Badious begrepp Idé, en variant av "klassmedvetande utan en klass".) En gemensam förnimmelse är, skriver Toscano, "the marriage of ethics and strategy." Men deras begär för ett annat liv är "more prophetic than dialectical." Därför riskerar kommitténs perspektiv att kollapsa bakåt in i vitalistisk immediatism, den romantiska antikapitalism som nämndes tidigare.

Men en aspekt av det här, som Toscano lyfter fram, är att kommittén levererar en välbehövd och hård kritik av demokratifetischismen. Men han beklagar att de väljer att ge sig på Negri mer än till exempel Syriza och Podemos. "The pragmatic pedants of ‘micro-bureaucracy’, be they Trotskyist or anarchist, square off against the partisans of an ethical revolt." Kritiken är därför frustrerad och existentiell snarare än framåtsyftande strategisk, enligt Toscano. Om det främst är den kollektiva självorganiseringen av social reproduktion som är "det materiella tecknet" på revolutionär förändring - något extremhögern och religösa konservativa också insett - måste vi nog, tror Toscano, erkänna att varken etik eller "liv" "are capable of rendering obsolete the moment for politics" som enligt honom inte kan reduceras till församlingar (assemblies).

Det är en stark utmaning, enligt Toscano, att som kommittén frammana destituering. "[T]he destitution of governing power is also the destitution of popular power." Men kommittén "consistently shift the locus of legitimacy" från det praktiska till det metafysiska. Toscano skriver, för den som kan avkoda jargongen:

"Organisation and strategy would thus come down, in the last instance, to the Gestalt switch that allows us to stop seeing things, subjects and bodies, and start living through forces, power and connections: ‘It is through their plenitude that the forms of life achieve destitution’ (p.79). For such a caustically critical collective, it is perplexing that the Invisible Committee wouldn’t recognise how much they have joined an all-too-common contemporary tendency: to deny the autonomy of the political only to accord it to a life and a being equivocally politicised. It might be argued that they have not renounced their own legitimacy, they have hypostasised it, in life itself."

Toscano försöker också igen, som i diskussionen med Bernes, få det till att kommittén fetischerar logistiken, och att en sådan strategi egentligen skulle behöva en lång rad institutionella operationer. Det räcker helt enkelt inte, menar Toscano, att tro att en taktik kan bli en strategi. "This arresting Benjaminian image unfortunately generates in enthusiasm what it blurs in understanding, since we haven’t seen any attempt to block the global system as such (whatever that may mean), but more importantly because such a vision of metaphysically expressive revolts runs against the strategic question of how revolts against logistics could be made antisystemic." Men i den "most realist and materialist moment" vänder sig kommittén till undersökningen som ett viktigt, eller helt avgörande, verktyg för att sammanföra strategi, kunskap och politisk (eller etisk) nysammansättning. Det här är, för Toscano, en mer attraktiv vision.

Toscano ifrågasätter också kommitténs diskussion om (inbördes)krig, en "rather bloodless, metaphysical definition", som är varken strategisk eller konjunkturell utan helt filosofisk, och som Toscano frågar varför den inte, som andra teoretiker, istället håller sig till "konflikt" eller "agonism". "Is there an extra frisson of authenticity in all this talk of civil war?" Men kritiken som riktas mot radikaler och pacifister är välformulerad. Dock inbillar sig Toscano att kommittén hämtar sin strategi från samtida kontraupproriska krigsföring, och att de försöker "flip counter-insurrectionary theories into insurrectionary ones." Deras diktum om ontologisk assymmetri grundar sig, enligt Toscano, på en övertro på deras egen kraft. Det visar sig i deras påstående om att den globala kontrarevolutionen skulle ha den upproriska rörelsen som måltavla. "[T]he reproduction of a capitalist society is a much less circuitous and martial thing than that, its violences more distended if not less profound." Att som kommittén utgå från kriget som grundläggande samhällelig relation är, enligt Toscano, fel. Kommittén betänker inte heller, enligt Toscano, krigets köns- och rasmässiga aspekter.

The return of the Invisible committee

Också Jason E. Smith tillbakavisar, i The return of the Invisible committee (juni 2015), påståendet om att Occupy och dess europeiska motsvarigheter skulle ha varit upproriska. Det är egentligen revolten i Egypten som kommittén, enligt Smith, har att förlita sin analys på. Och lärdomen från den är snarare hur svag rörelsen var. "Few of the telltale traits of insurrection came to the fore. No significant movement to occupy factories, no crippling of the economic infrastructure, and no veritable splits within the armed forces." Allt det här får bokens triumfalistiska (?) ton att verka överdriven. Kommittén skriver dock utifrån insikten av upprorens misslyckande att övergå i en revolutionär process. Misslyckandet motsäger emellertid inte att vi fortfarande lever under kravallernas och upprorens tid. Smith noterar att medan kommittén i Det stundande upproret marginaliserade revolutionsidén så har de nu lagt stor vikt vid denna klassiska åtskillnad mellan uppror och revolution. Det tycks, menar Smith, här röra sig om en återgång till ortodoxi. För kommittén har det varit bristen på strategi som varit den stora svagheten, att det inte utvecklats någon "strategisk intelligens" för de rådande omständigheterna. Likt leninisterna upprepar kommittén föreställningen om att misslyckandet bottnar i att man inte har identifierat fiendens svaga punkter och mobilisera "the organizational vigor and aggressiveness to attack those points with the necessary intensity". Den här synen på strategi är också starkt förknippad med en särskild uppmaning att "organisera":

"Such an organizational initiative is baptized with a name dear to the classical workers’ movement, and to the succession of communist internationals: the Party. The first person plural of the book’s title—the we of “our friends”—is invariably identified throughout the book as a party: in the code used by Marx and Engels throughout their correspondence, our party. The passage from insurrection to revolution means taking on the task of building this party. Fortunately, this problem is its own solution: “our party is everywhere.” Defeat, insurrection, revolution, strategy, organization, party: such is the altogether familiar program, the tried if not always true syntax of revolutionary theory in its classical configuration."

Gällande taktiken blockad tycker Smith att kommittén inte riktigt lyckas förklara varför den skulle ha något företräde. De analyserar inte vilken roll logistiken har haft i upplösandet av arbetarklassens makt i USA och Europa, och de negligerar dess roll i formerandet av en ny arbetarklass i Asien. "One wonders in turn why the key role these new supply-chain logics play in contemporary capitalism would not concentrate the capacity for disruption of their flows in the hands of a small, select group of workers in ports on either side of the Pacific." Därför frågar Smith om inte den här tilltron till blockaden kanske snarare beror på att den kvarstår som en "last resort", inte att den nödvändigtvis skulle vara något nytt och omvälvande tillgängligt för "vem som helst". Paradoxalt nog, anmärker Smith, lyfter kommittén fram just arbetaren som central aktör därför att den "förkroppsligar en teknisk kunskap om en särskild produktionsvärld". För kommittén blir därför kunskapsinsamling och -delning, medels undersökningen, en central del av den revolutionära strategin. Den här faktiska vändningen till en föreställning om en sorts arbetarmakt är oväntad, tycker Smith. Trots kommitténs antimarxistiska retorik följer de i mångt och mycket operaisternas läsning av Fragmentet om maskiner, nämligen att arbetarna genom sin tekniska kunskap skulle besitta det allmänna intellektet. Men Marx hävdade, påpekar Smith, att det är det fasta kapitalet som förkroppsligar intellektet. Därför är det minst sagt tveksamt att påstå att arbetarna skulle "förkroppsliga tekniskt kunskap" som kommittén gör.

Kommittén beaktar inte heller de rent materiella omständigheter som formar och sätter press på rörelsen. Deras ensidiga förståelse av krisen är ett tydligt exempel. Enligt kommittén är "krisen" något som primärt används för politiska ändåmål, men

"Though it is clear that such occasions are exploited by those with the means to do so, the one-sidedness of this account leaves out the massive capital flight, the soaring unemployment, the erosion of the State’s role in social reproduction, and the resurgence, in Greece but also notably in France, of strains of fascism. Crucially, the cropping up of co-operative forms in those parts of Europe hardest hit by the economic crisis should remind us that, in our historical moment, such initiatives are often one of many last resorts. If capitalist crises entail, in their matrical form, a rupture of the relation between capital and labor, each standing over against the other, idle, then worker-owned and -operated 'enterprises' become the only option remaining for workers faced with the loss of employment as capital flees to less turbulent sectors of the economy."

Kommittén har liten förståelse eller analys av dessa materiella nödvändigheter. "We must separate the vision of communism from the pressures of simple survival." Uppmärksamheten på riskerna med självförvaltning och liknande är viktig, och faktiskt förkastar inte kommittén rollen kooperativ och liknande kan spela. De lyfter fram "rörelsen" eller gemenskapen som det som kan ge de olika "alternativen" en "kommunliknande karaktär". De blickar tillbaka på arbetarrörelsen barndom och lyfter fram hur inte bara arbetarna utan hela samhällen var de agerande subjekten, att skådeplatsen inte (bara) var fabriken utan vad de kallar territoriet. Smith noterar därmed att det i kommitténs bok finns "a deep current" som "reactivates the classical tropes of the workers’ movement: the worker as embodiment of technical knowledge, the strike as a territorial action producing a community shaped by forms of mutual aid and solidarity, and the prospect of not merely sabotaging (or blockading) capitalist production processes, but taking them over, transforming the factories into co-operatives, and putting them in the service of 'the commune.'" Men Smith tror att den här visionen kanske tilltalar mest som "a balm applied to the open wound of defeat."

On The Invisible Committee's To Our Friends

Ryan Richardson påtalar i On The Invisible Committee's To Our Friends (juni 2015) att det inte är en bok som bör "plockas isär" genom (negativ) kritik. Vi bör experimentera, "noting what calls to us in our reading" och gå vidare med det som resonerar hos oss.

Med protesterna mot polisvåldet i New York, Ferguson och Baltimore som utgångspunkt noterar Richardson hur väl kommittén identifierat tendensen till att vänstern hamnat på efterkälke efter rörelserna, och hur "[t]hese roving blockades made immediate and intuitive sense because they respond to our general situation and the reality of contemporary power." Vi behöver därför, hävdar Richardson i samstämmighet med kommittén, omorientera oss enligt denna maktens logik och föra samman de som vill sätta sig in i hur saker och ting fungerar och samla ihop tillräckligt med know-how för att avveckla den här världen. Med alla de färdigheter, exempelvis att "jumpstart an engine, disinfect a wound, run a webserver, till the soil, fix the roof, or patch a tarp", byggs en revolutionär kraft som kan realisera liv värda att leva. Delade liv, i kommunen:

"It’s understandable if the appeal sounds strange, since most only know communes as an unhappy and failed tradition. But in this poignant passage we see that the commune, in its many manifestations, can be a fertile space, a collective experiment in autonomy that operates with a different conception of life itself."

No-futurism

Charlatanen McKenzie Wark skriver i No-futurism (juni 2015) att han inte alls känner igen sig i kommitténs retoriska vi. Det är bara det "filosofiskt skolade bourgeois subjektet" som strävar efter det mer genuina, hävdar han. Likaså är upproret de talar om blott filosofiskt, inte materiellt. "There’s not much mention of empty stomachs, or people fed up with police violence, be it arbitrary or systematic." Deras idé om etiska sanningar är, enligt Wark, en lek med elden och de förstår inte de sannolika konsekvenserna av detta, vilket bland annat visar sig i deras "beundran" för islamisterna. Wark bryr sig inte om att närmare förklara vilka konsekvenserna skulle vara, eller belägga sitt påstående om att kommittén skulle beundra islamisterna (vilket de givetvis inte gör).

Wark erkänner att delar av kommittén kritik i breda drag är korrekt "även om alternativen inte är särskilt tilltalande." Ibland "verkar det" som att kommittén är emot demokrati och konstituerande makt helt och hållet. Uppenbarligen har Wark inte varit helt uppmärksam när han läste denna del av boken. Det finns något romantiskt där, skriver Wark och kommer att tänka på futuristernas anarkistiska rötter (ett subtilt sätt att anklaga kommittén för fascism).

Wark frågar också retoriskt om blockaden som taktik verkligen kan skalas upp för 7 miljarder människor. Direkt efter ställer han den märkliga frågan "Or are those not forging their own being through insurrection not even actually people?" Var han får detta ifrån är svårt att begripa. Detta är tydligen "a dangerous ideological landscape to navigate." Enligt Wark går det inte att förena det globala perspektivet på infrastrukturen (och motståndet mot det) med en "form of authentic life based on getting one’s rocks off through throwing a few rocks." Förmodligen gillade Wark bara sin ordlek och tog med det trots att påståendet är rakt igenom felaktigt.

Wark uppskattar kommitténs uppmärksammande av hackern, men han uppskattar inte att hackern ställs mot ingenjören, som ju "gör saker" och som "till och med anarkister är beroende av". Kommitténs uppmaning att ta sig an teknisk kunskap är välkommen men, enligt Wark, kommer kräva att man delar "intellectual legitimacy with others whose world is different in so many ways" och organiserar med dem, vilket Wark inbillar sig att kommittén inte vill befatta sig med eftersom det skulle vara inautentiskt och något som "lacks the thrill of confronting power directly." Det kommer nödvändigtvis involvera, menar Wark, att "restoring the figure of labor" som innebär bland annat samarbete. Det är något kommittén, enligt Wark, inte har något som helst förståelse av. De pratar ju bara om krig.

Till skillnad från Pierre Clastres, som talade om icke-moderna folk, och Deleuze & Guattari, som försökte utvecka en historisk antropologi, så delar kommittén enligt Wark istället Schmitts uppfattning och naturaliserar konflikt. Wark menar också att kommitténs språkbruk gör att de närmar sig "its own kind of masculinist and militarist fantasies." Wark hävdar att det finns "a kind of anarcho-bro misogyny" här. Inget belägg eller ens hänvisning till någon diskussion om detta läggs fram av Wark, såklart.

Wark avslutar med att hylla de han ser som "riktiga kamrater", de som "stick to the Grand Old Cause even as out losses pile up. Who acknowledge the scale and complexity of the world-historical situation." Det är en passande avslutning för en klåpare vars intellektuella kapacitet resulterar i att rätta in sig i ledet.

Svar till våra vänner

Konflyktlinjer skriver i Svar till våra vänner (september 2015) att boken är "den tveklöst bästa icke-marxistiska samtidskritik jag läst på länge." Å ena sidan innehåller boken "ofta mycket finkänsliga, precisa, men också kompromisslösa iakttagelser, beskrivningar och slutsatser om samtida förhållanden" men tenderar å andra sidan att "bli överdriven, missriktad och direkt felaktig när de försöker att generalisera för mycket."

Det är anmärkningsvärt, skriver Konflyktlinjer, att kommittén inte tar sig an de mer intressanta marxistiska teorierna om kapitalismens sammanbrott, "som dessutom ligger ganska nära deras egen kritik."

"Det som framför allt skiljer Den osynliga kommitténs slutsatser om världskapitalismens tillstånd från uppdaterad och initierad marxistisk teori – som de alltså egentligen inte diskuterar med eller positionerar sig mot – är skiftningen i fokus bort från kapitalets självförintande utveckling, till de möjligheter för handling som denna negativa utvecklingsspiral faktiskt skapar. Vad Till våra vänner gör är att bryta igenom mycket av den marxistiska diskursens dialektiska rundgång genom att säga: sluta fixera er vid, tänka på och prata om kapitalet och den teknokratiska postpolitiken, och börja se dina vänner, bekanta, grannar, och så vidare, och vad ni behöver och kan göra tillsammans; hur liv kan stärkas i samspelet och utvecklingen mellan er. Det relevanta är att arbeta fram omsorgsfulla sätt att vara och dela livet, olika livsformer att bebo världen."

Denna kontrast gentemot de som fokuserat mer på kapitalets rörelse än möjligheterna för mänsklig agens verkar alltså, för Konflyktlinjer, vara både kommitténs styrka och dess svaghet.

À propos de "À nos amis"

R.F. kritiserar i À propos de "À nos amis" (också i tysk översättning) (september 2015) kommittén för att vara besatta av Västvärlden, ett begrepp som hos dem blir absolut och metafysiskt. "Allt som allt är den osynliga kommittéen Spengler (eller Alain de Benoist, om man så vill) ställd på huvudet."

Men det avgörande problemet är sammanblandningen av produktionssfären och cirkulationssfären, som leder till en sammanblandning av produktivt och improduktivt arbete. "Was allerdings noch wesentlicher ist für die Entschlüsselung des Texts, welcher uns beschäftigt, ist die Tatsache, dass man ausgehend von den Distributionsverhältnissen, d.h. von der Gleichsetzung von produktiver und unproduktiver Arbeit, alles kritisieren kann: die Ware, das Geld, die Ungleichheiten, sogar den Staat – alles, ausser das Kapital, denn nur die produktive Arbeit bringt es hervor." Kommittén försöker komma runt detta genom att påstå att värdeproduktionen är mer diffus idag, men det är helt enkelt fel, skriver R.F., och har alltid varit det. För kommittén leder sammanblandningen till föreställningen att värdeproduktionen kan avbrytas var som helst, av vem som helst. Men, påpekar R.F., gränsen mellan "inom" och "utanför" produktionen överskreds inte (i kommitténs exempel). Fortfarande är särskilda sektorer (och arbetarna där) med hög organisk sammansättning klart avgörande.

Kommitténs framhävande av etik och sanning, förkastar R.F. med en fras från Georg Lukács – "karneval av fetischerad innerlighet" – helt kort som icke-materialistiskt, och med det underförstått som irrelevant. Vidare menar R.F. att kommittén undviker de svåra frågorna genom att sudda ut gränserna mellan begrepp:

"Wie könnte in der Zentralität der Mehrwertproduktion irgendeine Frage liegen, wenn jegliche Grenze zwischen Wertproduktion und -zirkulation – so sagt es uns das Komitee – aufgelöst ist? Wie könnte man es wagen, über die Möglichkeit eines grösseren militärischen Konflikts zwischen imperialistischen Mächten (die wahre Lösung der Krise vom Standpunkt des Kapitals aus) in der Zukunft nachzudenken, wenn jegliche Grenze zwischen Krieg und Frieden – so sagt es uns das Komitee – mittlerweile überholt ist? Und so geht es fleissig weiter, jegliche Polarität wird verwischt – Zentrum und Peripherie, politische Macht und materielle „Infrastrukturen“, Mittelschichten und Proletariat –, um endlich verkünden zu können: Es herrscht grosse Unordnung unter dem Himmel, die Lage ist ausgezeichnet! Zu dieser Unordnung kommt die Verwirrung des Komitees hinzu, welches innerhalb der Verwirrung („der Epoche“ wahrscheinlich) Ordnung schaffen wollte und nicht über die Bekräftigung der totalen Undeutlichkeit hinauskommt: panta rhei, alles fliesst im Fluss."

Till våra vänner är, enligt R.F., i slutändan mest en "hypereklektisk" bok ämnad att tilltala så många som möjligt, "så länge man inte skrapar på ytan". "De senaste trenderna i filosofi, antropologi och sociologi" plockas upp och presenteras på ett "farligt" vis. Det är inget för verkliga revolutionärer, menar R.F.

"An unsere Freunde und seine Autoren werden v.a. in Erinnerung bleiben als Zeichen, als Symptom der historischen Diskrepanz, mit welcher „unsere Zeit“ ringt, zwischen einem Proletariat einerseits, welches nicht mehr als Träger eines reformistischen oder revolutionären Projekts gegenüber dem Kapitalismus erscheint (doch welches sich, aus dem gleichen Grund, auf umso brutalere Art und Weise manifestiert, wenn es kämpft), und eben diesen reformistischen oder revolutionären Projekten, welche zwar vom Menschen, von der Multitude, vom Volk, vom Bürger, vom Individuum sprechen mögen, deren Ausgang jedoch vom Charakter der gegenwärtigen und zukünftigen Handlungen des Proletariats in der Krise des Kapitals abhängt."

Till kamrat vem som helst

Guldfiske företar sig i Till kamrat vem som helst (december 2015) att läsa Till våra vänner "med Negris, Trontis och operaisternas glasögon" och låta kommitténs projekt tänkas i en annan riktning.

Kommitténs analys av upproren, som Guldfiske läser den, landar i två svar. Det första är att upprorens särdrag, specifika för kampcykeln, generaliserades till en sådan grad att "[a]ntagonismen hade konstituerats på en högre nivå, som Negri hade uttryckt det. Protesterna kan därigenom aldrig vända bakåt, utan utgår alltid i sin stundande kampcykel från en ny nivå." Alltså, upproren har inte utvecklats så att konflikten kunnat leda till en verklig utmaning. De har med andra ord legat efter. Det andra svaret är typiskt för "en lång fransk ultravänstertradition", nämligen att vänstern har hållit tillbaka och varit ett hinder för upprorens revolutionära utveckling. Kanske inte det enda hindret (vilket skulle reducera svaren till ett) men tillräckligt för att vara ett problem. Med hänvisning till Jason E. Smiths kritik (se ovan) ställs frågan om inte upprorens brister redan från början, till sin inre logik och rörelse, var begränsade och motsägelsefulla. "Men också att protesterna agerade inom geopolitiska intressen och med konkurrerande reaktionära krafter som också försökte fånga momentumet, vilket kastade in de sociala protesterna i inbördeskrig (som i Syrien och Libyen)."

Guldfiske noterar också att kommittén "förlitar sig tungt på den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans teori om vemsomhelst-singulariteter och deras relation till den kommande gemenskapen (hos kommittén, i form av kommunen)." Teorin ger, enligt Guldfiske, upphov till ett märkligt subjekt, grundat i en Bartlebysk vägran, som "på en kollektiv nivå [tar sig] uttryck i en kommande gemenskap / kommunism" som saknar essens. Kommittén motsäger sig, enligt Guldfiske, emellertid i det att de betonar "den unika position och kunskap som arbetarna sitter på i produktionen". Det här leder kommittén till en "idealistisk voluntarism" som Guldfiske vill korrigera. Mot Agambens (icke)subjekt ställs Marx perspektiv om hur antagonismen i produktionen formerar klasserna som subjektiviteter, uppdaterat med Negris, Deleuzes, Guattaris och Foucaults teorier om "ett heterogent sammansättande av olika singulariteter i ett gemensamt projekt." Det är här Guldfiske ser en möjlighet att läsa kommittén mot dem själva. "Det blir mycket mer fruktbart att läsa Osynliga kommitténs kommande kommuner genom de senares glasögon, än Agambens, som något som måste skapas, ett politiskt projekt som måste sammansättas och singulariteter som måste förbindas i en ömsesidig pakt." För det är nämligen, menar Guldfiske, precis vad de gör när de beskriver kommunen som en pakt, ett politiskt formerande.

Likt Toscano (se ovan), som citeras gillande, ifrågasätter Guldfiske om blockaderna verkligen stärker vår makt. Blockaden är blott ett avbrott som lika gärna kan resultera i "en massiv irritation och öppna för reaktionen", och inte nödvändigtvis något som lägger grunden för en ickekapitalistisk livsform. Guldfiske frågar, som Toscano i diskussionen med Bernes; "Hur kan kapitalistiska strukturer göras användbara snarare än oanvändbara för oss, vilka tendenser i dem kan omvandlas i riktning mot ett kommunistiskt samhälle?" Blockaden avvisas inte, utan det poängteras istället att den kan användas som ett taktiskt moment i en bredare strategi som "skapar nya sammansättningar inom och utanför produktionen på ett samhälleligt plan." (Bernes invändningar beaktas inte.)

Den avgörande skillnaden gäller dock synen på konstituerande makt. Enligt Guldfiske leder kommitténs (och Agambens) förståelse av cybernetiken och biopolitiken till att "[e]konomiska kriser reduceras till subjektiv politik för att genomdriva omstruktureringar" (vilket noteras inte ligga "så långt ifrån Negris 70-talsskrifter") och, vilket är allvarligare, att motståndshandlingar enbart föreställs i former av angrepp och desertering. De vänder sig därför emot varje konstituerande makt eftersom de ser den som återlegitimerande av den suveräna makten. Men kommittén skuggboxas, enligt Guldfiske:

"Negris användning av begreppet konstituerande makt (hämtat från Machiavelli och Spinoza) handlar inte om att ge den suveräna statskonstitutionen ett nytt fundament och legitimitet, utan Negri diskuterar snarare hur den maktbas som suveräna makten åberopar kan undandras. Genom Spinoza försöker Negri se hur den konstituerande makten kan bli en öppen process, där en sammansättning och rättigheter ges immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra, snarare än garanteras genom negativ maktöverlåtelse till en rättighetsgaranterande suverän. Den konstituerande makten Negri söker är den som destituerar den konstituerade makten. Begreppet blir ännu mer potent när det kombineras med operaisternas läsning av Marx begrepp levande arbete."

Kontrarevolutionen måste tömmas på sina möjligheter

En från Motarbetaren går i Kontrarevolutionen måste tömmas på sina möjligheter (december 2015) i polemik med Guldfiskes läsning. Först och främst beaktas, enligt skribenten, inte skillnaden mellan destituerande och konstituerande makt. Det finns hos kommittén en närhet till Negri och "spinozismen", vilket delvis rättfärdigar anklagelsen om skuggboxning, men bara delvis därför att det också finns en avgörande skillnad gällande makt:

"Här visar sig trots allt den väsentliga skillnaden mellan de osynliga och Negri; för även om bägge menar att rörelserna måste undersöka hur den suveräna makten kan avsättas/destitueras, argumenterar de osynliga för att kamperna inte handlar om att realisera rättigheter utan om att förverkliga livsformer som löser konkreta och vardagliga problem. Den destituerande makten öppnar därmed utrymmen för andra livsformer, snarare än att vara musklerna som kan tvinga fram rättigheter."

Denna syn på den konstituerande makten som ett utökande av rättigheter, eller "att med andra ord omvandla multituden till demos, till ett folk av medborgare i stadens gemenskap" kommer, enligt motarbetaren, av en "ontologisering [av] en historisk epok" som inte är adekvat för idag. Motarbetaren åberopar också Marx men hävdar att Marx vittnar om "att proletariatet inte kan segra som en klass eller ett folk som kämpar för sina rättigheter" utan bara genom en upplösning av deras fundament. Den konstituerande makten, så som Negri och Guldfiske förstår den, leder till "om inte förhålla sig affirmativt till de parlamentariska partierna så åtminstone till att påverka staten och lagstiftningen genom att inlemma rörelsernas kamper som moment i statens konstituerande av massorna som ett folk". Kommittén, och motarbetaren, hävdar i kontrast till detta att institutionaliseringen av rörelsernas segrar – som den praktiska konsekvensen av synen på konstituerande makt – tenderar att "binda rörelserna vid staten och formalisera de inre gränserna för rörelserna i ett läge då kamperna knappast blivit upproriska i verklig bemärkelse." Mot kommittén hävdar motarbetaren emellertid att de inte ser hur

"[...] Syrizas bankrutt och Podemos kommande misslyckande kan vara nödvändiga misslyckanden för att generalisera kamperna på en högre nivå i framtiden. Det stora problemet med de osynliga är följaktligen att de inte insett att kontrarevolutionen måste ha tömts på sina möjligheter och andra alternativ än revolutionen måste ha testats för att en radikal förändring ska framstå som nödvändig för folkflertalet."

Motarbetaren kritiserar också kommitténs alternativ om livs-former. Det är visserligen en "nödvändig uppgift" men också nära bundet till det kapitalistiska produktionssättets utveckling och alltså inte helt avhängigt den egna viljan utan något "som vi tvingas förhålla oss till." "De osynliga är med andra ord inte tillräckligt självmedvetna om att det är kapitalets stagnation som gör deras teorier intressanta."

Reopening the revolutionary question

Amador Fernández-Savater lägger i Reopening the revolutionary question (december 2015) tonvikten på etiska sanningar och sensibilitet. Utifrån den nuvarande kampvågens potentialer och begränsningar föreslår kommittén, enligt Fernández-Savater, att vi måste tänka om den “revolutionära frågan” inte som ett mål (objective) utan som process. De föreställer sig varken någon parlamentarisk eller institutionell väg framåt, men vill inte heller falla tillbaka på smågruppernas mikroprojekt och lokala kamper. De förkastar strävan efter hegemoni, som kännetecknat den nyväckta socialdemokratin i till exempel SYRIZA och Podemos. En avgörande utgångspunkt är istället kommitténs perspektiv är vad de kallar etiska sanningar. Föreställ dig exempelvis Mohamed Boauzizis brinnande kropp, eller Wael Ghönims tårar, eller de fyrtiotal ockupanter som brutalt vräktes från Puerta del Sol mitt i natten. Det här är, skriver Fernández-Savater, “scenes that in recent years have had the power to open up political situations [and] do not oppose knowledge to ignorance.” Gester, känslor och värdighet spelar en överordnad roll. “In these scenes, there are words and voices rather than speeches and explanations.” Fernández-Savater förklarar etiska sanningar:

Ethical truths, by contrast, are not mere descriptions of the world, but assertions based on the ways in which we inhabit the world and conduct ourselves in it. They are not external and objective truths, but truths of sensibilities: what we feel about something, more than our opinion. They are not truths that we hold alone, but truths that connect us to others who perceive the same thing. They are not declarations that can leave us indifferent, but they compromise us, affect us, require us. They are not truths that illuminate, but truths that burn.

De etiska sanningarna, menar Fernández-Savater, förbinder oss överallt med “people and places, to ways of doing and thinking.” I de stunderna är vi inte längre ensamma i en fientlig värld utan gemensamt affekterade av “the immolation of someone similar, the demolition of a park, the eviction of a neighbor, disgust for the life that is led, the desire for something else.”

Politics, then, consists of constructing—based on what we feel as a truth—desirable forms of life, capable of lasting and materially sustaining themselves: ethical truths giving themselves a world.

Kritiken av demokratin ska förstås med detta som bakgrund; oavsett form (representativ, direkt, digital, konstituerande) är demokratin en plats separerad från livet och världen, en plats dit rationellt ordnade subjekt beger sig för att styra medborgarna:

One governs by producing a void, an empty space (so-called “public space”), where citizens deliberate free from the pressure of “necessity.” The materiality of life—that which, disconnecting it from the political, we designate as “reproductive,” the “domestic,” the “economic,” “survival” or “everyday life”—remains outside, at the door of the assembly.

För kommittén fanns potentialen i torgockupationerna just därför inte i generalförsamlingarna (assemblies) utan i ockupationerna (encampments), för det är där som självorganiseringen av livet, med nödvändigheter och visioner i tät förhandling, ord och handling i omedelbar förbindelse, och kroppar i nära samarbete, lever ut och bebor en kommun. Kommunen, eller Världen, som tar plats byggs inte enligt dekret från en beslutande församling utan utvecklar vad som redan finns, den “does not function based on a series of methodologies, procedures and formalisms, but as a ‘discipline of attention’ to what happens.” Beslut fattas inte i lugn ordning enligt formella regler utan uppstår snarare som “inventions that emerge from the pressure of a concrete situation or problem.”

Hackaren, eller hackaranden (the hacker spirit), demonstrerar bra kommitténs förhållningssätt till rådande tekniker och infrastrukturer. Hackaren frågar, medan den gör, “hur fungerar det?”, “hur kan det ändras?”, “till vad för annat syfte kan det användas?” Hackaren delar med sig av kunskap. Den bryter ner de barriärer som ofta finns mellan tekniker och användare, öppnar upp de “svarta lådor” som begränsar våra möjligheter.

To collectively become hackers involves thousands of people blockading an infrastructural mega-project that threatens to devastate a territory and its forms of life. A becoming-hacker of the masses is thousands of people constructing small cities in the squares of large ones, capable of reproducing all parts of life for weeks on end.

Kommunen, som kommittén kallar de gemensamma livs-former som uppstår ur ockupationerna, ska inte, påpekar Fernández-Savater, sammanblandas med gäng. Kommunen separerar och isolerar sig inte från världen utan är alltid uppmärksam på vad som “escapes and overflows it, in a positiv relationship with the outside.” Kommunen sluter sig aldrig inåt, gör sig aldrig exklusiv, sätter inte upp några permanenta gränser.

Are they talking about local, neighborhood politics? Again, not exactly, because the territory of the commune is not previously given, it does not pre-exist, but it is the commune itself that activates it, creates and draws it—while, in turn, the territory offers it shelter and warmth. The commune’s territory does not have bounded limits: it is a mobile and variable geography, in permanent construction.

Utmaningen blir, skriver Fernández-Savater, att uppfinna former och apparater för översättning, platser för möten, utbyten och samarbeten; att ständigt låta det heterogena cirkulera och inte konstruera det homogena. Det förutsätter en sensibilitet (känslighet/uppmärksamhet/öppenhet) för att låta sig bli affekterad och att affektera andra. Det är därför kommittén menar att “beröring är den främsta revolutionära dygden.”

If revolution is the increase of the potentialities inscribed in situations, contact (con-tacto—“touch with”) is simultaneously that which allows us to feel where potential is circulating and how to accompany it without forcing it, with care. And it is this sensibility that we need more than a thousand courses of formation in political content.

The invisible committees war

Andrew Ryder tittar i The Invisible committee's war (maj 2016) närmare på kommitténs krigsbegrepp. Han försvarar (kritiskt) kommittén mot charlatanen Warks angrepp (se ovan), men kritiserar också kommittén för att undvika en närmare behandling av klasskampen. Ryder menar att kommitténs perspektiv "tends to over-emphasize an existentialist understanding of oppression, thereby forfeiting many of the political advantages and conceptual lucidity of a materialist understanding of history."

I kommitténs kritik av vänstern, dess organisationsformer och miljöer, finns, menar Ryder, ett anspråk på en viss autenticitet, att den livs-form de förespråkar (kommunen) inte är falsk så som de förment revolutionära miljöerna. Den här föreställningen om autentisk gemenskap bottnar, menar Ryder, i Martin Heideggers ontologi. Och för att uppnå den önskade autenticiteten appellerar de till risktagande och uppoffring, eller med kommitténs ord: krig. Snarare än fascister (Heidegger, Schmitt) är det personer som Bataille, Lacan, Sartre och Fanon som Ryder menar ligger närmare och sannolikt influerat kommittén. "In all of these authors, one finds an ethical condemnation of the modern world as empty and consumerist, and an emphasis on a conscious break exerted by individuals who become capable of forming a new community." Deras språkbruk låter ibland "uncomfortably similar to that of fascist propagandists" men en viktig skillnad är att

while Nazi propaganda employed a line of argument that emphasized war and sacrifice, these were not really their defining politics. The decisive point was their identification of “Judeo-Bolshevism” as the essential enemy; they had a reactionary ideology first, and adopted an agonistic rhetoric and aesthetic subsequently. While Nazis and fascists made use of the pathos of mortality, contemporary post-fascists and neo-fascists have shown that they can largely do without this rhetoric or this philosophical commitment. Most authoritarian leaders in Europe do not need to take recourse to militarism. Instead, they emphasize the value of tradition, the unity of the people, and the dispensable menace of cultural diversity. This line of thought is much more fundamental to the fascist worldview than the concern with death and war.

Kriget och konflikten (som etisk hållning) leder inte automatiskt till fascism. "This primary philosophical concern with discord can lead to a variety of different political positions, depending on subsequent choices and commitments." Foucault, en närmare liggande influens för kommittén, menade att maktrelationer, och med dem konflikter, som formar oss före t ex språket. För att förstå verkligheten, åtminstone så som den bestäms under det kapitalistiska produktionssättet, behöver vi förstå krigets och konfliktens "våldsamma, blodiga och dödliga karaktär". För Foucault står detta emellertid i motsättning till autenticitetens problematik (som vi finner den hos Heidegger och Sartre exempelvis).

The later Foucault speaks of aesthetic self-creation without the need for recourse to fixed identity. Arguably, this concern with self-fashioning is developed not in spite of his prior conceptualization of war as the foundation of all history, but as a consequence of it; opposition as conceptual origin rules out the problematic of authenticity, because there cannot be agreement with a prior or inner sense of self. However, because Foucault rejects class struggle as the fundamental key to history, he is danger of tending toward the same position as the Invisible Committee; that solidarity could never take priority over war, even after the demise of class society. The Committee’s extensive reference to his ideas makes this inheritance explicit.

Det är oklart om kommittén menar att kriget kommer fortsätta vara det grundläggande förhållandet eller om det kommer att genomgå ett kvalitativt skifte i ett postkapitalistiskt samhälle. "Perhaps, like Foucault, they see the essential war underlying human experience as capable of expressing itself in radically different ways, with relatively amicable conceptions of conflict capable of achieving priority." Detta till skillnad från Kojève, vars Hegelläsning gjorde djupt intryck bland de nämnda franska intellektuella, som såg ett slut på kriget efter proletariatets seger. Kojève menade att fattigdom och utblottelse föregick gemenskap. Ryder, i sin tur, menar att kommittén "do not take their recognition of destitution far enough, because they end up preserving a factional identity politics." Eller med andra ord, att de inte erkänner proletariatet som det kämpande subjektet utan har en mer "dispersed idea of communities who each have their own cherished beliefs and lifestyles."

Kommitténs grundläggande misstag är, enligt Ryder, inte betoningen av kriget som etisk hållning utan att de inte lyckas grunda den i en nykter materialistisk analys av klassammansättningen. Mer än de existentiellt orienterade tänkarna borde vi, föreslår Ryder, ta lärdom från althusserianerna och operaisterna, som betonade materiellt bestämmande faktorer. "This is not simply to advise superior factual material or a renewed empiricism; rather, a conceptual understanding of class struggle and relations of production is necessary, prior to economic or sociological data."